Det fattas ett led i den socialdemokratiska politiken visavi den offentliga sektorn: Den nödvändiga och riktiga hållningen att försvara den offentliga servicen till medborgarna men att också ha ambitionen att förändra innehåll, medel och former, saknar det avgörande tredje ledet, nämligen hur detta ska gå till; det är ont om trovärdiga, konstruktiva, konkreta idéer och förslag.

För det finns stora problem med och framför allt inom de offentliga verksamheterna. Förr eller senare — och det börjar redan bli lite sent — måste vi göra djupgående strukturella förändringar både i den offentliga servicen och i de offentliga organisationerna, om vi i fortsättningen ska bibehålla ekonomisk och social balans i det svenska samhället.

Bristen i partiets politik för den offentliga sektorn motsvaras i kommunerna till fullo av en faktisk frånvaro av reell utveckling och förändring — det vill säga något som kommer medborgarna till godo i form av bättre service eller lägre skatter/avgifter.

Om man exempelvis läser civildepartementets glada skrifter eller tar del av de entusiastiska beskrivningarna från enskilda kommunala utvecklingsprojekt, kan man få intrycket att vi faktiskt står mitt uppe i en sjudande utveckling, som tryggt kommer att föra oss in i 90- och 2000-talen. Så är det inte. I det stora hela rullar det på som förut. Och det är oroväckande.

När staten drar in statsbidrag och säger att kommunerna måste rationalisera, blir resultatet i allmänhet inte omprioriteringar och förändringar utan nedskärningar, indragningar. Man spar där man kan på kort sikt, på synliga lätt åtkomliga utgifter. Verksamheternas innehåll, former och kvalitetsnivåer vågar man sig aldrig på. För många kommuner torde dock de lätta besparingarna nu vara gjorda, de befinner sig vid en punkt, då man måste hitta andra sätt (Förutom att klaga på staten!)

Den kommunala utveckling och förändring som sägs pågå består i stort sett och lite vårdslöst beskrivet av följande ingredienser.

• En pseudoverksamhet i form av utredningar, arbetsgrupper, konferenser, kurser (mycket kurser), programskrivningar. Det ser ut som om man var ivrigt sysselsatt med att förändra men i verkligheten händer ingenting — särskilt inte ute hos hemsamariten, läraren i klassrummet, parkarbetaren, förskolläraren.
• En teknikutveckling inom administrationen som drivs fram, inte av kommunernas faktiska behov, utan mycket tydligt av den allmänna tron att vi är på väg in i något nytt och annorlunda "informationssamhälle", och att det gäller att hänga med när tåget går. Bakom finns naturligtvis informationsindustrins säljbehov, och naiva kommunaltjänstemän ställer snällt upp; en del blir faktiskt omedvetet sista ledet i företagens försäljningsapparat. Vi får avancerade datasystem, som med beundransvärd snabbhet och in i minsta detalj mäter vad som händer i den kommunala verkligheten. De tekniska systemen motsvaras inte av vilja, kompetens, system och medel för att åstadkomma faktiska förändringar i denna verklighet.
• Den stora grejen: Kommunuppdelningsreformerna på låtsas. I många kommuner genomför man en kommundelsorganisation, ibland inom en sektor, ibland integrerat för flera sektorer — distriktsnämnder respektive kommundelsnämnder med tillhörande administrativa enheter. Det handlar alltså om förändringar på de politiska och administrativa nivåerna. De har i sig inte någon betydelse för servicen till allmänheten eller för den kommunala ekonomin, och det är svårt att se dem ens som ett första steg mot förändringar på produktionsnivån och i den utgående servicen. I själva verket framgår det ofta av dokumenten att den verklighet man sett och det perspektiv man använt enbart har varit de politiska och administrativa apparaterna.
• Det rikt flödande interna sektorsutvecklandet. Inom alla sektorer pågår omfattande utvecklingsdiskussioner och -aktiviteter. De utgår regelmässigt från sektorns egna behov, problemen betraktas i sektorsperspektivet med där rådande värderingar. Oavsett värdet i övrigt av dessa strävanden syftar de praktiskt taget aldrig till att göra någonting billigare, och de har påfallande ofta syften som är relaterade till personalen och inte till medborgarna/konsumenterna.

