Bok 1 av 3, Moder Jord, Fader Himmel
En ung eskimåkvinna flyr i kajak från sin by, som ödelagts
av rövare. Hon går i land på en ö och kommer att leva
i skenbar trygghet med en gammal vis man ända till den dag, då
en ensam rövare går i land och våldtar henne. Kvinnan och
den gamle hjälps åt att beröva rövaren livet. Han hade
berättat om ett kommande överfall på en annan by och nu paddlar
de dit för att varna invånarna. Efter en äventyrlig upplevelse
återvänder de med flyktingar till sin ö och kan nu skapa
en egen by. Kvinnan får en make med eget barn i samma ålder som
hennes eget barn med rövaren.
Bok 2 av 3, Min syster Månen.
Eskimåbyn har ökat i storlek. En man i byn tvingas behålla
sin nyfödda dotter för att ledarens son i framtiden ska få
en maka och de två kommer också så småningom att
gifta sig med varandra. En tid efter giftermålet blir kvinnan
bortrövad av sin bror, med faderns tillåtelse, och såld
till en annan stam där hon får en ny make. Hon lyckas fly
tillbaka men den nya maken letar upp henne. Kvinnan har sedan hon flydde,
fått två tvillingbarn. Det blir en dramatisk uppgörelse
mellan den nye maken och den ursprunglige.
Bok 3 av 3, Min bror Vinden.
Den nye maken återvänder efter uppgörelsen till sin by och
för med sig kvinnan och ett av hennes små barn. Den nye maken
är ledare i sin by men strävar efter att få en schamans
övernaturliga kunnande för att få ännu mera makt. Under
hans resa till en ansedd schaman, flyr kvinnan på nytt tillbaka till
sin by med sitt barn. Vid återkomsten övertalar ledaren då
en annan stam, att deltaga i ett överfall på kvinnans stam för
att, en gång för alla, sätta stopp för rymningarna.
Det blir en dramatisk uppgörelse.
Stonhenge är ett monument i södra England med ett antal stenpelare resta mot himlen. Vissa pelare har överliggare och bildar portar. Stenarnas placering ger information om vissa himlakroppars lägen vid olika tidpunkter. Stenarna, som kunde väga 50 ton, släpades över mark och vatten, bearbetades och restes under stenåldern. Författaren har skrivit en utdragen historia om en fanatisk hövding som hänsynslöst driver på sitt folk att ägna deras liv åt att förverkliga den vision han fått som ung.
Bok 1 av 3, Året då hästarna kom
När kvinnan går ur stockbåten upp på stranden ser
hon en livlös kropp rulla fram och tillbaka i vågorna. Hon får
upp kroppen på stranden och påbörjar
upplivningsförsök. Det är en gammal vithårig man. Hon
lyckas få igång andningen och för honom sedan till
prästinnorna i byn.
Byn ligger i Bretagne - vid de grå vågornas hav. Vid denna tid
- 4000 år f.Kr. - lever ett folk i matriarkat med sin kultur fixerad
till Jordmodern och Jordgudinnan. Prästinnor leder folket,
jordmänniskorna, och tolkar gudinnans budskap. Folket lever i harmoni,
med ansvar och omsorg om sin nästa. Männen får från
början lära sig att det är kvinnan som bestämmer vilka
levnadsregler som gäller. Detta gäller inte minst i samlivet där
mannen i alla steg får vänta på kvinnans samtycken. Marrah
är den kvinna som förde mannen till byn och hon är dotter
till en prästinna som kommer från ett land långt österut
- i Östeuropa vid Svarta Havet - där Marrah föddes och även
lärde sig språket.
Prästinnorna konstaterar att den gamle mannen är c:a 17 år
ung, med ljusgult hår och slät hud. Hans namn är Stavan.
Han har ett underligt beteende, som ett bortskämt barn. Kan slå
barn och skrika av ilska över bagateller, som drabbar honom. Värst
är att ingen förstår vad han säger. Då hittas
en död man vid en annan strand med samma utseende och klädsel som
Stavan. Han konfronteras med den döde och kastar sig ned över denne
och skriker ut sin sorg, som tyder på ett nära
förhållande. Marrah tycker synd om honom och försöker
trösta honom. Då upptäcker hon, att hans språk liknar
det hon lärde sig som barn i östern. Den döde är Stavans
bror.
När Stavan får reda på att Marrah räddat hans liv,
ändras hans uppförande fullständigt. I hans land betyder det,
att räddaren äger den räddade för alltid.
