|
Del 3:3, omfattande tiden mars
1997 till februari 1998.
Scotland Bay
Trots närheten till Chaguaramas och Port of Spain är skillnaden mot
Scotland Bay total. En djupt inskärande vik på Trinidads
nordvästra udde där man ligger helt skyddad. Där är som att
ligga i en djungelflod. Höga berg med regnskog runt omkring. Massor med
fåglar - papegojor i hundratal, pelikaner, gamar, örnar,
fregattfåglar, jättestora fjärilar och mycket mera. I
djungeln huserar också tre flockar vrålapor i närheten
av bukten så ideligen hördes deras vrålande när de
bevakade sina revir och grannflocken kom för nära. Med tanke på
hur små aporna är så är det imponerande vilket starkt
ljud de kan frambringa. Längs strandkanten såg och hörde vi
ofta en flock vilda/förvildade hundar som strök fram i sökandet
efter föda. Bukten var full av fisk i olika storlek och där
huserade också ett antal sköldpaddor. Man kunde sitta i timmar och
bara se sig om och njuta av naturen och dess under.
Det negativa man kan säga är att vattnet inte är klart. Det
är rent och fullt badbart men ogenomskinligt. Så är det
på hela Trinidads västsida beroende på floden Orinocos
utflöde i Venezuela. Hela Pariabukten bildar liksom en jättestor
insjö där vattnet är nedslammat.
Under andra världskriget var Trinidad ett viktigt basområde för
USA i deras försök att skydda oljetransporter till Europa.
Utanför kusten strök tyska ubåtar i sin jakt på
tankfartyg. Förlusterna på ömse sidor här i Karibien blev
avsevärda. I Scotland Bay byggde amerikanarna ett stort rekreationscenter
för sina styrkor. Inbäddat i djungeln ligger fortfarande ruiner av
primitiva stålrörskonstruktioner till enkla hus, betongfundament och
betongplattor. Den största plattan har uppenbarligen varit en basketplan
eftersom man fortfarande kunde se linjer och hål för
korgställningarna. Vissa delar av stränderna kantas av raserade
kajer. Till området leder ingen väg men en trinidansk
militärförläggning ligger någon kilometer bort så
tätt som oftast ser man kamouflageklädda individer ute på sina
inspektionsrundor och övningar.
Fiske
I Scotland Bay huserade också ett antal fiskare, de flesta av ostindiskt
ursprung. De fiskrika vattnen ligger norr om Trinidad under det att
uppköparna finns inne i Chaguaramas. Scotland Bay ligger mitt emellan.
Fiskarna kommer in med sina "piroger", högstävade
öppna båtar omkring 6-7 meter långa och oftast försedda
med dubbla utombordare på minst 40 hästkrafter. De slår
läger på något av de gamla betongfundamenten och bygger sina
hyddor med bambustolpar och plastpresenningar. Maten lagar de över
öppen eld. Man är som regel tre man i varje fiskelag/båt och
vanligen vistades två gäng i taget där inne. Vi blev bekanta
med flera av dem och speciellt ett lag, med dess chef Khadar, blev våra
goda vänner. Första gången köpte vi några fiskar och
sedan gick vi iland och "limade" (=umgicks) med dem. Efter
denna positiva kontakt fick vi var gång de passerade ett antal fiskar oss
åtslängda. Eftersom vi betalt första gången ville de inte
ha betalt längre - trots våra enträgna försök. Ibland
åt vi tillsammans med dem iland och ibland kom de ombord och lagade till
fisken hos oss och lärde Mona hur det skall vara. Som regel
fantastiskt gott - men ibland lite väl starkt kryddat.
Anledningen till att man slog läger i Scotland Bay var att de bodde
långt söder om Port of Spain så tillfartsresorna blev allt
för tidsödande och bensinkrävande om man skulle pendla varje
dag. I stället stannade man 3 - 4 dagar eller så länge fisket
och vädret var bra och uppköparna betalade vettigt. Priserna
varierade avsevärt med hänsyn till hur mycket som landades så
ibland lönade det sig inte att fiska. Den sålda fisken flögs
dagligen till grossister i USA.