Ovanstående är naturligtvis en orättvis betraktelse, framför allt i den meningen att alla som är aktiva i dessa förändringar naturligtvis är djupt engagerade och övertygade om att det de gör är positivt och för utvecklingen framåt. Frågan är bara var vi hamnar med helheten? I ett sammantaget kommunalt perspektiv börjar det bli tydligt att helheten inte går ihop, att utvecklingsarbetet hittills inte rört de fundamentala aspekterna.

De borgerliga partierna för fram olika former av privatisering som lösningen både för att klara ekonomin och för att öka välfärden genom att ge medborgarna valfrihet. Om detta har den politiska debatten kommit att föras. I brist på en trovärdig och realistisk alternativ politik för den offentliga sektorn är det en diskussion, som partiet är på väg att förlora.

Det är motståndarna som bestämt spelreglerna, det är de borgerliga som formulerat den politiska frågan och redovisat en lösning, och partiet tvingas i praktiken till ett försvar av den offentliga sektorn, sådan den nu faktiskt ser ut. Det hjälper inte att säga att man vill reformera. Det dyker t o m upp sådana belastningar som folkrörelseutredningens förbudsförslag! För övrigt finns det många inom partiet, som inte har något emot i vart fall vissa slag av privatiseringar.

Hur trevligt skulle det inte vara att vända på diskussionen, kasta om spelreglerna, inte behöva begränsa sig till försvar utan kunna gå till offensiv genom att visa upp ett positivt och trovärdigt offentligt alternativ!

Den primära och meningsfulla utgångspunkten är då det förhållandet, att icke-offentliga producentalternativ som sådana inte är alternativ i ett konsumentperspektiv. Genom sin egenskap av att vara privat eller ens kooperativt producerade ökar de inte på ett meningsfullt sätt den individuella valfriheten för konsumenten.

Det är egentligen mycket märkligt att en fråga om frihet och möjligheter för alternativa producenter av offentlig service har kommit att framställas som en fråga om valfrihet för medborgarna/konsumenterna. Möjligen säger det något om hur vi tappat perspektiven, när ett gäller den offentliga sektorn. Och partiet har tyvärr fallit i den gropen.

Vi kan studera exempelvis barnomsorgen ur den här aspekten:

- Idag kan man för det första avstå från barnomsorg. Det är en slags valfrihet, ehuru mycket dyrköpt. Att en av föräldrarna i en familj stannar hemma och tar hand om barnen har blivit en så exklusiv levnadsform, att den är en möjlighet enbart för de extrema höginkomsttagarna.

- Man kan också få starta kooperativa daghem, och är man medlem i något samfund, som driver en "alternativ barnomsorg", har man ytterligare en inte alltför vanligt förekommande möjlighet att välja.

- Vi har också fått öppen förskola, som vad det än är inte är en förskola i någon rimlig mening och definitionsmässigt motsatsen till barntillsyn.

- Under gynnsamma omständigheter kan det tänkas att man kan få välja mellan institutionellt daghem och familjedaghem.

Tillsammans utgör detta den formella valfrihet som finns idag. I praktiken finns oftast ingen valfrihet alls för en barnfamilj, som behöver barntillsynsservice. Glädjen brukar också vara stor, när vinstlotten dragits och den tilldelade platsen kan tas i bruk.

Vad skulle då privat producerad barnomsorg ge för valfrihet, vad skulle barn-familjerna ha att välja mellan? För det första far de nog inte välja alls. När de kommunala tjänstemännen tagit sig ned genom kölistorna till vår barnfamilj, är det en plats på det privata daghemmet (eller det kommunala), som är ledig. Och då blir det den som erbjuds.

Om, för det andra, vår konsument verkligen ges alternativ, ställs han inför ett val mellan ett daghem som drivs av kommunen i de av statsmakterna, kommunen och den professionella sfären godkända formerna å ena sidan, och å den andra ett privat daghem som drivs i precis samma former som det kommunala. (Pysslingens informationsmaterial visar en nästan rörande rädsla för att framstå som annorlunda, för att göra något som avviker från de legitimerade formerna.)

Föräldrakooperativ synes då vara mer av ett verkligt alternativ. Men vad är i grunden annorlunda ur konsumentsynpunkt? Även kooperativa daghem måste leva efter samma normer och principer som de kommunala, om de vill få del av statsbidragen. I stort sett får konsumenten samma slag av barnomsorgsservice och därtill kanske nöjet att utföra en del oavlönat arbete.

