(Från Tiden nr 10 1988)

3. Decentraliseringen

4. Sektorsöverskridandet

En huvudlinje i den kommunala utvecklingsdiskussionen och i det konkreta förändringsarbetet i många kommuner är att dela upp kommunen i mer eller mindre självständiga förvaltningsdelar.

Det görs inom en sektor - exempelvis skolan eller socialtjänsten distriktsindelas. Det sker i den politiska sfären — distriktsnämnder. Det görs på förvaltningsnivå — socialdistrikt, stora eller sammanlagda rektorsområden osv. Och naturligtvis på båda nivåerna — distriktsnämnd med eget distriktskontor.

Det görs också översektoriellt - kommundelsnämnder och kommundelskontor som svarar för servicen inom flera områden, vanligen mjukservicesektorerna —skolan, socialtjänsten, fritid och kultur.

Tankarna finns eller reformerna görs såväl i Stockholm och Göteborg som Bräcke och Ale. Civildepartementet är pådrivande, medan entusiasmen synes vara behärskad på Kommunförbundet. Det tycks som om detta organisatoriska tänkande kommer att bli en viktig faktor i den kommande nya kommunallagstiftningen.

Det är naturligtvis avgörande att man vet vad man vill åstadkomma och varför. Frågan huruvida kommundelslösningarna är ett bra sätt att reformera beror på om man identifierat problemen rätt. Vilka är kommunernas viktiga problem? De riktigt riktigt viktiga! Har man i kommundelsdiskussionen gjort en riktig analys av verkligheten och en rimlig bedömning av vad vi kan vänta i framtiden av krav och villkor? Det är här som den grundläggande osäkerheten infinner sig när det gäller dessa reformer. Och det är här som diskussionen bör börja.

Det är också så att många praktiskt verksamma kommunalmän har reagerat negativt, med oförståelse eller rent av förskräckelse inför civildepartementets propåer. Utifrån den egna verklighetens perspektiv har många svårt att se det meningsfulla i reformerna. De upplever helt andra problem i den kommunala vardagen. En del är naturligtvis motståndare bara därför att de innebär förändring.

Man måste tyvärr göra det allmänna konstaterandet att demokratiberedningens, civildepartementets och också en del kommuners skrifter saknar meningsfulla analyser. Man kan ibland inte undgå misstanken att man börjat med svaret, som sedan motiveras med en passande och uppmuntrande text.

Att analysen är grund eller obefintlig och att man använder ett hejigt språk behöver förstås inte innebära att förslagen/reformerna är dåliga. Man kan ibland få rätta svar på fel frågor. Men kommundelslösningarna övertygar inte — vare sig formulerade i utredningssammanhang eller, åtminstone ännu, som faktiskt existerande verklighet.

Det är alltså ont om bra analyser i materialet kring kommundelsreformerandet. När det gäller den kommunala demokratin sägs i stort sett bara att den behöver förbättras, att det är bra om det blir fler förtroendevalda och att det är befrämjande för demokratin om vi får politiska organ och ledamöter som står "närmare" människorna. Bakgrunden är i första hand effekterna av kommunsammanläggningarna i början av 70—talet.

Den i särklass viktigaste kommunala demokratiaspekten idag är — auktoritativt uttryckt - att den politiska nivån i kommunerna måste ta sitt ansvar för, ges möjligheter till och aktivt arbeta på, att i reell mening styra de kommunala verksamheterna efter medborgarnas behov och de egna politiska värderingarna.

Bakgrunden och motivet är — artigt uttryckt — det förhållandet att de nuvarande politiska arbetssätten och styrningsformerna inte klarar de krav som kommer att ställas i framtiden. Mindre artigt är att hävda att den lokala politiska styrningen aldrig fungerat så särskilt väl, rimligen bortsett från den lyckliga tid —säg till och med en bit in på 60—talet — då kommunerna hade få tjänstemän och de stora servicesektorerna ännu inte hade utvecklats.

Ett sådant påstående borde naturligtvis styrkas, bevisas, kvalificeras på något sätt. Utrymmet tillåter inte detta, jag kan göra en generell hänvisning till den allmänna debatten och till den litteratur som finns om den politiska styrningens ideal och verklighet. Jag

har egen långvarig erfarenhet av att, särskilt när det gäller de mjuka servicesektorerna, de lokala politikerna inte styr verksamheterna i någon reell mening; de hänger med i den utveckling som sker och skaffar "lojalt" fram de resurser som efterfrågas inifrån verksamheterna.