Förutom att vi blev goda vänner fick Per följa med ut på
en fisketur. Schemat är som följer: På kvällen far de
iväg och köper upp betesfisk vilket är små sardiner som
fångas av speciella fiskare som har dem förvarade i jättelika
nätburar vi sina bryggor. Iförda badbyxor och jättehåvar
får fiskarna sedan själva samla in så mycket de behöver.
Vid tre- eller fyratiden på morgonen påbörjas agnandet av
långreven med upp till 1500 krokar. Avfärd ut till
fiskeområdet vid sjutiden och efter en halvtimme är man
där och kan påbörja utläggandet. Så fort allt
är utlagt återvänder man till långrevens början och
börjar omedelbart ta upp allt igen. Och sedan bär det av intill
Scotland Bay igen dit man kommer vid 14-tiden. Vid tretiden är det
dags att fara in och sälja fisken. Fångsten skall då sorteras
efter sort och storlek i skilda lådor under uppköparens
övervakning. Så är det dags att fara iväg och köpa ny
betesfisk innan man kan återvända till Scotland Bay igen för
tvagning och middagslagning innan det är dags för lite vila på
betonggolvet före nästa dags fisketur. Sannerligen ett slitsamt liv
och med en osäker inkomst. Men alla var pigga och glada och fantastiskt
trevliga människor att umgås med. Den dag Per var med bestod
fångsten främst av småhaj, vilka gav dåligt betalt, men
även snappers, groupers och red-fish m m. Ett stort antal vanliga
ålar kom även med. Så är det dags att fara iväg och
köpa ny betesfisk innan man kan återvända till Scotland Bay
igen för tvagning och middagslagning innan det är dags för lite
vila på betonggolvet före nästa dags fisketur. Sannerligen ett
slitsamt liv och med en osäker inkomst.
En kväll när vi hade Khadar med kamrater ombord kom vi att prata om
de konstiga fiskar som vi ibland såg på kvällarna jagandes
småfisk. Vid flera tillfällen hade de under jaktens iver hamnat i
vår jolle, där vi följande morgon funnit dem döda
tillsammans med det jagade villebrådet. Fiskarna var över en halv
meter långa, platta och långsmala och med hemska huggtänder.
Vi fick höra att de kallas cutlass-fish (cutlass=machete) och det var
precis så de såg ut. Fiskarna är ätbara. De håller
till ute på djupt vatten under dagarna men i kvällningen går
de in på grundare vatten för att jaga. De är mycket glupska och
hugger efter allt. Vi blev allvarligt tillhållna att inte bada efter
mörkrets inbrott. Dessutom bör vi ha ventilen över våra
bingar stängd. Om någon skulle hamna på
däck….. Medan vi sitter och pratar plaskar det plötsligt
till i jollen. Och se! Där ligger en cutlass och sprattlar tillsammans med
en liten bytesfisk. En av grabbarna beordras ner i jollen för att ta hand
om den och han lyder med tvekan. Försiktigt ner på toften och
stående där lyckas han med ett tillhygge få in en
fullträff så fisken tuppar av så han sedan törs ta
den och sticka den. Fisken rensades och åts följande dag. Det var
dock ingen sensation. De fiskar som Khadar tillhandahöll var betydligt
bättre. Tilläggas bör att den bytesfisk som vi sett sprattla
omkring i jollen senare återfanns i tudelat skick. Ännu
instängd satt jaktinstinkten i hos den glupska cutlassen. Vi fick
även senare upp en cutlass på däck, men han tog sig själv
över bord.
Men Scotland Bay hade även annat att erbjuda. Vi företog långa
djungelpromenader längs de gamla nästan igenvuxna stigarna och
tittade på fjärilar, en del över en decimeter stora och vi
följde vid ett annat tillfälle en flodbädd långt upp
för att söka ett vattenfall. Men floden var uttorkad så
något vattenfall fann vi inte men fann i stället en hel del
bergkristall. Vackert men svårhanterligt eftersom de låg fast inne
i andra stora stenar. Men en del fördes givetvis ombord av Windfalls
skattsamlare.