När Marrah får reda på hur Stavans folk lever, chockeras
hon över hur olika deras levnadsregler är jämfört med
hennes eget folks regler. Stavans folk är krigiska nomader, Hanfolk,
som helt styrs av män. Männen behandlar kvinnor som slavar, som
kan våldtas när som helst. Den fortsatta relationen mellan Marrah
och Stavan präglas av upprepade missförstånd beroende på
olikheterna i deras kulturer. Relationen växer så småningom
till kärlek och Savan lär sig att förstå och acceptera
jordmänniskornas kultur men överraskningar väntar. Vid ett
tillfälle långt senare deltar båda i ett firande i en by
med jordmänniskornas kultur. Marrah deltar i en nattlig dans för
hela byn där en kvinna förväntas kunna följa med vilken
man som helst i dansen och avvika för att ha sex med denne. Stavan blir
mycket upprörd när han förstår vad som har hänt
och får svårt att förstå och acceptera denna fria
sida av hennes kultur.
Marrah utses så småningom till prästinna och deltar i en
seans med Jordgudinnan. Hon får då ett meddelande, som uppmanar
henne att ta med sig sin yngre bror Aran till en by - Shara, som ligger
nära Stavans folk - för att varna invånarna för kommande
överfall och förintelse. Det beslutas att de två ska ge sig
av. Stavan ska medfölja eftersom han är en mycket skicklig jägare
och spårare.
Färden kommer att ta nära två år, till fots, med båt
längs floder och med båt över ett hav i öster. Färden
kommer att kantas av spännande möten och konfrontationer med vilda
djur och och de tvingas också till att övervintra i en by på
vägen.
När Stavan närmar sig sitt folk föreslår han, att han
ska bege sig dit och försöka övertala dem, att deras ev. planer
om att bege sig västerut för att vinna rikedomar är
meningslösa, eftersom folken där är fattiga och inte har
något att erbjuda det egna folket.
Tiden går och Marrah och Aran beslutar sig för att bege sig till
en mindre by närmare Stavans folk. Det slutar med att byn överfalls
av en grupp krigare från detta folk och de fängslas och förs
skymfligen till överhövdingen som är Stavans far. Stavan har
emellertid förlorat sin trovärdighet p.g.a. att andra krigare redan
härjat närliggande orter västerut och där funnit dyrbarheter,
som helt motsäger Stavans budskap. För att överleva sitt misstag,
har Stavan sett sig tvungen att låtsas tokig och sitter numera ensam
och leker för sig själv med barnleksaker och övernattar hos
djuren.
Marrah låter överhövdingen veta att Aran är hennes systerson
och son till Savans döde bror och därmed barnbarn till
överhövdingen. Aran behandlas därefter med respekt och får
den utbildning som krävs för att bli
överhövding.
Handlingen får ett dramatiskt slut när Marrah, Aran och Stavan
får en chans att fly från lägret tillsammans med dem, som
hjälpt till att genomföra fritagningen.
Bok 2 av 3, Hästarna vid porten
I slutet av förra boken blev Marrahs grymme make, Vlahan, ny
överhövding när Stavans far dog och skulle vara detta tills
Aran blev mogen för uppgiften. Vlahan beslutade nu att Marrah skulle
vara en av de kvinnor, som skulle offras när hövdingen begravdes.
Offerfesten fick ett annat förlopp än tänkt eftersom Marrah
hade
fört med sig en drog, som hjälpte dem att fly. Flykten blir
dramatisk.
De lyckas stjäla förföljarnas hästar men tvingas söka
skydd mot vinterstormarna. De hittar en klippravin och bygger snöhyddor,
som ska göra det möjligt för dem att vänta ut vintern.
Aran och en av de övriga flyktingarna, Hiknak, fattar tycke till varandra.
Hiknak hade rövats bort från en annan nomadstam och hade
varit Vlahans konkubin. Som sådan behandlades Hiknak mycket sämre
än Marrah och Marrah hade gjort allt för att göra hennes liv
drägligare.
När flyktingarna kommer till den mindre byn, där jordmänniskor
hade bott, finner de den nerbränd och övertagen av en grupp krigare,
som inte tillhörde Vlahan stam.
Stavan och framförallt kvinnorna lyckas på ett dråpligt
sätt få ledaren, att överge sina planer på att förena
sig med Vlahan och istället återvända till sitt eget
område för att hjälpa jordmänniskorna vid behov.