Många kommunala politiker torde sakna probleminsikt; de fattar dock ett stort antal beslut i kommunala ärenden varje år. Att dessa beslut endera rör rena futiliteter eller utgör svar på de frågor som förvaltningen själv funnit anledning att formulera och att ärendena praktiskt taget aldrig berör de grundläggande faktorerna i den befintliga verksamheten, är kanske inte så lätt att inse.

Detta politiska, demokratiska krav innebär, om det ska genomföras menings- och kraftfullt, att avsevärda interna kommunala förändringar måste göras. Till stor del handlar det om att förändra relationerna mellan den politiska sfären och förvaltningsapparaten samt att göra inre förändringar i tjänstemannaapparaten. Däremot är omvälvande förändringar i den officiella kommunala organisationen knappast något som bidrar till att lösa problemet.

Den näst viktigaste demokratiaspekten torde vara att ge den kommunale servicekonsumenten ett direkt inflytande på den konkreta tjänsteutformningen. Detta kan vi främst åstadkomma genom att utveckla kommunala servicesystem med riktiga konsumentalternativ - det vill säga service— alternativ som är olika i sådana avseenden som är intressanta för medborgarna i deras olikartade livssituationer — och - för det andra — genom att etablera en ny och friare situation för de kommunalt anställda som sköter den konkreta servicen. Först i tredje hand finns det anledning att diskutera särskilda institutionella arrangemang.

Detta krav leder också till omfattande förändringar internt i kommunen; på fältnivån, i administrationen, i relationerna mellan förvaltningskontoren och arbetsenheterna på fältet, för formerna för det politiska beslutsfattandet. Det leder dock knappast fram till åtminstone omedelbara förändringar i den politiska organisationen.

Om man prioriterar dessa två demokratiaspekter innebär det att den politiska dialogen — kontakterna mellan medborgarna och de folk— och förtroendevalda — för kommunens (kommunorganisationens) del bedöms som mindre viktig. Det är däremot en primär uppgift för de politiska partierna att hålla nära och täta kontakter ömed medborgarna.

Sammantaget innebär denna sortering och prioritering att reformer i den politiska organisationen knappast är påkallade av demokratiskäl.

Det finns i kommundelsdemokratitänkandet en felsyn, en illusion, kring hur det politiska styrande arbetet kan utformas. Man utgår från en demokratisk och administrativ idealmodell som aldrig har setts i verkligheten. Civildepartementet och andra entusiaster utgår från att de centrala politiska organen enbart ska styra med generella medel; målangivelser, program, budgets. De konkreta avgörandena ska kommundelspolitikerna (eller tjänstemännen) ta hand om.

Frågan är om vi utanför promemoriornas värld verkligen kan åstadkomma en sådan ordning. Vi har inte sett det ännu och forskningen på området säger att faktiskt beteende i politiskt—ekonomiska organisationer ligger mycket långt från idealmodellen. Kanske måste göra det.

Den verkliga prövningen på systemet kommer när kommunerna ska göra verkliga verksamhetsförändringar, exempelvis sänka kostnaderna mer än marginellt. All erfarenhet säger att i sådana situationer är det organen och människorna på central nivå som tvingas agera.

1985 beslöt Kommunfullmäktige i Stockholm om en besparingsplan som bl a innebar att socialdistrikten skulle sänka sina kostnader med sammanlagt ungefär 100 miljoner. Distrikten lade fram besparingsförslag som främst skulle drabba barnomsorg och äldreservice. Socialborgarrådet ryckte då in och meddelade att detta var oacceptabelt: Kunde inte besparingar göras på annat sätt fick man skjuta till mera pengar. De ivriga protesterna från de drabbade konsumentgrupperna och fältpersonalen riktades i minst lika hög grad till stadshuset som till de lokala distriktsnämnderna.

Folk brukar vilja komma i kontakt med "högste chefen" eller "dom som bestämmer". De accepterar knappast att de ledande politikerna håller sig utanför konkreta obehagligheter. Det kanske till och med är ett väsentligt demokratikrav att de inte gör det.

Man kan, åtminstone för att ge lite perspektiv åt diskussionen, fråga om inte samhället, kommunen, kommunförvaltningen, de stora serviceverksamheterna nu utvecklats så att det demokratin tvärtom behöver är professionella politiker med stor kompetens, stor makt och stort mod.