Ett vått
party
Under veckosluten är det liv och rörelse i Scotland Bay. Då
kommer "locals" ut för att koppla av. Man för
med sig allt som behövs och sedan bryter det loss. Beroende på vilka
människor det är så varierar firandet eller
tillvägagångssättet. En gemensam nämnare är dock att
man har mycket drickbart med sig. Drinkarna inmundigas med förkärlek
stående i små grupper ute i vattnet - ivrigt diskuterande,
gestikulerande och skrattande. Förutom några ungdomsgäng har vi
aldrig sett festandet gå till överdrift. Även dessa
människor gör som fiskarna - man bygger sig en presenningshydda
för natten. Vi hade turen att få kontakt med ett stort gäng
ostindier som kom med flera båtar och invaderade stranden.
Medförande levande höns, grytor, kylboxar m m. Under det att karlarna
byggde hyddan satte damerna igång med matlagning, d v s man måste
börja med att nacka hönsen och plocka dem. Allt med indisk musik
på hög ljudnivå som bakgrund och med ett fyllt glas inom
räckhåll. Vi avsåg passera förbi på en
promenad men blev hejdade och inviterade. Sedan umgicks vi resten av dagen och
bjöds på mat och dryck. Även måltiden intogs
stående ute i sjön med vattnet upp till höften. Man fick
balansera tallrik och glas precis som på det finaste cocktailparty.
Efteråt fick Per i gengäld agera färja ut till Windfall
så de fick avlägga en svarsvisit hos oss, få en liten
drink och se hur en stor båt ser ut inombords.
En annan minnesvärd episod inträffade under partyt. Plötsligt
blev det liv och rörelse och en våldsam aktivitet hos några av
karlarna. Man slog vilt in i en stor buske precis intill "matbordet".
Och vad fick man fram om inte en orm. Cirka 120 cm lång, alldeles
grön och slank och vacker. På den förfärade Monas
förfrågan om den var farlig blev svaret: "Bara om du
är gravid". Meningarna om det var rätt att slå ihjäl
ormen var högst delade bland indierna.
Vi fick våra nyvunna vänners adresser och blev enträget ombedda
att kontakta dem så de kunde komma och hämta oss för att hedra
dem med ett besök i deras hem. Tyvärr medgav vår tid inte detta
men vi har adresserna kvar.
Orkanvarning och andra
motigheter
I början av september var vi nöjda med Trinidad och planerade
för utklarering och gång mot Venezuela men innan vi kom så
långt fick vi besked om eventuell orkanvarning inom 36 timmar. Även
om risken var liten för oss beslöt vi att avvakta. Hittills hade
säsongen inte medfört någon orkan. Oväderscentrat
låg långt öster om Trinidad och utvecklades till en storm som
döptes till Erica. Efter tre dagar hade den utvecklats till orkan men
följt normal bana och vikt av åt nordväst och sålunda
passerat på betryggande avstånd från Trinidad. Den kom
över huvud taget inte iland i Karibien vilket innebar att hela
orkansäsongen förflöt utan något ovälkommet
besök.
Vi hade klarat oss länge med bara en batteriladdare. Men nu var det klippt
igen. De lämnades in på Dockyard Electric i Chaguaramas som kunde
laga den ena. Den andra krävde reservdelar från England. Allt tog
sin tid och under tiden tog vårt uppehållstillstånd slut och
måste förnyas. Denna enkla procedur kostade 100 TT/person d v
s cirka 260:- för oss två. När reservdelarna sent
omsider anlände konstaterades att en viktig del - en transistor inte fanns
med. Sålunda ingen reparation. Klantigt att man inte kunde ha meddelat
att man inte hade beställda delar - så där gick 14 dagar
till ingen nytta. Försök att få dem från Tyskland
misslyckades, men där försvann också flera dagar. När
inget fanns med i sista sändningen som ankom den 30 september fick vi nog
och lämnade laddaren på Dockyard Electric och lämnade Trinidad
i början av oktober. Men först kom vi överens med en
bekant trinidanare som skulle till Puerto la Cruz i Venezuela den 22 oktober
att han skulle ta med sig laddaren då. Därmed var vi för
stunden nöjda.