Flyktingarna kan nu fortsätta till den större byn Shara, som de
tidigare levt i och varifrån Stavan gav sig iväg för att
övertala sina landsmän.
I Shara råder lugn och harmoni och Marrah lyckas därför inte
få invånarna att gå med på att rusta sig för
eventuella överfall.
Marrah får två tvillingbarn med Stavan, en gosse och en flicka.
Hiknak och Aran, som blivit ett par, får också ett barn, en
flicka.
Men det skulle bli slut på det bedrägliga lugnet i byn. Något
år senare blir den utsatt för ett nattligt överfall av beridna
krigare från Vlahan och de försvinner med Aran och Marrahs gosse
Kerry.
Stavan ger sig efter dem för att försöka rädda Aran och
Kerry . Marrah utses nu att vara ansvarig för byns försvar.
Hon ombesörjer, att ett närliggande berg med en platå rustas
upp för att kunna härbärgera byns befolkning vid en
belägring. Hon ser också till, att befolkningen utbildas i
självförsvar, att kunna använda pil och båge, spjut
och kniv.
Vlahan återkommer en natt med hela sin styrka. Till hans
förvåning är det inte bara att rida in och ta för sig.
Han möts av starkt motstånd från invånarna, som befinner
sig på berget och slår tillbaka nomaderna i deras försök
att komma upp.
I nästa försök låter Vlahan sina män ta sig upp
på bergets baksida och fira sig ned mot avsatsen men även detta
anfall misslyckas. En tid senare tågar Vlahan med hela sin styrka fram
till berget och hotar med ännu värre elände och död om
de inte kapitulerar.
Marrah svarar med en förberedd demonstration av ljus- och
färgeffekter. Hon låter stora kusliga figurer resa sig upp mot
himlen till ljudet av smällare, som hon fått vid besök hos
mäktiga prästinnor. Hövdingen och hans folk flyr i panik och
om inte detta skulle vara nog, har Marrah besökt slavinnorna i lägret
tidigare och fått dem att plocka giftiga snäckor att blandas in
i den omtyckta fisksoppan. När krigarna kommer rusande till sina tält;
tröstar de sig med soppan och många dör av förgiftning.
I det tumult som bildas när de överlevande packar sina
tillhörigheter och ger sig av, lyckas Aran och Kerry fly till skogen
och dyker senare upp till Marrahs och Hiknaks stora glädje. Ytterligare
en överraskning väntar Marrah - STAVAN, som sedan länge
påståtts vara död, lever och återkommer hjälpt
av en vänligt sinnad hövding att behandla sitt brutna ben. Han
för med sig hövdingens dotter för att hon ska få växa
upp hos jordmänniskorna.
Bok 3 av 3, Våreldar
Efter att Vlahans krigare dragit sig tillbaka i panik, var byn inte längre
hotad av förintelse. För att stoppa överraskningsanfall av
mindre grupper nomadkrigare flyttades alla byggnader till en försvarsmur
runt byn. Tillträde till byn kunde endas ske genom en port, som kunde
stängas vid fara. Beväpnade vakter bevakade byn dygnet runt.
Keru, Luma och Keshna har kommit till den ålder då barn leker
med drakar.
En dag på fältet utanför byn hör Keru en vissling, som
han känner igen. Han släpper sin drake och rusar iväg till
skogsbrynet där hans omtyckte fabror Changar - Vlahans medicinman -
väntar. Visslingen betydde för Kerry: "Kom till mig så ska
du få dina drömmars dryck!" Changar utnyttjade drogen för
att få Kerry att glömma sin familj.
Ingen i byn förstår vad som har hänt men Marrah och Hiknak
beslutar att, för säkerhets skull, flytta Luma och Keshna till
en ö i den stora sjön intill.
Byns försvar stärks ytterligare genom att organisera ett förband
av krigare, Ormkrigarna, med uppgift att utföra spaning och avvärja
ev. överfall på byn.
Luma och Keshna börjar tröttna på tillvaron på ön.
