Anna är över 80 men hon bor fortfarande kvar i sitt gamla hus och klarar sig själv - i stort sett. Men när hon ska in till sjukhuset för en kontroll några gånger om året behöver hon hjälp.

Hennes dotter säger att hon då förstås ska använda sig av kommunens FÄRDTJÄNST och kommunens LEDSAGARTJÄNST. Men Anna svarar alltid att Alfred nog hjälper henne - som han alltid har gjort. Alfred är grannen som också är pensionär. Han kör Anna till sjukhuset och följer henne genom korridorerna och inskrivningsprocedurerna.

Vare sig Anna eller Alfred har den minsta tanke på att det är något egendomlig med det de gör. Det är tvärtom naturligt, självklart: Anna känner sig trygg med Alfred som hon känt i många år och Alfred skulle nog rent av bli sårad om Anna istället använde sig av den kommunala tjänsteapparaten.

Men en samhällsdebattör skulle kunna tänkas säga att det är det "civila samhället" eller den "informella sektorn" som fungerar. En politiker skulle kunna tala om att Anna och Alfred utövar "egenmakt" eller "självförvaltning".

Termerna utsäger att det är fråga om något avvikande. Har vi egenmakt och självförvaltning finns förstås någon annan vanligare makt och ett mera normalt sätt att förvalta.

Finns det en informell sektor finns förstås en formell och motsatsen till det civila samhället är - inte det militära som man skulle kunna tro - men väl det offentliga, det politiskt styrda samhället - stat och kommun.

Normen är att stat och kommun ska tillgodose medborgarnas behov av vård, service, omsorg. Barn, gamla och handikappade skall tas om hand på ett professionellt sätt av offentligt organiserad och avlönad personal. Det som människor gör för varandra utan offentlig inblandning blir något som inte räknas, något utanför välfärdssamhället. Eftersom vi har arbetslöshet kan sådant till och med ses som något asocialt: det blir färre jobb i den offentliga sektorn.

Denna syn på hur det ska vara, denna samhällsmodell, bestämmer formerna för den offentliga servicen. Vi får serviceordningar och organisationsformer som drar en skarp gräns mellan det offentliga och det privata. Ideologiska föreställningar och inre professionella ambitioner bestämmer hur servicen ska utformas. Ett bra exempel är barnomsorgen.

Daghemmen ska tillgodose barnens behov av intellektuell, social och känslomässig utveckling men också föräldrarnas behov av en generös och säker barntillsyn medan de arbetar. Pedagogik och omsorg ska förenas, daghemmen ska vara "hem" och "skola" samtidigt.

De dubbla syftena adderas till varandra, låser formerna och det blir mycket dyrt. När kommunerna nu tvingas "spara" - skriva in fler barn och minska personaltätheten - uppnås snart "smärtgränserna". Personalen kan med rätta tala om att verksamheten urartar till "barnparkering" - samhället sviker sina egna uppsatt mål.

Vi hör nu dagligen om kriserna i den offentliga servicen - skolan, barnomsorgen, äldre- och handikappomsorgen, hälso- och sjukvården. Men kriserna beror inte primärt på resursbrist, de är i grunden bara symptom på konflikten mellan den storstilade offentliga modellen och verkligheten.

I verkligheten har nämligen folk fortsatt att själva ta hand om sina barn, sjuka, gamla, handikappade. Fortfarande finns bara drygt hälften av nationens barn i de relevanta åldrarna i kommunal barnomsorg och en ännu lägre andel har plats på daghem. Den äldreomsorg som utförs av anhöriga och andra närstående beräknas vara dubbelt så stor som den offentliga.

I detta ligger en djup ironi: Föreställningen att det offentliga samhället sköter vården, omsorgen och servicen kan leva kvar därför att folket i så hög grad valt eller tvingats till egna privata lösningar.

Vi sitter tydligen med den klassiska frågan om kartan och terrängen. De kommunala vårdapparaterna skulle omedelbart kollapsa om alla ålderspensionärer, handikappade och sjuka skulle börja utkräva sina modellenliga rättigheter. Vi har en barnomsorg som innebär att mer än hälften av nationens barn ska växa upp utan att få ta del av daghemmens pedagogiska och sociala fostran (sådan den nu blivit efter kommunernas sparande).