Sydamerika
Från Trinidads yttersta
utpostsöar är det inte mer än cirka 7 distansminuter till
Venezuela och Sydamerikas fastland. Distansen kan vara nog så jobbig med
stark och växlande ström mellan innanhavet Golfo de Paria och
Karibiska havet. Inte heller finns någon hamn förrän betydligt
längre västerut. Dit, till San Fransisco Bay, ställde vi
färden och ankrade i en riktig djungelvik med höga, branta
stränder och en vegetation som var helt ogenomträngligt för
vanliga turister. Förutom massor av fåglar - företrädesvis
pelikaner - fick vi här äntligen se en flock vrålapor,
som vi ju dagligen och stundligen hört i Scotland Bay, men trots
ivrig kikarspaning inte lyckats se skymten av. Följande dag fortsatte
färden längs kusten innan vi efter ytterligare en nattankring kunde
sätta kurs mot Isla Margarita - ön som vi hört så mycket
positivt om.
Isla Margarita
Vi ankrade utanför staden Porlamar i lä bakom en hög udde.
Vattnet var klart och varmt. Margarita är ett skatteparadis så
priserna på det mesta låg väldigt lågt. Speciellt
pärlor, vin, öl och sprit låg på prisnivåer som vi
bara inte kunnat drömma om. Även maten var billig. Varje morgon kom
en buss från en stormarknad ner till hamnen och gav fri skjuts till
stormarknaden och sedan åter efter några timmar - men då som
regel med en större buss. Den fylldes med lådor av
"dricka" och påsar med mat. Ett smart sätt att få
kunder till den avsides liggande marknaden och väldigt praktiskt för
kunderna.
I Porlamar låg flera svenska båtar, och även den norska
båten La Bohème med Ellen och Lars-Erik, med vilka vi blev
goda vänner. Vi seglade sedan tillsammans med dem under en period. En
annan färgstark profil som vi återsåg här var
74-årige ensamseglaren Rolf "Skalman" Asserbäck i en
gammal risig liten träbåt, "Inga". Han har legat ute i
många år och levde enbart på en liten folkpension - men
enligt egen utsago var han rik - på tid! Han lämnade efter
några dagar för att segla till Trinidad (130 distansminuter åt
O) och försöka få huvudmotorn reparerad - inte ens hans
utombordare fungerade och han hade bara lite batterikapacitet. Sannerligen inte
välutrustad. Efter 11 dagar får vi se honom komma tillbaks och han
ser då verkligen medtagen ut. Vindar och motström hade då
först fört honom upp till Grenada (150 distansminuter åt
NO) - men i rådande vind kunde han inte segla in där utan fick
vända och segla på den bog som gjorde att vindgeneratorn kunde ge
någon ström till batteriet. Dessutom sprang båten läck
så han måste länsa varje halvtimma. Vind och ström
förde honom sålunda tillbaks till Porlamar där han blev
omhändertagen. Han hade då bara ca en liter dricksvatten kvar.
Vid ett annat tillfälle observerade vi hur man notfiskade en bit
utanför vår skyddande udde. Per och en annan svensk, Rune på
Stormfågeln, tog en jolle ut för att försöka köpa
lite färsk fisk. Det var många notfiskebåtar och efter varje
"drag" tömde man fångsten direkt ner i lastrummet på
en större fiskebåt. Per och Rune bordade den stora båten
och kom med förfrågan om det gick att få köpa.
Fiskaren nickade och gick och hämtade en stor rund korg - typ
tvättkorg- och fyllde den till brädden med ett svep ner i lastrummet.