De har bara en ambition nu, att få bli Ormkrigare. När de fått
sin första månadsblödning har de äntligen blivit kvinnor
med rätt att göra sina egna val och de meddelar då sina
föräldrar, att de beslutat sig för att rida till Shara och
bli Ormkrigare. Stavan får dem att lugna sig så att han kan
lära dem allt vad som erfordras av en krigare - tyst uppträdande,
spårning, ridning, vapenanvändning och strid. När kvinnorna
genomgått utbildningen far de till Shara och söker upp Ormkrigarnas
ansvarige. Eftersom Keshna var känd för sin hallstarrighet, olydnad
och påhitt som kunde äventyra kamraters liv, avslås Keshnas
begäran. Luma tackar då också nej och flickorna beslutar
sig för att rida ut på egen hand för att testa sina
färdigheter.
Keshna och Luma överraskar alla i byn när de senare kommer hemridande
med flera stridshästar kopplade efter sig. De har lyckats lura en grupp
nomadkrigare på deras stridshästar. Bedriften medför, att
de nu genast tas upp i Ormkrigarna.
Deras ledare är Kandara, en mycket kompetent krigare, som understryker
att hans order måste efterlevas. Till en början får kvinnorna
genomföra spaningsuppgifter för att de ännu inte anses mogna
för stridsuppgifter.
Vid ett spaningstillfälle observerar de en grupp nomadkrigare komma
ridande från en riktning som Ormkrigarna inte väntat sig. Luma
bedömer att risken är för stor för att deras kamrater
ska dödas. De anfaller därför under stort larm för att
väcka kamraternas uppmärksamhet och Luma dödar ledaren med
sitt första pilskott. De övriga Ormkrigarna ingriper nu och dödar
de resterande nomaderna.
Keshna har väckt Kandaras åtrå och hon besvarar hans
begär. De älskar varandra under nätterna i fält.
Keshna tröttnar så småningom på detta
förhållande och visar en ökande uppstudsighet vid Kandaras
ordergivning. Eftersom han är mån om övrigas förtroende,
tvingas han avskeda henne från Ormkrigarna till sin förtvivlan.
Kandara beslutar sig för att lämna byn då han känner
saknad efter Keshna. När Marrah får reda på hans beslut,
kallar hon honom till sig och meddelar, att det ryktas om att Kerry befinner
sig i fångenskap hos Changar. Hon ber honom därför att bege
sig till den by där ryktet kommer.
Luma, som i hemlighet älskar Kandara, beger sig efter honom och han
blir glad att se henne och tillsammans forskar de efter information. De får
sådana nyheter att de beslutar sig för, att omedelbart
återvända hem. Hemfärden blir mycket strapatsrik men de
båda blir förälskade i varandra - Keshna är glömd
- och de båda får uppleva kärleken…
Vid hemkomsten delar de med sig av informationen och det beslutas att Luma
och Keshna ska rida iväg för att undersöka om det finns nomader
på den plats som ryktet anger och om det kan vara Changars nomader.
När de upptäckt att ryktet är sant, efter en dags krypande
i lera, drar de sig tillbaka för sova. På morgonen upptäcker
Luma en nomadkrigare som står och tittar på henne. Hon far upp
och attackerar honom med sin kniv men blir kastad mot ett träd då
Keshna rusar upp med kniven för att hugga honom i ryggen …
Detta blir upptakten till det spännande slutet på bokserien!
I förhistorisk tid hittas en genomskinlig sten med reflekterande kärna som kommer att få betydelse för människor i olika tidsepoker fram till nutid. Boken utgöres av åtta fantasifulla noveller, en del spännande men några tröglästa. Mera äventyr än historia.
Egypen under Amenhotep III och drottning Teje (Tiye ) var ett
mäktigt rike med god ekonomi och nöjda medborgare. Det omgavs
av mindre länder som åtnjöt skydd av Egypten mot hot från
annat håll.
Amenhotep III efterträds vid sin död av sonen Amenhotep IV. Sonen
är besatt av sin uppfattning att det bara finns en gud, Aton, solguden,
och ser sig utvald att förmedla Atons budskap till människorna.
Han förbjuder det traditionella dyrkandet av Amon och låter bygga
en helt ny huvudstad - Solstaden - med ett tempel som tillägnas guden
Aton - och flyttar dit med hela sin administration och lämnar den forna
huvudstaden Thebe åt sitt öde.
Amonhotep IV har nu tagit namnet Echnaton och går helt upp i sin gudomliga
gärning.
Ledningen av landet blir eftersatt och följden blir att Egypten så
småningom blir helt utarmat. Egyptens
militäröverbefälhavare, Horemheb, är en av rådgivarna
som förgäves försöker få Farao att inse att något
måste göras åt situationen. När ingen annan lösning
verkar möjlig låter Horemheb mörda Farao - för att
rädda Egypten.