Och så närhetsaspekten! I Stockholm har socialdistriktsnämnderna runt 50.000 invånare som underlag. I kommuner med 20 —30.000 invånare gör man indelningsreformer. Närheten och demokratin har olika mått! Och inte kan det spela någon stor roll för medborgarna om politikerna sammanträder i stadshuset eller i kommundelens föreningslokal.

Slutligen och viktigast: Finns det något som helst folkligt missnöje med formerna för det politiska arbetet? Är inte hela diskussionen om den kommunala demokratin, som den nu förs, en angelägenhet för de redan engagerade? Är det inte rent av så att en övervägande del av befolkningen är helt nöjd så länge det kommer fram bra service och skatten inte höjs?

Vi bör nog tänka mycket och länge innan vi ovanifrån prackar på medborgarna reformer) som de inte efterfrågat och som rör förhållanden₁ för vilka de i allmänhet hyser ett ytterst begränsat intresse.

Få begrepp torde vara så utslitna och missförstådda i den kommunala förändringsdebatten som decentralisering /delegering. Men vi gör en faktiskt svår sak enkel och nöjer oss med decentraliseringens allmänna innebörd av att flytta ansvar, befogenheter, arbete, människor mm nedåt/utåt.

Kommundelsreformerna syftar dels till att verksamheten ska komma närmare medborgarna, dels till att få till stånd en intern administrativ decentralisering från högre politiska eller administrativa nivåer till lägre. Följaktligen omorganiserar man genom att på mellannivå etablera mer eller mindre självständiga administrativa enheter som inryms i lokala stadsdelskontor.

Förändringen kan betraktas ur två perspektiv. Uppifrån och det är naturligtvis alltid de övre politiska och administrativa hierarkierna som tänker ut och genomför dessa reformer — ter det sig som en rörelse nedåt, utåt; ifrån överheten, från centrum. Det ser ut som decentralisering, demokratisering, att man kommer närmare serviceverkligheten, närmare medborgarna.

Nedifrån i det perspektiv som fältpersonalen och servicekonsumenterna naturligt har — ter det sig närmast som en ny nivå i den ovanförstående byråkratin; överheten sorterar om i sin egen verklighet, och det är svårt att se det meningsfulla idet.

Det heter alltså att man flyttar servicen närmare medborgarna—konsumenterna. I själva verket är det administratörerna och i förekommande fall politikerna man flyttar ut. Den konkreta servicen finns ju redan på plats ute i verkligheten, nära invånarna — skolor, barnstugor, hemvårds— grupper, bibliotek, fritidsgårdar, idrottsplatser osv.

Man måste grundläggande konstatera att omorganisationerna och utflyttningarna i sig inte innebär att något väsentligt förändras i arbets- och serviceverkligheten på fältet.

En tanke i kommunuppdelningen och utflyttningen är den om lokal anpassning. Man antar att behoven av service skiljer sig i olika avseenden mellan olika kommundelar och om man så att säga är på plats och har befogenheterna kan man anpassa verksamheterna efter dessa skillnader.

Man kan till att börja med till del bestrida hela utgångspunkten. Människors behov varierar individuellt i första hand och var man bor har mindre betydelse. Om man ändå accepterar att det finns lokala strukturella variationer när det gäller människors situation och behov av service — vilket det naturligtvis gör - är det nödvändigt att fastställa på vilken geografisk nivå dessa variationer finns och på vilken nivå man alltså måste uppehålla sig om skillnaderna ska kunna beaktas i verksamhetsuformningen.

Det helt avgörande, det enda av verkligt intresse, är det som sker på fältnivån, i verkligheten där servicen finns och de kommunala kostnaderna alstras. Det är där det måste ske saker om det ska betyda någonting för konsumenterna av servicen och för skattebetalarna som står för kostnaderna, dvs tillsammans kommunens invånare.

Den naturliga frågan är då varför man ska göra stora omorganisationer i de politiska och administrativa apparaterna för att få förändringar i den verkligheten. Finns det inte andra, enklare sätt? Är det överhuvudtaget ett sätt?

En insinuant fråga är om denna verklighet överhuvudtaget funnits med i tänkandet. Man får faktiskt ibland intrycket att reformatörerna som verklighet och referensram har haft enbart den politiskt-administrativa sfären.

Det finns två självklara, naturliga och effektiva administrativa nivåer i kommunen — inom en sektor eller för kommunen som helhet. Den första är hela kommunen representerad av kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, facknämnd och förvaltning (primärt chefsnivån). Den andra är den enskilda service- och arbetsenheten på fältet — barnstugan, skolenheten, vårdbiträdesgruppen, servicehuset.