Under allas jubel tömde han sedan korgen direkt ner i jollen. Där
stod Per och Rune med sprattlande fisk upp över anklarna. Det var så
roligt att man inte ens ville ha betalt för fisken. Resten av dagen gick
sedan åt för att åka runt på ankarplatsen och
försöka göra sig av med all överflödig
fisk. Det var märkvärdigt hur
nödbjudda en del människor var - som inte ens ville ha sardiner till
skänks, så färska att dom fortfarande sprattlade.
Efter några veckor på Margarita drog vi oss mot Venezuelas fastland
igen för att sammanstråla med vår vän från Trinidad
och med en förhoppningsvis hel batteriladdare. Vi gjorde en nattankring
vid ön Cubagua, som lär ha varit den första ön i
Västindien som koloniserades av européer. Detta sedan Columbus 1492
noterat att innevånarna i denna del av övärlden bar pärlor
som smycken och några äventyrare upptäckt att pärlorna kom
från bankar vid Cubagua. Inom ett år anlände femtio
pärlsökare och grundade byn Nueva Cadiz. Den nuvarande
bebyggelsen på ön påminde oss om bodarna ute på
Röder Bodskär men här fanns även kvar gamla
lämningar från Nueva Cadiz och forna tider.
Dagen efter vår ankomst till Puerto La Cruz upphörde vår
kvarvarande batteriladdare att fungera.
Följande dag anlände vår vän Ari från Trinidad. Han
hälsade oss med orden: "Jag skäms för att komma med
detta." Han hade med sig batteriladdaren - och även
räkningen från Dockyard Electric. Batteriladdaren var olagad men
räkningen för felsökning m m mycket saftig. Det visade sig att
det fortfarande hade fattats reservdelar - eller så hade det inte kommit
några. Vi höll på att klappa ihop! Efter detta besked fattade
vi det tunga beslutet att inte fortsätta västerut som planerat utan
så småningom gå tillbaks mot Trinidad där trots allt de
bästa resurserna finns för att komma tillrätta med våra
problem. Vi hade även ett antal andra haverier och problem: VHF-en funkade
bara på vissa frekvenser, stoppreglaget till huvudmotorn hade gått
av, elektriskt jordfel, den nyinstallerade vindgeneratorn gav ingen ström
m m.
Besöket i Puerto La Cruz blev sålunda kortvarigt - men
ändå intensivt. Vi jagade post från Sverige som var
ställd dit, men bara 50% av de brev vi visste var avsända stod att
finna. Postgången i Venezuela är helt undermålig. Ankommande
post plundras i hopp om att hitta något värdefullt och
avgående brev plundras på frimärkena - om man inte lämnar
breven i postens kassa och kontrollerar att de stämplas. Så vi blev
av med ett tjockt kuvert som Åsa skickat, innehållande
många brev till oss från vänner och bekanta och ett antal
kontoutdrag m m. Till yttermera visso genomfördes ena dagen en liten
minirevolution utanför marinan. Man eldade bildäck på gatorna
så trafiken lamslogs helt. Anledningen var att man protesterade mot att
slumområdet runt marinorna, där många fattiga bodde primitivt
- men billigt, skulle "saneras" och ersättas med moderna
hyreskaserner - säkerligen till mycket högre och oöverstigliga
hyror för nuvarande innevånare. Stämningen var minst sagt
tryckt och det kändes lite obehagligt att lämna den bevakade och
inhägnade marinan.
Så vi vände ånyo stäven mot Margarita. Utanför
Puerto La Cruz finns en riktig skärgård med många öar och
fina vikar. Klart och varmt vatten med massor av koraller, snäckor och
fiskar. Så vi tog det lugnt och besökte flera underbara ankarplatser
på vår väg tillbaks. Det enda negativa är en viss
otrygghet. Den allmänna fattigdomen och arbetslösheten frammanar en
viss brottslighet. Det händer nu och då att ensamankrade båtar
får nattliga besök och under hot plundras på vad
värdefullt som står att finna. Vapenhot är inte helt ovanligt.
En ofrånkomlig regel för att klara sig är att aldrig ligga som
ensam båt på en ankarplats - hur vacker den än kan vara. Vi
har även skaffat ett tjuvlarm så förhoppningsvis kan det
avskräcka från eventuellt intrång i ruffen - och dessutom ger
det oss en förvarning att något är på gång.