Echnaton efterträds av Smenkhkara, som tidigare usetts av Echnaton som
tronföljare. Den nye faraon fortsätter dock att driva landet mot
sin undergång och Horemheb ser sig ännu en gång tvingad
att låta mörda Farao.
Ny farao blir Tutankhamon. En farao som lyssnar på sina rådgivare,
främst bland dem är Eje (Ay ), drottning Tejes bror. Tutankhamon
överger Solstaden och den nya Aton-läran och återvänder
med hela sin administration till Thebe där han återupprättar
dyrkandet av guden Amon. Landet får nu en lugn period och
återfår sin goda ekonomi och tro på framtiden tack vare
rådgivarnas goda råd.
Militärövebefälhavaren har länge ansett att Farao ska
tillåta armén att återta landets viktigaste hamn, Haifa,
som förlorades under Echnatons tid som regent. Tutankhamons rådgivare,
Eje, får Farao att säga nej till detta önskemål, med
hänsyn till risken för ett nederlag.
Ännu en gång låter Horemheb mörda Farao och ny farao
blir Eje.
Några år senare avlider Eje av ålderskrämpor och
ersättes av Horemheb, som äntligen får makten som ny farao.
Ovanstående sammandrag beskriver de viktigaste händelserna i boken
om Egypten från den tid då farao Amonhotep III regerade till
farao Horemhebs tillträdande.
Författarinnan kryddar historien med att beskriva människorna bakom
händelseförloppet på ett fängslande sätt:
Farao Echnaton gjorde Nefertite till sin drottning. Hon var
den vackraste kvinnan i landet men också mån om att öka
sitt eget inflytande över Faraos beslut. Hon motarbetade därför
makens rådgivare, som förgäves försökte få
Farao att lyssna på råd, som skulle kunna
återställa Egyptens forna styrka.
Farao skaffade ytterligare en hustru, som nu konkurrerade med drottningen
om hans gunst. Nefertite lät den andra hustrun omkomma under en simtur
vid en kvällsfest.
För att minska Nefertites makt över Farao, lät rådgivarna
till sist sprida rykten om Nefertite, att hon hade ett
sidoförhållande med en bildhuggare.
När ryktena nådde Farao, lät han förflytta sin drottning
till ett palats skilt från övriga staden och hennes makt över
Farao var sedan för alltid eliminerad.
Echnatons mamma, drottning Teje, var den tryggaste personen i gruppen
rådgivare till Echnaton och också den som hade störst inflytande
över farao Echnaton.. Hon var syster till Eje, som också ingick
i gruppen rådgivare. Echnaton utnämnde sin mamma till kejsarinna
och hon kom att betyda mycket för landets förbindelser med utlandet.
Echnaton övertalade mamma Teje att gifta sig med honom och de
fick t.o.m. barn ihop! Långt tidigare hade Tejes man, farao Amenhotep
III, gift sig med sin egen dotter, så giftermål med anhörig
var ingen ovanlighet vid denna tid!
En kvinna lever i armod som tjänare i ett litet tempel i södra
Egypten. Mäktiga män lurade henne för 17 år sedan att
delta i en komplott att mörda Farao. Komplotten misslyckades och hon
döms till döden men benådas eftersom hon var Faraos
favoritkonkubin. Männen, som låg bakom komplotten, klarade sig
däremot helt från misstankar om deltagande.
Under tiden i asyl skriver kvinnan en redogörelse för komplotten
och lyckas efter många försök få den förmedlad
till Farao. Detta blir upptakten till en rättegång där de
mäktiga männen åtalas för komplotten och försök
till att hindra den nya rättegången.
Boken är stundtals oerhört spännande, en spänning som
fortsätter ända till det raffinerade slutet.
Prins Chaemwaset, son till Ramses II, är en skicklig läkare och
präst med intresse för magi. Han hjälper sin far i viktiga
statsärenden och bedriver dessutom utforskning av gamla gravar. Prinsen
lever ett harmoniskt liv i sitt stora palats med sin kära och dugliga
hustru, två barn i tonåren samt ett flertal tillgivna tjänare
.