Diskussionen kring olika producentalternativ inom barnomsorgen är i första hand intressant för politiker, experter, för de offentliganställdas fackföreningar och — ett näringsliv som har pengar att investera och gärna vill ha nya verksamhetsområden, när det börjat bli trångt på de traditionella. Men för den politiskt oengagerade barnomsorgskonsumenten betyder det lite eller ingenting vem som driver det daghem, där han har sina barn. Han bjuds inte genom olika producentalternativ valfrihet i någon dimension, som är intressant för honom. Det är olika säljare, men varan är i stort sett densamma. Det vi har idag — och även skulle få med ett brett utbud av producentalternativ — är en ensartad service i form av daghem med en bestämd hög standard, med given pedagogisk inriktning osv.

Här finns roten till det onda inom den offentliga sektorn. Grundproblemet med den offentliga, kommunala, servicen är att den är monolitisk, given i formerna, bestämd ovanifrån. Vi säger till konsumenterna: Ta det vi erbjuder i den form vi bestämt, eller låt bli. Per Nyström skrev nyligen i en bokanmälan att "... inte glömde vi bort människan i verksamheten på socialdepartementet på 1940-talet

Och självklart visste Alva Myrdal och alla hennes efterföljare hur samhällsservicen skulle utformas för att människorna skulle bli som hon ville. Det är denna syn vi måste överge. Individen måste ges riktiga valmöjligheter. Till och med rätt att välja fel, göra dumheter.

Grundläggande är då att valfriheten för medborgarna finns respektive ökar bara om det finns tillgängliga alternativ, som är olika i sådana avseenden, som är intressanta för individen. Det vill säga som svarar mot de skillnader som finns mellan människor, när det gäller livssituationen i olika avseenden, de faktiska behoven av service, personliga preferenser och önskemål.

Det intressanta och värdefulla med City-akuten är inte att den är privatägd utan att den erbjuder ett slag av medicinsk vård - snabba ingrepp mot den akuta åkomman och inga frågor om hur det går för barnen eller om far super - som vissa människor och sannolikt vi alla ibland, föredrar.

Den offentliga servicen är också dyr - exempelvis brukar barnomsorgens kostnadsnivå lyftas fram som extremt hög jämfört med den i våra nordiska grannländer.

Privata eller andra icke-offentliga produktionsalternativ kan dock i sig inte på något avgörande sätt förbilliga servicen. Att göra enskilda produktionsenheter effektivare är inte särskilt svårt, och det kan lika gärna åstadkommas med bibehållet kommunalt huvudmannaskap. (Skulle det inte vara så, bör vi diskutera privatisering av de kommunala förvaltningsapparaterna snarast!) Man kan knappast utan att äventyra vitala kvalitetsaspekter göra mer än marginella kostnadsvinster. De stora ekonomiska möjligheterna finns i reformer av helheten, av hela kedjan från medborgarnas behov och efterfrågan över servicestrukturerna till produktionsapparaten.

Den grundläggande kostnadsfaktorn är de enhetliga serviceformerna och sammanhörande härmed de monolitiska kommunala organisationerna. Systemen och apparaterna byggs upp för att klara alla behov — från de stora och komplicerade till de små och enkla. Ofta finns till och med krav på serviceorganisationerna, som är motstridiga. Resultatet blir att vi får dels en servicekapacitet och ibland en faktisk servicenivå som är för hög, dels en inre situation med ständiga konflikter mellan de olika krav, som ställs på verksamheten. Man tvingas leva med inbyggda motsättningar eller nå kompromisser, som alltid är otillfredsställande ur någon aspekt. Det vanligaste sättet att hantera detta hittills har förstås varit att pensla över med mera pengar, utökade resurser.

Med en flexiblare serviceutformning, genom att bygga in alternativ i systemet, genom att rent av ha flera olika organisationer inom en och samma sektor, skulle vi kunna ge utrymme åt de olika kraven och de skilda kvalitetsaspekterna. Vi skulle kunna tillgodose dem, om inte till fullo, så i vart fall näst intill. Och det skulle, rätt utformat, kunna ge oss en totalt sett billigare service.