Det administrativa och demokratiska idealet är att utveckla politiska arbetssätt och administrativa system, som möjliggör direkt kommunikation mellan dessa nivåer. Man bör se det — inte som en förtjänst — utan som ett misslyckande om man måste konstruera mellannivåer, inrätta mellaninstanser.

Alla slag av "mellanbyråkratier" bör ses som utslag av oförmåga att utforma bra politiska styrmedel och få fram enkla fungerande administrativa system. Här ligger i stort sett det kommunala administrativa problemet idag; att etablera kontakterna mellan helheten kommunen och den lilla produktionsenheten. Att göra det så rationellt som möjligt.

I praktiken är det förstås svårt att helt undvara mellanadministration men man ska inte upphöja den administrativa nödvändigheten till mål och mening.

Nu kan man tänka sig att kommundelsorganiserandet bara är ett första steg, man ska i ett andra nå fram till fältnivån. Man ser det som en rörelse från centrum till periferi och man måste ta den i två etapper. Man kanske har föreställningen att en verklig decentralisering till fältnivån och förändringar i serviceverkligheten kan bara åstadkommas av en administration och er politisk organisation som befinner sig nära verkligheten. Det är dock uppenbart att många ser kommundelsorganisationen, det första steget, som STEGET, reformen är gjord.

Och det finns en betydande risk att det inte blir något andra steg. Organisationer och människorna i dem vill gärna "sätta sig". Man har satsat med entusiasm på något nytt och tagit sig igenom besvären i den nya organisationen; man anpassar sig till det nya läget och vill att det ska vara stabilt.

Det brukar till och med vara så att det är de duktiga mellannivåtjänstemännen som hindrar en verklig decentralisering. De känner ansvar, har egna ambitioner och uppfattningar, vill göra saker, tror inte att de där nedanför riktigt klarar av en självständighet.

Självklart kommer inte kommundelsadministratörerna att vara särskilt förtjusta över ett fortsatt reformerande, som äventyrar deras egen ställning, deras intressanta arbetsroller — till och med deras existens.

"Sektoriseringen måste brytas när den hindrar ett arbete grundat på helhetssyn och samordning för ökad effektivitet och kvalitet" (Demokratiberedningens betänkande om aktivt folkstyre)

Klokheten i demokratiberedningens uttalande ovan kan knappast förnekas, det är på gränsen till meningslöst. I praktiken handlar problemen om när sektoriseringen utgör ett hinder och hur man i så fall ska komma till rätta med det. När och hur!

Det är inte så lätt att i praktiken bestämma när sektoriseringen utgör ett hinder så allvarligt att man bör göra något åt det. De solklara fallen är få, oftast har vi ojämförliga eller svårberäkneliga faktorer som talar för respektive mot. Det finns också alltid en kostnad för att ändra något missförhållande, ett pris att betala. Det gäller alltså att värdera olika faktorer och konsekvenser mycket noga.

Sedan hur. Att man kan göra samordningsvinster genom samarbete, integration mellan de olika sektorerna är en mycket gammal och kär tanke i kommunerna. Under 60-och 70-talen skulle detta ske genom att nämnderna och förvaltningarna skulle samarbeta i särskilt organiserade samarbetsorgan. Vi lärde oss då att kommunala nämnder och förvaltningar inte kan samarbeta. Möjligen är det med dessa erfarenheter i ryggen som kommundelsintegrationen har kommit fram. Man har insett att det krävs andra metoder. Men måste det verkligen ske genom dessa stora organisatoriska förändringar?

Man måste också fråga om man verkligen når det önskade resultatet. Leder kommundelsnämnder och kommundelskontor till en för kommunen fruktbar genombrytning av sektorsgränserna? Eller blir det så att man bara flyttar sektorssplittringen ned på en lägre nivå - de gamla gränserna blir kvar i den nya kommundelsorganisationen.

Så sker faktiskt mycket tydligt när socialtjänsten (som hållit på länge med dessa reformer) "decentraliserar" och "integrerar". De olika socialtjänstkulturerna separeras organisatoriskt lika noggrant i distriktsapparaterna som tidigare i den sammantagna förvaltningen.