Nåväl - efter någon vecka, och efter det att loggen visat 11
000 utseglade distansminuter från Rosättra, var vi tillbaks i
Porlamar och sammanstrålade med flera bekanta båtar. Det är
alltid lika roligt, man skiljs och man möts, men man vet
sällan när eller var det skall bli.
Innan vi lämnade PLC hade en fransk yachttie fixat ena batteriladdaren
så den lämnade halv effekt men nu i Porlamar la den av igen.
Däremot fick vi vindgeneratorn reparerad - en lödning hade varit
slarvigt gjord vid tillverkningen och hade släppt.
Efter några dagar i Porlamar fick vi höra att vi efterlystes via
VHF. Vi tog oss in till en marina och ringde Åsa. Våra
döttrar hade blivit oroliga för att vi inte hört av oss
på allt för lång tid. Hon blev glad när vi ringde men vi
fick skämmas en del.
När vi efter några veckor på nytt fått nog av Porlamar
med dess billiga restauranger och supermarkets lättade vi ankar och drog
oss mot Venezuelas fastland och dess arkipelag igen. Öarna och vikarna
där omkring är så fina så där kan man tillbringa hur
lång tid som helst. I slutet av november gick vi så in
till Puerto La Cruz och den fina marinan Bahia Redonda. Vi förtöjde
precis nedanför restaurangen och poolen så vi kunde njuta av
svalkande bad flera gånger om dagen. Vattnet i havet utanför PLC
är så förorenat att formellt badförbud råder.
Ortsbefolkningen badade ändå men vi avstod gärna. En hel del
administrativt arbete företogs - leta post, fax angående
batteriladdarreservdelar, nollställning av konton med hjälp av
erhållna kontoutdrag m m. Men i PLC kan man även galvanisera
ankarkättingar och ankare till ett förmånligt pris. Så
vitt vi vet det enda stället i Västindien för denna
service utan att ruinera sig. På tak om priser - en liter diesel kostade
72 öre! Huvudmotorn fick också en översyn med
ventilspelskontroll samt renovering av spridarmunstyckena som var
väldigt slitna.
I mitten av december fick vi fax från Åsa som meddelade att
hela deras familj skulle komma till Tobago i slutet av januari. Långt
bort mot vindar och strömmar - men betydligt bättre än Barbados
som var deras första bud. I denna veva, när vi fått god kontakt
med våra båtgrannar Frans och Michelle på
"Bateleur" från Sydafrika, beslöt vi oss för
att glömma batteriladdarna och i stället satsa på en
inverter/charger. Vi tittade på inverterbroschyrer hos dem och
bestämde oss för att beställa en sådan från St
Maarten när vi passerade Trinidad på vår väg mot
Tobago. Den inverter vi fastnade för laddar med upp till 100 Amp och kan
dessutom omforma batteriströmmen (12 V) till 220 V / 50 Hz
växelspänning. Därmed skulle det vara slut på
batteriladdarproblem - om vi bara haft en ordentlig batteribank ombord - och
inte bara 5 bilbatterier på cirka 350 Ah. Enligt expertisen (som vi
träffat många av) är det som att spotta fan i halsen!
Isla Arapo och dess
innevånare
För att få komma ut på fritt och rent vatten tog vi en vecka
före jul en tredagarstur ut till Isla Arapo. Där hade vi tidigare
kommit i kontakt med en familj bestående av gamla mormor och morfar,
mamman och så 5 barn i åldrarna 15, 6, 3, 2 och en liten baby.