Det är dags att bli konkret och se vad som skulle kunna göras, hur det skulle kunna se ut. Två naturliga exempel, barnomsorg och öppen åldringsvård:

De svenska barnfamiljernas behov och önskemål när det gäller barnomsorg varierar starkt. Det finns strukturella skillnader, exempelvis mellan storstad och landsbygd. Det finns även sociala skillnader, men framför allt skiljer det på det individuella planet. Vi har olika slag av familjer, i olika livssituationer och de mest skilda arbetsförhållanden. Skalan är vidare bred när det gäller inställningen till barnomsorgens mål och innehåll t ex vilken roll barnomsorgen ska spela relativt de egna fostrar- och vårdarinsatserna.

En för barnfamiljerna meningsfull valfrihet måste då handla om att kunna få välja mellan alternativ, som svarar mot skillnaderna mellan familjerna, deras behov, önskemål och värderingar. Alternativen måste också vara praktiskt åtkomliga, vilket bl a innebär att de i regel måste finnas i grannskapet, i stadsdelen. Alternativen måste byggas in i den kommunala servicestrukturen! Det kommunala systemet ska utformas med målet att ge servicealternativ.

Vi får då frigöra oss från de idag givna organisations- och serviceformerna, alltså daghem, deltidsgrupp och öppen förskola. Om det underlättar tänkandet för någon, kan vi låna begrepp från den privata sektorn och säga, att kommunernas system för barnomsorg ska byggas upp som olika servicepaket att välja mellan.

Servicepaketen ska differentieras på olika sätt. Elementärt är att ge alternativ när det gäller servicetidens längd och samtidigt etablera fasta start- och avslutandetider. Exempelvis ett paket på fem timmar och ett på nio. En serviceform, som många föräldrar skulle ha glädje av, vore ett paket som tillgodoser det lilla och/eller tillfälliga behovet, när de egna familjeresurserna eller den privat arrangerade lösningen fallerar. Ett alternativ skulle kunna vara den strukturerade förskola på 4—5 timmar, som flera debattörer efterlyst. I en annan dimension kunde man tänka sig former med olika pedagogisk inriktning. Och varför inte också ett tillsynsalternativ med hygglig standard men utan pedagogiska ambitioner av professionellt snitt.

I det andra stora kommunala problemområdet, den öppna åldringsvården (sociala hemhjälpen, hemtjänsten), är utgångspunkten att verksamheten idag ska täcka ett mycket brett spektrum. Den ska klara allt, från vård av döende, att ta hand om missbrukare och mentalpatienter, snart också AIDS-sjuka, att sköta helt sängliggande handikappade och långtidssjuka till enklare hushållsgöromål hos friska ålderspensionärer, som behöver viss praktisk hjälp att klara sitt boende.

Det handlar faktiskt om helt artskilda behov, olika sociala och arbetsmässiga verkligheter. Vi kan grovt och förenklat tala om människovård kontra boendeservice.

Förutom de objektivt skilda behoven finns skillnader mellan individerna hur de vill ha vården/servicen utformad. För en är tryggheten genom personell kontinuitet, professionell kompetens, regelbundenhet i insatserna mm viktigt. För andra är det angeläget att få bestämma själva i sina liv och i sina hem. De efterfrågar i princip ett par armar och ett par ben som kan utföra de sysslor, de själva inte klarar längre.

Det här är ett känt dilemma för åldringsvården, som man alltid dragits med, och det finns inga bra generella kompromisser. Det är svårt att förena vård och service i praktiken. Hemserviceorganisationen och de som arbetar i den ställs inför orimliga krav. Personalen far ständigt växla mellan helt skilda situationer och krav på hur de ska förhålla sig, hur de ska arbeta, vilket slag av engagemang som erfordras, Organisationen ställs inför svåra prioriteringsuppgifter och har svårt att komma fram till organisations- och arbetsformer som klarar de vitt skilda kraven.

Om vi istället för att pressa in allt i samma system och samma organisation skapade två system och sannolikt också två skilda organisationer utifrån en uppdelning i vård respektive service, skulle vi få en radikalt annorlunda och gynnsammare situation.

Vårdsystemet kan vi tänka oss ungefär identiskt med den nuvarande hemhjälpen. Det finns kommunala tjänstemän, som utreder vårdbehoven och beslutar om hur vårdinsatserna ska utformas. Det finns en avsevärd professionell kompetens i det konkreta vårdarbetet. Inflytandet för den enskilde som får vård är begränsat, men han har en hög grad av personlig trygghet; vederbörande tas om hand, det är omsorg, det är vård. Avgiften bör vara oberoende av insatsernas omfång.