Det offentliga skattefinansierade samhället klarar inte av att med egen verksamhet ombesörja behoven hos barnfamiljerna, de gamla, sjuka, handikappade. Vi klarar oss inte utan det som utförs i de små sociala gemenskaperna - som när Alfred kör Anna till sjukhuset.

Den "transaktionen" är bedårande effektiv och billig, jämfört med vad varje formell organisation kan prestera, vare den privat eller offentlig.

Vi behöver också organisationer som bärs upp av frivilliga engagerade medborgare och som kan utföra samhällsnyttigt arbete. Inte minst behöver vi konstruktioner som ligger i gränszonen mellan det offentliga och det privata. De frivilliga försvarsorganisationerna är utmärkta exempel på det slaget av lösning.

Vi behöver överhuvudtaget en "civil" sektor där samhällsfunktioner upprätthålls på något annat sätt än genom offentligt organiserade professionella anställda.

Vi måste åter lära oss att samhället är något mycket större än stat och kommun och att de potentiella resurserna där är mycket stora - inte i miljarder och miljoner men väl i mänsklig kraft och förmåga.

Uppgiften för det offentliga samhället bör vara att mobilisera dessa resurser, inte att som nu medvetet ersätta dem. Det offentliga samhällets anordningar måste bygga på människors egna resurser och på deras vilja att ta del i samhällslivet. Stat och kommun måste utforma de egna systemen så att de stöder, utnyttjar, kompletterar, belönar människors egna lösningar och aktiviteter.

Det är en ny roll för det offentliga, och för den generation som vuxit upp med föreställningen att stat och kommun tar hand om det mesta, ser det förstås ut som en återgång, en reträtt.

Men vi befinner oss sedan länge i faktisk, men oordnad och knappast erkänd reträtt. Under 70-talet hade vi en häftig kommunal expansion, den mattas av på 80-talet och på 90-talet förbyts den i nedgång. Ingen kan föreställa sig att expansionen kommer att återupptas

Att ordna reträtten, att överge den storstilade offentliga modellen, betyder i sig inte att vård, service och omsorg ska ges mindre resurser - det kanske rent av behövs mer.

Men de offentliga resurserna måste i första hand användas för det som bara det organiserade offentliga samhället kan klara - sådant som kräver stora organisationer, institutioner, teknikanvändning och professionell kompetens.

Varför inte göra en dygd av nödvändigheten, varför inte se de positiva möjligheterna: varför inte en civil revolution som också kan göra medborgare av oss skattebetalare och servicekonsumenter (och kverulanter)?

Människor vill uppenbarligen engagera sig i samhälleliga projekt men det som står till buds idag tycks mest vara festivaler, bygdeskådespel och rollspel.

Till och med har vi fått en situation där ett mycket stort antal nyvalda kommunalpolitiker slutar därför att de inte får vara med och bestämma något. De kommer inte åt verkligheten, de kommer inte in i de sammanhang där kommunala beslut fattas eller skulle kunna fattas. Det är också ett symptom på en utveckling som gått fel.

Problemet har sin brännpunkt i kommunerna. Vården, servicen, omsorgen har så kommit att dominera kommunerna att andra intressen och behov får eftersättas. Det finns till och med förespråkare för att kommunerna helt ska koncentrera sig på de stora servicesektorerna (inklusive skolan) och helt upphöra med annan verksamhet - exempelvis sådant som engagerar Civilförsvarsförbundet.

Den utveckling vi haft kring de stora servicesektorerna har medfört att stat och kommun mer eller mindre smält samman (vi säger gärna idag "statåkommun"). Den kommunala organisationen har kraftigt byråkratiserats och skilts av från det lokala samhället i övrigt.

Men kommunernas fundamentala roll är att vara en självständig länk mellan stat och individ. Efter misslyckandet för den stora offentliga modellen finns ingen annan väg än att försöka restaurera kommunerna till vad de en gång var: lokala demokratiska sammanslutningar för de egna medborgarna med förmåga att själva tänka och handla.

Kommunerna måste åter bli "civila".