2. Välfärdssamhället har aldrig funnits - (Den politiska återvändsgränden) AB 9 juni 1997

"Efter krisen" inbjuder till tanken att vi ska ta oss igenom något obehagligt och sedan - efter ett par raska politiska åtgärder, helst redan i höst - kan vi återgå till normal politisk verksamhet. Men krisen är bara räkningen som ska betalas för att vi under lång tid inte klarat av att upprätthålla välfärden med balans i de offentliga och nationella ekonomierna. Det finns inget "efter krisen" utan en kritisk analys av "före krisen".

Med "Det starka samhället" från 60- och 70-talen får vi en radikal förändring i den socialdemokratiska politiken. Individens trygghet och frihet ska garanteras direkt av det offentliga samhället. Vi får välfärdsanordningar som bortser från sociala relationer och icke-offentliga mellanled. 

Verksamheterna undergår en stark professionalisering och samhället tar ett långt steg bortom uppgiften att sörja för medborgarnas fundamentala servicebehov. Människornas behov tolkas, förädlas, problematiseras i de snabbt uppväxande omsorgskulturerna. Socialtjänsten och barnomsorgen är goda exempel på denna utveckling. Det är storsvenskt, det är som om Gustav Vasa återuppstått i skepnad av socioterapeut.

Kommunerna faller offer för denna våg av statlig och professionell expansion, de får i stort sett nöja sig med att betala för och administrera de färdiga servicelösningarna. Att invånarnas konkreta behov kan tillgodoses genom användandet av vardagsförstånd, mänsklig erfarenhet och lokala demokratiska värderingar blir en förlegad tanke.

Det blir förstås dyrt, det är här vi avviker, inte bara från de västerländska välfärdsstaterna i allmänhet, utan även från våra nordiska broderländer. Med norsk kostnadsnivå skulle den svenska kommunsektorn vara 80 miljarder billigare (Jan-Erik Lane). Och därmed torde vi ha lokaliserat huvudfaktorn i den utveckling som åstadkommit den kris vi nu befinner oss i.

Problemet med kommunerna och servicen till medborgarna är knappast ekonomiskt utan finns mellan resurserna och behoven, i allt det vi - förstås med goda ambitioner - tolererat eller konstruerat under de senaste 20-30 åren.

Att ändra detta behöver inte betyda att vi ska gå tillbaka till den tid då socialnämndsordföranden själv stövlade runt och besiktigade folk, fä och boning. Men samhället måste acceptera en blygsammare roll: den möjliga och nödvändiga uppgiften är att komplettera människornas resurser i deras egna sociala situationer - inte att ge absoluta offentliga ersättningar. Självklart finns det till exempel andra sätt att lösa barnfamiljernas omsorgsbehov än de totala daghem som staten och barnprofessionen föreskriver.

Vi ska inte hysteriskt efterlysa nytänkande, det finns inga nya bra idéer för det problem vi har. Däremot finns det gott om goda gamla socialdemokratiska tankar - vad sägs exempelvis om "Folkhemmet"?

Ernst Wigforss berättar i sina memoarer att han mycket tidigt kom att hysa oro för att det socialistiska samhället bara skulle visa sig vara slutpunkten i det kapitalistiska samhällets atomisering av de små naturliga sociala gemenskaperna - de som är så viktiga för oss som individer och vilka också utgör den nödvändiga basen för den större offentliga politiska gemenskapen. 

Vi har inte socialiserat Sverige men vi har försökt genomföra "Det starka samhället", där vi alla arbetar med lön , betalar duktigt med skatt och i gengäld får god professionell vård och service från det offentliga när vi så behöver. 

Det är en närmast fulländad modell med svar på alla frågor, och vi upprätthåller den med avsevärd frenesi: Barn, gamla, sjuka och handikappade skall tas om hand på ett professionellt sätt av offentligt organiserad och avlönad personal. Det som människor gör för varandra utan offentlig inblandning blir något som inte räknas, något utanför det egentliga välfärdssamhället, rent av något asocialt. Till och med kostnadssidan i modellen är positiv, för den ger arbeten, särskilt för kvinnorna

Men detta är inte traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik, det är inte uttryck för socialdemokratisk ideologi "från rötterna". Det starka samhället prioriterar friheten och jämlikheten och vi riskerar att broderskapet - det originella och innerliga i Per Albins vision om folkhemmet - trängs undan. Vi får, som Wigforss befarade, ett samhälle med starka drag av individualism under en alltmer utbredd offentlig makt- och verksamhetsstruktur. 