I servicesystemet beställer pensionären/ kunden konkreta serviceinsatser, när han så önskar. Han bestämmer själv vad som ska göras, hur det ska göras, hur mycket osv. Han accepterar (eller finner kanske till och med trevnad i) att det kan komma olika människor från gång till annan. Han betalar enligt principen pris per prestation.

Den enskilde kan välja mellan de två systemen allt efter sin situation och sina personliga preferenser. Vi ger en faktisk valfrihet. I praktiken kan vi föreställa oss, att servicesystemet kommer att utnyttjas så länge den enskilde kan klara sig med denna serviceform. Vi skjuter upp den dag, då han måste komma in i vårdapparaten.

En i sammanhanget nödvändig förändring och omprövning är att vi så långt det överhuvudtaget är möjligt — och det möjliga här är ganska långt — ska avstå från administrativa styrmedel som köer, behovsbedömningsregler, personutredningar, formaliserat beslutsförfarande mm. De fungerar inte särskilt väl, de kostar mycket i administration och är i många fall förödmjukande för den enskilde. Vi måste börja arbeta med avgifter på ett medvetet sätt, bl a för att begränsa efterfrågan på service generellt och för att ge konsumenterna incitament till att välja serviceformer, som är billiga för kommunen.

Det behöver inte betyda att man måste höja det totala avgiftsuttaget inom en sektor. Det viktiga om man vill påverka exempelvis barnfamiljernas efterfrågan på barnomsorg torde inte i första hand vara de skilda avgifternas absoluta höjd, utan att det är skillnader mellan alternativen. Skillnader av sådan storlek, att de gör intryck i hushållskassan.

Precis vad som skulle hända inom barnomsorgen, hur barnfamiljerna skulle bete sig om de fick tillgång till ett differentierat

serviceutbud, vet vi förstås inte. Men man kan spekulera lite, Det är inte orealistiskt att tro, att redan några hundra kronor i lägre avgift per månad kan få barnfamiljerna att börja fundera

Vi kan också se på vad service med alternativ skulle innebära för personalen. Barnomsorgen, särskilt daghemmen, utgör svaret på flera viktiga behov i samhället och den har därför också flera skilda verksamhetsmål. Daghem ska vara HEM, de ska vara SKOLA. Daghemmen ska också avhjälpa avvikande beteende hos sådana barn som bedöms vara i behov av det. Och en hel del annat!

De givna kraven på och målen i verksamheten är till en del motstridande. Barnomsorg har också, som det mesta av offentlig "människoservice", en oändlighetskaraktär; det går alltid att göra mer, det blir aldrig bra nog. De anställda blir frustrerade, de känner att de inte hinner, att de inte räcker till, att de inte kan klara alla krav. Den praktiska summan blir bl a att personalbehovet blir närmast omättligt (och omätligt). Vi får missnöje och konflikter.

Med differentierade alternativa former försvinner eller försvagas de inbyggda motsättningarna, kraven blir entydigare och personalen får en enklare arbetssituation.

Inom hemservicen åstadkommer vi att vårdorganisationen - som ska klara så mycket i framtiden - befrias från ett stort antal enklare serviceuppgifter. Den kan organisatoriskt inrättas för de egentliga vårduppgifterna, den kan utveckla adekvata arbets- och förhållningssätt, den kan utveckla en vårdkultur. Personalen behöver inte känna dåligt samvete, om de har svårt att ta till sig Jan Carlzons servicetänkande. De ska tänka, planera och utföra vård. Även här löser vi alltså upp en komplicerad och motsägelsefull arbetssituation.

Det finns ytterligare politiska aspekter i sammanhanget, och vi kan åskådliggöra dem med barnomsorgen där problemen är tydligast:

Barnomsorgen är det kanske bästa exemplet på 60- och 70-talens utvecklingsoptimism och ingenjörsanda inom den offentliga sektorn. Barnomsorgen uppfattades som ett nästan revolutionerande element i samhällsbyggandet, genom vilket vi skulle få harmoniska, självständiga, gruppanpassade barn, som kunde utvecklas till solidariska, kritiska, samarbetspotenta medborgare i folkhemmet. Barnomsorgen skulle vidare möjliggöra för alla att arbeta mot lön och den skulle därigenom på ett definitivt sätt säkerställa den kvinnliga frigörelsen.