När prinsen börjar utforskningen av en grav i Sakkara finner han
ett gammalt pergament med skrift, som han ägnar mycket tid åt
utan att förstå dess innehåll. När han läser upp
texten högt märker han en rytm som på något sätt
påverkar honom. Snart märker han, att hans beteende har
förändrats - han blir ofta frånvarande och grubblar, sover
dåligt och inget är sig likt. Kan det vara guden Thots omtalade
papyrus med den hemliga formeln för att återuppväcka döda,
som har påverkat honom? Ändringen av hans beteende bekymrar familjen,
han verkar besatt av en magisk kraft som han inte förmår att stå
emot.
En mystisk kvinna dyker upp i handlingen. Prinsen ser henne skymta förbi
i stadsvimlet och han försöker få kontakt med henne men hon
försvinner i mängden. Besattheten tvingar honom att organisera
sina tjänare för att leta efter henne, dock utan resultat. En dag
gör han emellertid ett sjukbesök hos en kvinna som fått en
svårläkt infektion och det visar sig vara den han sökt
efter.
Prinsen kommer att träffa henne ofta. Hennes skönhet, intelligens
och erotiska utstrålning! har tänt en åtrå efter henne
som ständigt oroar honom. Hon utnyttjar denna makt över honom på
ett sätt som kommer att få allvarliga följder för familjens
framtid.
Egypten 3500 f.Kr. var uppdelat i ett antal självständiga provinser
som vardera styrdes av en provinsherre. Områdena bidrog med soldater
till landets försvar, skatter m.m. Orix var en provins där folket
levde i harmoni med goda ledare och kunniga präster som tillbad den
gode guden Ra. Orix-ledarnas motto var, att leva för sitt folk.
Området med huvudstaden, styrdes direkt av Farao. Där tillbad
man en annan gud - Seth, som var ondskans symbol. Folk levde i skräck
med själviska ledare och okunniga präster. Samma var
förhållande i övriga provinser utom Orix.
Provinsherren för Orix hade en son, Rab och en yngre dotter, Kiaf.
Båda barnen visade sig vara mycket intelligenta. De lekte mycket
tillsammans och utvecklade lekar, som byggde på magi - de kunde t.ex.
mötas i samma dröm och tyckte sig också kunna utbyta information
med djur.
När Rab blivit äldre mötte han en kvinna i samma dröm
och båda blev helt betagna i varandra. Han fick inte reda på
vem hon var eller var hon bodde men fick beskedet att han skulle känna
igen henne om de möttes. När sonen besökte huvudstaden för
att presenteras för Farao mötte han en kvinna som han genast
kände igen från drömmen. Deras möte skulle så
småningom utvecklas till giftermål. Hennes far var en högre
tjänsteman under Farao.
I Orix hade utvecklats en motståndsrörelse som ville införa
sin styrelseform i övriga Egypten. Den styrelseform som funnits i landet
innan den nuvarande ledningen med den nye Faraon tog makten i Egypten.
Återvända till en tid då människor levde i harmoni
och inte i skräck. Motståndsrörelsen fick många
anhängare i huvudstaden och övriga provinser.
Farao var gammal och sjuklig och en ny farao skulle snart behöva
tillsättas. Det fanns två alternativ till ersättare. Faraos
prins och Faraos egen visir, som i hemlighet tillhörde
motståndsrörelsen. Rab hade avslutat sin militära utbildning
och var nu också engagerad i rörelsen.
När Farao dog spetsade situationen till sig. Prinsen lät utropa
sig till den nye Faraon, med hela prinsens armé som stöd. Visiren
lät också utropa sig till den nye Farao, med stöd från
den nu lika stora armén från rörelsen, nu under ledning
av Rab.
Rab reste till huvudstaden för att lära känna situationen.
Efter en tid dök hans syster, Kiaf, också upp men under annan
identitet. Systern visade sig vara med i rörelsen och var där med
uppgift att spionera på huvudpersonerna inför den väntade
kampen om tronen. Hon var mycket vacker och fick kontakt med prinsen, som
blev så kär i henne, att han absolut ville gifta sig med
henne. Hennes situation blev ohållbar och hon måste försvinna
från huvudstaden.
Flykten genomfördes på ett dramatiskt sätt. Prinsen
övertygades om att hon dödats av giftormar - ett lik presenterades
till prinsens förtvivlan och han lät begrava det i sin egen
förberedda grav.
Rab lyckades förhindra stor manspillan genom att föreslå
motståndaren en batalj mellan två mindre och lika stora styrkor
från båda parter. Under bataljen blev prinsen svårt skadad
och i dödsögonblicket öppnade han ögonen och såg
sin älskade Kiaf välkomna honom till dödsriket och dog med
ett leende på läpparna!