Någon pappa såg vi inte till. Man hade här på ön
haft en liten restaurang men nu fanns en modern nyskapelse vägg i
vägg så gästerna valde givetvis den nya och fina - men
inte vi. Öl eller mat serverades på betongbord och ibland fick man
en trasig duk. Den mat som erbjöds var hemfångad fisk. Priset var
samma som på grannrestaurangen (eller ibland lite högre). Notan
skrevs ut med krita direkt på bordet o s v. Inte högsta standard men
pittoreskt. Ungarna klängde kring bordet kontinuerligt och blev det ben
eller rester över på våra tallrikar var de bums där och
slickade i sig vad de kunde finna. Det bästa dom visste var att få
fiskögonen och det blev lätt en fight om vem som skulle dom
finaste. Det var som rena karameller för dom. Stora pojken arbetade
med morfar och fiskade och den lilla babyn hängde på mormor eller
mamma. Resten for runt och fick klara sig själva - närheten till
vattnet bekymrade ingen, allra minst ungarna.
En dag när vi satt ombord, stävankrade utåt och med aktern mot
en boj 30 meter från land och med 9 meter vatten under
kölen, fick vi till vår fasa se hur de tre mellanbarnen, Andrina,
Cesar och Andreas, kom ut mot oss - hållande i varsin frigolitbit
och plaskande med fötterna. Endast Andrina kunde simma något.
Väl framme vid badplattformen hjälptes de ombord och sedan bröt
det loss. Cesar och Andreas dök rätt ner i Windfalls innandömen
och for runt som skållade troll. Allting undersöktes och intet
undgick deras falkögon. Plötsligt upptäckte Cesar vår
signalpistol som låg laddad med en hagelpatron på Pers
sänghylla och jublande kom han ut ropande "Pitola!
Pitola!" En småchockad Per tog den medch Andreas, kom ut mot
oss - hållande i varsin frigolitbit och plaskande med
fötterna. Endast Andrina kunde simma något. Väl framme vid
badplattformen hjälptes de ombord och sedan bröt det loss. Cesar och
Andreas dök rätt ner i Windfalls innandömen och for runt som
skållade troll. Allting undersöktes och intet undgick deras
falkögon. Plötsligt upptäckte Cesar vår signalpistol som
låg laddad med en hagelpatron på Pers sänghylla och jublande
kom han ut ropande "Pitola! Pitola!" En småchockad Per
tog den medch Andreas, kom ut mot oss - hållande i varsin
frigolitbit och plaskande med fötterna. Endast Andrina kunde simma
något. Väl framme vid badplattformen hjälptes de ombord och
sedan bröt det loss. Cesar och Andreas dök rätt ner i Windfalls
innandömen och for runt som skållade troll. Allting undersöktes
och intet undgicsvisit lastades hela högen i vår jolle och med Per
som extra passagerare fick dom själva försöka ro sig iland. Det
tog tid men lyckades så småningom. De vuxna iland
föreföll hela tiden helt ointresserade av vad ungarna företog
sig.
Tragedier
Vi gjorde så ett nytt snabbesök i PLC för att julmatshandla.
Inkomna dit och till vår "vanliga" plats såg vi att
Bateleur med Frans och Michelle hade gått. Vi visste att de hade problem
med backslag och propelleraxelkoppling så vi tog för givet att
de dragit upp på land för reparation. Två dagar före
julafton fick vi så höra att Frans - efter att ha separerat
från Michelle som farit hem till Syd-Afrika - hade förlist
långt norr om Venezuela under ensamseglats mot Bahamas. Han hade
vaknat med vatten upp till kojkanten och sänt nödsignal,
gått i livflotten och blivit upplockad efter 5 timmar. Enligt vissa
uppgifter hade han gått på en container e d men eftersom vi
visste att han skruvat isär kopplingen mellan backslag och propelleraxel
är vår teori att axel och propeller ramlat ur och lämnat fritt
tillträde för havet. Tur att han klarade sig men synd på
en så fin båt som han lagt ner hela sin själ och
förmögenhet i, efter det att han mer eller mindre övergivit
Syd-Afrika. Tillvaron för vita har blivit ganska otrevlig numera i det
landet och vi har träffat många som har kastat loss på
allvar. Turligt nog hade Frans båten försäkrad - men i
"hemlandet" - så han får ut sina pengar
där, och kan inte föra ut dem ur landet. Så han måste nog
återvända och börja om från början. Stackarn.