Modellers värde prövas mot verkligheten. Grundförutsättningen för det starka samhället, den att vi alla arbetar, är inte längre gällande. De aktuella kriserna inom den offentliga servicen beror primärt inte på resursbrist orsakad av arbetslösheten, de är snarast symptom på ett permanent tillstånd. Vi har haft "kriser" inom äldrevården, barnomsorgen, sjukvården, skolan, psykvården, socialtjänsten åtminstone sedan slutet av 70-talet. 

I verkligheten har medborgarna - av eget val eller av tvång - i hög grad fortsatt att själva ta hand om sina barn, sjuka, gamla, handikappade. Bara hälften av landets barn i de relevanta åldrarna finns i kommunal barnomsorg och en ännu lägre andel har plats på daghem. Det är en ekonomisk och social orättvisa som det är mycket egendomligt att vi accepterar. Den äldreomsorg som utförs av anhöriga och andra närstående beräknas vara dubbelt så stor som den offentliga. De kommunala vårdapparaterna skulle omedelbart kollapsa om alla ålderspensionärer, handikappade och sjuka skulle börja utkräva sina modellenliga rättigheter.

Redan i början av 80-talet var det uppenbart - för den som ville och vågade se - att den nationella ekonomin och de offentliga finanserna inte kunde klara den offentliga, främst kommunala, servicen utan djupgående förändringar. Den offentliga sektorns förnyelse blev också en av de stora politiska frågorna. I den socialdemokratiska regering som tillträdde 1988 fanns två "förändringsministrar", bitr finansminister Odd Engström och civilminster Bengt K A Johansson. Så sent som 1990 skrev den senare att vi måste tänka om: "90-talet kräver en ny folkhemsmodell".

Idag finns inga förändringsministrar och vi fick ingen ny modell. Förändringarna tog formen av internekonomiskt nonsens och vi står kvar med en kommunsektor som fungerar som Ebberöds bank. Den kräver ständigt nya insättningar och den höga omsättningen - en fjärdedel av bruttonationalprodukten - tränger ut privat konsumtion och investeringar, dvs det som kan ge en växande ekonomi och nya jobb. 

Vi har aldrig varit i närheten av att realisera den stora vackra samhällsmodellen och vi kommer aldrig att göra det. Men vi har en samhällsorganisation och serviceformer som om den skulle fungera i verkligheten. 

I verkligheten finns inget val mellan officiellt och "civilt" samhälle, vi har och vi kommer att ha båda. Uppgiften är att få till stånd ett konstruktivt samspel: samhällets ordningar måste bygga på människornas egna resurser - inte syfta till att ersätta dem. 

Det som människor gör och kan göra "själva" måste stödjas, stimuleras, initieras, belönas. De offentliga resurserna måste i första hand reserveras för det svåra, det som bara samhällets organisation och professionell personal kan klara. 

Det blir då till exempel självklart att vi måste skilja mellan barnens (alla barns!) behov av skola och förskola å ena sidan, och å den andra föräldrarnas behov av barntillsynsservice. Vi inser också att den sjuke och handikappade åldringens behov av vård är något annat än service till ålderspensionären som vill bo kvar i sin gamla bostad. 

Regeringens nuvarande politik att "värna" den befintliga verksamheten och sysselsättningen i kommunerna går ut över de sociala transfereringarna och Sverige håller på att bli ett fattighus för någon miljon medborgare - det starka samhället äter upp sig självt.

Socialdemokratin har gått in i en politisk återvändsgränd och det är hög tid att ändra färdriktning, överge ruinerna av den välfärdskatedral vi började bygga på 60-70-talet och istället återknyta till visionen om folkhemmet. 

Statens extra subsidier till kommunerna - Perssonpengarna -uppgår nu till sammanlagt 20 miljarder. Rimligheten och klokheten i denna politik ifrågasätts knappast inom socialdemokratin. Den magiska ramsan Vård, omsorg och skola har kommit att ersätta analys av verkligheten och diskussion kring de grundläggande prioriteringarna. 