Den Kiaf han såg, var den levande Kiaf som råkade komma fram
till prinsen i samma ögonblick, med uppgift att hjälpa skadade
på slagfältet!
Bok 1 av 3, Skuggornas rike.
Egypten är ockuperat av en armé som kommit från Asien och
kallas Hyksos. Ledaren utropar sig till kejsare. Han behandlar uppstudsiga
styresmän ute i landet så hänsynslöst att han skrämmer
många till att bli medlöpare vilket underlättar
övertagandet. Ett undantag är staden Thebe i söder som dock
betalar skatt till kejsaren. Den åldriga drottningens dotter, prinsessan
Ahotep, gör revolt mot apatin och startar en frihetsrörelse och
utses till drottning av sin moder. Den nya drottningens make, farao Seqen,
bygger upp en slagkraftig armé. Boken slutar med att armén
färdas norrut på Nilen och nedkämpar allt motstånd
den möter - till kejsarens ilska. Litet mera av äventyrsbok i
jämförelse med tidigare storverk av samma författare.
Bok 2 av 3, Kronornas krig
Drottning Ahotep återvänder till Thebe för sorgearbetet efter
faraos plötsliga död och armén får göra halt.
Hon förbereder under denna tid sonen Kames på att överta
faderns roll. Kejsaren huvudstyrkor är upptagna med krig på annan
ort och när drottningen återkommer till sina styrkor fortsätter
framryckningen mot norr och stad efter stad övertas till kejsarens
bestörtning. Framryckningen stoppas upp när Ahotep plötsligt
blir tvingad att återvända till Thebe för att bygga upp en
ny styrka som ska passificera Nubien som hotar säkerheten i södra
riket. Hennes fälttåg blir framgångsrikt, viktiga
fästningar som ansetts ointagliga, erövras och riket är
säkrat i söder tills vidare. Kames utnämnes till farao och
ny chef för armén med drottningen som rådgivare.Drottningens
styrkor förenas med armén och med dessa förstärkningar
kan framryckningen återupptas. Fler städer intas och det slutliga
målet - Hyksos huvudstad - plundras men stadens fästning håller
stånd. Hyksos starka försvar, nu under ledning av kejsarens
arméchef, tvingar egypterna att retirera.
Bok 3 av 3, Det flammande svärdet.
Farao Kames dör av förgiftning vid hemkomsten till Thebe. Drottningen
får ännu en gång ta sig igenom ett sorgearbete. Hennes andra
son Ahmose får förbereda sig på att ta över efter sin
bror. Han utnämnes till farao och tar en omtyckt kvinna av enkel börd,
Nefertare, till sin hustru. Drottningen fortsätter att förstärka
sin armé och koncentrerar sitt försvar i Mellanegypten (Kameshamn.)
När kejsarens armé återkommer från kriget mot bergsfolket
hettiterna seglar hans flotta långsamt uppför Nilen för att
undvika bakhåll. Trots detta lider den nederlag i Kameshamn och måste
återvända till huvudstaden i avvaktan på ytterligare
förstärkningar från Asien. Ahoteps armé rycker då
långsamt norrut och lyckas erövra hästar och stridsvagnar
som förs till Thebe för att bygga upp en motsvarighet till Hyksos
överlägsna stridsvagnsstyrkor. I deltalandet i norr utvecklas
också frivilligstyrkor som gör livet surt för hyksos. När
Ahoteps armé slutligen förstärks med nya stridsvagnsstyrkor
angriper de huvudstaden och så småningom hela deltalandet. Efter
våldsamma bataljer - och magi - flyr den siste hyksoskejsaren till
Nubien där han misslyckas med ett försök till uppror mot
egypterna.Skildringen av hur hyksos drivs ut ur Egypten av drottning Ahoteps
armé är fylld av dramatik.
En babylonisk prins sänds till Egypten för att gifta sig med Faraos dotter. Han far som menig soldat i eskorten utan någons vetskap. Resan slutar som roddarslav hos pirater. Han lyckas rymma och kommer till ön Kreta. Resan och vistelsen på Kreta har helt förändrat hans inställning till medmänniskorna. Här möter han också den stora kärleken.
En bok som börjar med slutet på handlingen!? Men ge inte upp -
efter några kapitel börjar en spännande handling om Lars
Turms som vaknar upp efter att ha blivet slagen av blixten på ett berg
i Grekland.