Jul och nyår i
Karibien
Dagen före julafton lämnade vi PLC och gick ut till en av öarna,
Caracas del Este. Vi hade bestämt med flera andra båtar att vi
skulle fira julafton där och sålunda sammanstrålade vi med
svenska Bloody Mary, norska La Bohème och franska Oiseau Bonheur. Vi
åt jullunch med såväl sill, skinka som kalkon och höll
på med detta mellan klockan 14 och 21. Ej heller fattades dryckjom av
olika sort. Även paket förekom, dock inte i någon större
omfattning utan mest på skoj.
Juldagen inleddes med att vi lyssnade till HM Konungens tal till svenska
folket. Under natten hade ytterligare en norsk båt anlänt och ankrat
intill oss, alldeles för nära, för att när vi svingade runt
bar det sig inte bättre än att deras peke rände in i oss och
gjorde ett hål i vår sprayhood. Dom fick ankra om till en
bättre plats innan vi påbörjade ett stort knytkalas inne i
land. Eftersom ytterligare två svenska båtar, Irma och Annefant,
anlänt blev vi ett stort sällskap som umgicks och hade trevligt fram
till sena kvällen. Mona bidrog med en delikat Jansons frestelse till
kalaset under det att Per spelade klarinett som underhållning. Eftersom
vi var många nationer representerade hade vi även gjort i
ordning allas nationsflaggor som dock, för att markera gemenskapen,
var monterade på samma stång - och lika högt!
Efter annandagen skingrades vi och via Cubagua tog vi oss åter till
Porlamar. Första dagen bjöd på hård segling
men den andra hade vi vinden mitt i nosen så vi valde
motorgång hela vägen. Detta skulle bli vårt ordinarie
förflyttningssätt under flera hundra distansminuter för att
komma till Tobago mot förhärskande vind och ström. Men med
gällande dieselpriser gjorde det inte så mycket - och dessutom blev
ju batterierna laddade, vilket för oss inte var det sämsta. I
Porlamar blev det som vanligt fullbunkring och restaurangbesök på
fiskarnas restaurang som vi fattat tycke för. Primitivt, billigt, gott och
i en fascinerande utomhusmiljö vid sandstranden där vi dragit upp
jollen bara några meter från bordet.
Nyårsafton tillbringade vi ombord och intog champagne och kaviar kl 1900
lokal tid (=2400 svensk tid) och utbringade en skål för absent
friends. Sedan sov vi en stund innan vi tittade på ett ynkligt
fyrverkeri vid midnatt. Vi var ju vana vid fyrverkeri från Spanien
så detta var verkligen inte mycket att vakna för. Då var det
bättre att sova så vi kunde starta nyårsdagens färd mot
Trinidad utvilade. Men vi stannade till några dagar i San Fransisco och
blev där varse hur en båt med "locals" drog upp i djungeln
på jakt och återkom så småningom med två skjutna
apor som flåddes på stranden innan dom for vidare. Det kan
verkligen inte finnas mycket mat på dessa djur med långa armar och
ben som spindlar.
Komna till Trinidad beställdes omedelbart invertern från St Maarten
och den anlände efter fyra dagar - precis som utlovat. Vi
träffade här en gammal bekant, Henrik på Wandrin´ Star, en
svensk-kanadensare med elektroteknik som sin specialitet. Han hjälpte oss
att montera invertern vilket för honom var gjort i ett nafs. Per hade nog
fått hålla på i flera dagar. Som grädde på moset
låg även båten Älskling i Chaguaramas och där hade
man bytt ut sina batterier mot en "häftigare" sort så dom
hade sex fullgoda deep-cycle- batterier över vilka vi fick överta,
även om monteringen ombord fick anstå till ett senare
tillfälle. Så nu var lyckan fullständig och efter ett kort
besök i Scotland Bay fortsatte vi mot vind och ström för motor
mot Tobago dit vi anlände och kastade ankar precis nedanför
flygplatsen till vilken Åsa, Nicklas och AXEL skulle anlända
om någon vecka.
|
|