De kommuner som valt integrerade kommundelslösningar har alltså valt en generell linje, avsektoriseringen ska i princip vara total. Organisatoriskt utgår man från kommunen; inte från sektorerna, specialnämnderna. Då har vi den egentliga grundfrågan: Är det möjligt och är det ens önskvärt med en generell avsektorisering? Rimligen bör man börja diskussionen där.

Kommundelslösningarna kan ses som ett utslag av vår olycksaliga benägenhet att tänka "antingen/eller". Vi har fått en extremdiskussion, det gäller att välja mellan den konventionella sektoriella organisationen (som uppenbart uppvisar degenerationsfenomen; vi håller på att få "nämndstyrda" kommuner) och det radikalt nya, kommundelsorganisationen.

Vi bör nog vara försiktiga när det gäller sektorernas huvuduppgifter. Det finns stora behov av utveckling som bara kan åstadkommas genom specialisering, ökad professionalisering och till och med ökad statlig styrning. Skolan måste bli bättre i sin undervisning så att våra barn lär sig att läsa, skriva och räkna — exempelvis eller i synnerhet. Det är en uppgift för utbildningsdepartementet, skolöverstyrelsen, länskolnämnden, skolstyrelsen, skoldirektören, rektor, studierektor och den enskilde läraren. Frånsett möjligen biblioteken finns här vare sig behov eller utrymme för kommunal integration. Socialtjänstens behandlande verksamhet lider knappast av att vara för professionell. Och så vidare.

Att reformera med avsikt att avskaffa sektorerna eller att åtminstone få den i de olika verksamheterna engagerade professionella personalen att överge sina sektoriella och yrkesmässiga lojaliteter till förmån för kommunen och det lokala sammanhanget är utomordentligt djärvt. Jag tror att var och en som har erfarenhet av de statskommunala professionella sektorskulturerna och därvid upplevt styrkan i dem, torde vara ytterst ovillig att ta hand om reformförsök som går emot deras interna sanningar, värderingar och intressen. Oddsen är mycket dåliga.

Det handlar alltså om att ge sig på det dominerande draget i samhällsstrukturen. Man bör beakta att staten gör inga avsektoriseringar och sammantaget knappast är till hjälp för kommunerna. Departement, ämbetsverk och utbildningsanstalter är strikt sektoriserade men civildepartementet förväntar sig alltså att kommunerna ska göra tvärtom! De andra departementen har andra förväntningar på kommunerna.

Varför inte försöka lösningar efter principen "både/och"? En organisatorisk struktur där vi bejakar både kommunen som enhet och helhet men där vi också accepterar de specifika behoven i de olika sektorerna. Karaktären på en sådan lösning blir inte en kompromiss utan en syntes.

Om man minskar ambitionerna eller snarare utgår från både/och—principen kan vi säga att det vore önskvärt med samarbete/integration i vissa sammanhang: Vissa saker ska lösas gemensamt utan att vi avskaffar den grundläggande sektorsorganisationen. Utgångspunkten för ett reformarbete är då följande.

Samarbete uppstår om två parter ömsesidigt behöver varandras kompetens och resurser. Då blir det samarbete utan ingripanden uppifrån, utan kommittéer eller särskilt organiserande. De ömsesidiga behoven måste vara starka, tydliga och upplevas så av de berörda. Det får givetvis heller inte finnas hinder för samarbetet, exempelvis byråkratisk styrning.

Det primära sättet för kommunen att reformera i den här dimensionen är då att skapa sådana situationer för arbetsenheterna och de individuella anställda på fältet att det blir trevligt, önskvärt, nödvändigt och möjligt att samarbeta. Genom olika administrativa arrangemang kan man åstadkomma och förstärka samarbetssituationerna.

Man måste vidare röra sig i det lilla stadsdelssmmanhanget, inom närområdet för i första hand pensionärer och barnfamiljer. Det är där som man kan beakta små behovsskvättar och det är där man kan ta till vara små resursskvättar som inte syns uppifrån eller utifrån.

Vinsterna med sektorsöverskridanden finns i första hand i verksamheternas bifunktioner, i de kommunala underhållsaktiviteterna, i administrationen. Generellt uttryckt kan man på olika sätt samutnyttja materiella och mänskliga resurser.

Möjligheter till samverkan i själva servicen finns främst kring sådana behov hos medborgarna som har med boendet att göra eller där närheten till bostaden är en avgörande kvalitetsaspekt.

0m eller när samarbetsmöjligheterna har uttömts kan man komma vidare genom att helt enkelt ta bitar från de olika sektorerna och lägga ihop i en ny organisation.