Vem är han, varifrån kommer han?
En tid efter sitt uppvaknande träffar han en ung spartansk krigare,
Dareus, med ambitioner som härförare. De slår följe
och ger sig iväg till Jonien för att deltaga i kriget till lands
mot den persiske storkonungen. Kriget går dåligt för jonierna,
så de söker sin lycka på ett fartyg, som just
ska avsegla för att delta i sjökriget mot perserna. Sjökriget
går också dåligt men fartygets kapten, Dionysios,
lyckas erövra en mindre persisk flottstyrka och fortsätter att
under persiska kännemärken bedriva sjöröveri med
framgång.
Med stort krigsbyte söker de sig sedan västerut mot italiska farvatten
och kommer till en liten stad på Sicilien där de slår sig
ner i överenskommelse med regenten, som godkänner deras vistelse
mot viss ersättning. Besättningen trivs bra i staden och ovan namngivna
personer får kontakter i stadens societet. Dareus fäster sig vid
en rik änka med kontakter i andra områden av Sicilien. Dareus
anser sig vara ättling till Heracles och hans egen far hade en gång
erövrat ett närliggande landområde på Sicilien. Man
gör en expedition dit och Dareus finner till sin ilska att hans fars
namn blivit ersatt med någon annans namn på alla minnesmärken.
Turms finner här sin stora kärlek Arsinoe, som vikarierar för
gudinnan Artemis i hennes tempel. Arsinoe visar sig vara en förslagen
nymfoman, som kommer att bedra Turms i deras fortsatta liv tillsammans. Vid
återkomsten från expeditionen beslutar sig Dionysios att föra
sina skepp norrut mot franska kusten. De råkar ut för en
fruktansvärt storm, som driver återstående skepp söderut
och åter till samma område, som de tidigare besökt. Staden
intas och Dareus blir områdets härskare.
Turms drivs av sin oro och lämnar vännerna och färdas med
Arsinoe till Rom, där de får kontakt med en ålderstigen
senator, som låter dem stanna i sitt hem.
Efter en tid ger Turms sig ensam iväg till Etruskien där han
träffar människor, som han kommer att känna sig hemma hos
och han får flera vänner.
Han återvänder tillbaka till Rom och Arsinoe men övertalas
efter en tid att delta på Etruskernas sida i ett sjöslag mot
Kartagerna, som behärskar allt sjötrafik i området till
förfång för övriga länder.
Kartagerna är dem överlägsna och Turms och några
få överlevande lyckas fly tillbaka till Etruskien.
Han återvänder sedan till Rom men finner till sin bestörtning
att Arsinoe har gift med den gamle senatorn.
Turms slår sig ned på en lantgård där han kommer
att leva i ensamhet. En dag blir han uppvaktad av en helig kvinna, en
romersk verstal, som övertalar honom att omedelbart ge sig iväg
till en stad i Etruskien med motiveringen att Roms och Etruskiens säkerhet
är i stor fara och att endast han kan rädda dem.
När han når sitt mål i Etruskien får han veta allt
om sin härkomst och om faderns betydelse för Rom och Etruskien.
Turms får klart för sig sin roll och framtid och får slutligen
möta gudarna.
Det är år 1964.
En arkeologisk utgrävning pågår i en kulle mellan Haifa
och Damaskus av ett lag bestående av bl.a.en irländare, en arab
och en israel, som ibland också diskuterar känsliga frågor
som förhållandet mellan israeler och araber samt obekväma
israeliska lagar som inte ändrats sedan de fastställdes en gång
i forntiden. Resultatet av utgrävningen blir över
förväntan, man finner lämningar med början från
över
10 000 år f.Kr. från alla skeden av det judiska folkets historia
- anpassning från ett ökenliv till liv som stationär jordbrukare
- genomkorsande härar från Egypten och Persien - livet under kungarna
Herodes och David - när landet ockuperades av greker och romare - de
kristnas korståg - mameluckernas hänsynslösa härjande
- det ottomanska riket och dess ståthållares utpressning av folket
- hur de europeiska judarna behandlades i Spanien, Italien och Tyskland runt
1500-talet - vår tids israeler, ett folk som vägrar böja
sig. Varje skede belyses med en berättelse om människornas
livssituation, med en gudstro utan kompromisser, om uppoffringar och
hjältemod, ibland gripande.
© Gunnar Wallgard