Analysen av verkligheten bör börja med de stora skillnaderna när det gäller verksamheternas kostnadsnivåer - vad de enskilda kommunerna lägger ut på varje pensionär, varje elev i skolan respektive barn i barnomsorgen. 

För att få med merparten av kommunerna inom ett intervall som representerar "normala" variationer får vi inom alla de primärkommunala krisbranscherna ta till så mycket som riksmedelkostnaden plus minus ungefär 20 %. Den övre intervallgränsen ligger alltså 50% högre än den nedre. (Det bör betonas att intervallen inte är baserade på några extremer - under den lägre nivån finns till exempel barnomsorgen i Uppsala, äldreomsorgen i Helsingborg, grundskolan i Norrköping och gymnasiet i Örebro.) 

I tabellen nedanför texten har sådana intervall översatts till riksnivå, dvs vad kostnaden i landet skulle bli om alla kommuner låg på samma, låga respektive höga, nivå.

Vi har alltså vanligt förekommande låga kostnadsnivåer i de olika verksamheterna som sammantaget skulle ge en kostnad i riket om 150-160 miljarder och vi har höga som skulle innebära 220-230 miljarder.

Det är knappast möjligt att tala om en allmän resursbrist - en sådan som skulle motivera att perssonpengar sprids över kommunsektorn. Tvärtom ser det ut som om där skulle finnas en icke oväsentlig sparpotential. Låt oss försiktigt och för sammanhangets skull säga att den uppgår till 20 miljarder.

De stora skillnaderna mellan kommunerna säger också att det inte är meningsfullt att tala om och försöka "bota" några nationella vård- omsorgs- och skolkriser. Sådana finns knappast, verkligheten består av kommuner som gör väldigt olika.

Och det är uppenbart att vi grundläggande står inför stora problem med den politiska styrningen - statens (knappast existerande) styrning av kommunerna och kommunernas tafatta och okänsliga hantering av de konkreta verksamheterna. 

Vi får då också ett nytt perspektiv på politiken att i huvudsak klara saneringen av statsfinanserna genom skattehöjningar och försämringar av de sociala transfereringarna. Den socialdemokratiska valanalysgruppen under Tomas Östros skriver att "… det är svårt - för att inte säga omöjligt - att göra besparingar i statens budget som inte drabbar dem med de största sociala och ekonomiska behoven." 

Tja, ett räkneexempel: 20 miljarder som staten ger till kommunerna motsvarar - omsatta i transfereringar eller på lämpligt sätt riktade skattesänkningar - en inkomstförstärkning om väl över 1.400 kr per månad till varje barnfamilj i landet. Redan hälften skulle innebära en ny och mildare verklighet för många som idag lever på, under eller strax över gränsen för vad vi kommit att betrakta som en anständig levnadsnivå. 

Saneringen av statsfinanserna är enligt partimytologin en strålande politisk framgång: "Regeringens prestation inom detta område saknar motstycke i svensk historia eller i internationell jämförelse" (Östrosgruppen). 

Det närmast hejdlösa jublet över den egna duktigheten är lite svårt att svälja. De verkliga prestationerna har förstås inte utförts och utförs inte i kanslihuset och i riksdagen utan av de många - barnfamiljer, arbetslösa och andra - som betalar idag och många dagar framöver. 

Det går att beskriva besparingspolitiken på ett annat sätt. Tvånget att handla var absolut och i valet mellan att klämma åt medborgarna eller kommunerna valde man den enklaste vägen. De av politikerna skapade, av politiker skötta och av starka intressegrupper bevakade kommunala verksamheterna prioriterades och bördan lades väsentligen på medborgarna. 

Och så fortsätter det. De ideliga förändringarna i socialförsäkringssystemen skapar oro hos människorna. Den primära tryggheten är hotad, den som ligger i att veta att man har pengar till bostad, mat, kläder, att man kan ge barnen en bra start i livet; att man inte ska behöva gå till det "sossiala". 

Det är det som har varit kärnan i den socialdemokratiska politiken. Det starka samhället är till för människorna, det är inte avsett att vara ett skyddsnät för handlingssvaga kommunalråd.