Den kommunala avsektoriseringsdiskussionen bör alltså inte föras i generella termer, man måste diskutera vad konkret i verksamheterna som sköts bättre avsektoriserat. Det meningsfulla officiella angreppssättet i de här frågorna finns idag i bostadsdepartementets boendeservicedelegation, inte i civildepartementet.

Då och då dyker det upp påståenden om att kommundelsorganisationen har inneburit stora besparingar, att rationaliseringar har kunnat genomföras som följd av den nya organisationen.

Exempelvis har kommunalrådet i Sandviken i LO—tidningen nr 11 1987 hävdat att omorganisationen hittils har inneburit besparingar på 75 miljoner kronor. I Stockholms kommun uppstod förra året en fascinerande träta mellan de olika partigrupperingarna kring frågan om skoldistriktsnämnderna hade inneburit några besparingar. Buden varierade mellan två, tre miljoner och noll. Kostnaden för nämnderna var 11,5 miljoner per ar.

Frågan gäller den ekonomiska effekten av just den ändrade organisationen och inget annat. Man får då inte lägga ihop alla besparingar som gjorts under en viss tid — inte ens om de faktiskt har beslutats i den lokala nämnden eller genomförts av den lokala förvaltningen — och hävda att detta är en vinst av omorganisationen. Kanske hade besparingarna genomförts även utan omorganisation.

Under de senaste åren har nog alla kommuner sparat, oavsett organisation. Det handlar ju om en tid då många kommuner för första gången har gjort rationaliseringsinsatser. Kravet har inte ställts tidigare, besparingen har varit en mogen frukt - färdig att plocka för vem som helst. De påstådda vinsterna torde ofta mera vara ett uttryck för den gamla slappheten än för förtjänsterna i kommundelsorganisationen.

Man måste också pröva om inte rationaliseringen hade kunnat genomföras med någon annan metod. Ofta handlar det om bättre lokalutnyttjande. Självklart kan man få ett sådant genom ökad budgetpress och ett lokalt samutnyttjande över sektorsgränserna. Men det finns många och enklare sätt att arbeta med den uppgiften.

Det är tämligen tydligt att kommundelsorganiserandet hittils mest inneburit en ökad byråkratisering. Först lade vi ihop kommunerna så att de blev stora. Det var 1971 och 1974. Nu på 80—talet delar vi upp dem igen — på låtsas. Vad förändringarna än i övrigt kan ha haft för värden, har de inneburit stora lyft, nästan "klipp", för den kommunala byråkratin. Det är en närmast genial tillämpning av Parkinsons och andras teorier om hur man får byråkratisk tillväxt: Först slå ihop och låta det gå en tid så att de byråkratiska mönstren i storkommunerna hinner utvecklas och stabiliseras. Sedan dela upp igen med bibehållande av dessa mönster. Och kanske också utveckla en del nyheter på området:

Kommundelsorganisation innebär att man bryter en gammal kommunal princip, nämligen den om det odelade ansvaret. Det är kommunen som är den politiska, ekonomiska, juridiska enheten och helheten. Ansvar ska utövas på den nivån och frågor ska avgöras i det perspektivet.

Det är en mycket allvarlig förändring att gå ifrån denna princip och det börjar bli dags för kommundelsförespråkarna att verkligen visa upp överlägsenheten i sitt alternativ.

Det finns alltså redan ett stort antal kommundelsorganisationer i verksamhet och det finns en mängd beskrivningar av hur det går. Det är dock ont om ana lyser som går på djupet, som ställer de avgörande frågorna. Innehållet i dessa promemorior ("utvärderingar") brukar kunna sammanfattas med att "det går bra" och "det kommer att gå ännu bättre bara vi får mera tid på oss".

Kommunernas egentliga problem idag är naturligtvis hur de, med de resurser som kommer att stå till förfogande i framtiden, ska klara de differentierade och ökande servicebehoven hos medborgarna, särskilt barnfamiljer, gamla, handikappade, sjuka. Det börjar bli uppenbart att den produktions— och administrationsapparat som kommunerna skaffat sig är för stor, den är ineffektiv och oförmögen till egen förändring.

Då bör man rimligen ta sig an dessa frågor direkt. Det är svårt att se att kommundelsreformer är ett konstruktivt bidrag i det sammanhanget.

Om kommundelsreformerandet se också

• Brevet från landet eller att omorganisera på stockholmska!