Men folket har inte riktigt hängt med. Det är nu uppenbart, att många barnfamiljer fortfarande framhärdar med att vilja leva sina liv på annat sätt än med barnen på daghem hela dagarna. Barnomsorgen ar också unik kommunalpolitiskt genom att vara den enda fråga, där SAP:s väljare har en helt annan uppfattning än deras valda representanter i fullmäktigeförsamlingarna.

När det inte finns en stark folklig uppslutning kring barnomsorgens mål, ideal och utformning kan den uppifrån bestämda enda formen rimligen bara försvaras, om det finns på "vetenskap och beprövad erfarenhet" grundade säkra uppfattningar om vad som är bra barnomsorg, vad som barn och barnfamiljer verkligen behöver.

Något sådant finns naturligtvis inte. Man kan se bakåt på barn- och utvecklingspsykologins och de därpå byggda praktiska uppfostransskolornas och de tillämpade barnomsorgspedagogikens irrande vandringar fram till dagens med stort mod propagerade sanningar. Man kan också studera de samtidiga och ideliga diskussionerna mellan olika experter om exempelvis små barn mår bra av att vara på daghem, eller om daghem generellt är positivt för individens känslomässiga och/eller intellektuella utveckling.

När kunskapen är bräcklig, när svaren från den professionella världen är motstridande, när det finns stor osäkerhet och skilda uppfattningar bland medborgarna, borde det vara en rimlig politik att ge människorna möjlighet att välja själva. Man skulle till och med kunna hävda, att det är den självklara konsekvensen. Det första och absoluta kravet på barnomsorgen måste vara att det finns valmöjligheter. Det gäller något så fundamentalt som hur våra barn ska fostras och hur vi ska utforma vara liv.

I ett system med verkliga alternativ kan vi få åtminstone något av en balans mellan de professionella uppfattningarna och strävandena å ena sidan, och å den andra de enskilda människornas legitima behov av och självklara rätt till att kunna bestämma över den egna livsutformningen. Även om detta för vissa politiska och professionella kretsar kan te sig oroande, torde en övervägande del av befolkningen uppfatta det som rimligt och önskvärt.

Partiet borde ta till sig denna syn! Inte bara (bara!) utgör barnomsorgsutformningen en politisk-ideologisk svårhanterbar fråga om individen kontra samhället/överheten, det finns också politiskt-taktiska aspekter: Om barnomsorgen ska förändras, handlar det politiska problemet i praktiken om att hantera det professionella, fackliga och politiska intressekomplex som etablerats i och kring barnomsorgen; dess järntriangel.

Det kommer inte att bli lätt. Särskilt tröstlös synes uppgiften bli om den får karaktären av rationaliseringar, nedskärningar i befintlig verksamhet. Redan mycket små justeringar i den bestående ordningen möts idag av ett förbittrat motstånd.

Att införa ett system med konsumentalternativ skulle vara mindre utmanande. De "vanliga" daghemmen finns kvar och får tävla med nya former om barnfamiljernas gunst. Om medborgarna i viss eller avsevärd utsträckning väljer alternativen, vem ska säga att de gör fel, vem ska stå upp och säga att de inte ska få det de vill ha? I och med att konkreta förändringar faktiskt realiseras kommer vi också att ha ändrat opinionsläget, den faktiska inflytandebalansen.

Den öppna åldringsvården har inte etablerats på samma programmatiska sätt som barnomsorgen. Den har snarast växt fram spontant, och den lider i och för sig inte alltför mycket av att styras av idéer uppifrån. Men det finns en faktisk situation, som förvärras i takt med de stigande kraven på verksamheten, en situation med problem, som visserligen inte skulle lösas genom en klyvning till två serviceformer, två organisationer med olika inriktning, men som skulle bli avsevärt hanterbarare. Bl a skulle nog förutsättningarna bli bättre för att klara de nu så aktuella rekryteringsproblemen.

Huruvida de olika differentierade elementen i de sålunda reformerade kommunala servicesystemen ska drivas av kommunen, entreprenörer, kooperativ, föreningar är en, i och för sig inte ointressant andrahandsfråga, jämfört med huvudfrågan. Och huvudfrågan är att ge upp de enda heliga lösningarna och istället satsa på att det är det sammantagna systemet, som ska vara heltäckande. Delarna i det ska inte bara tillåtas att vara olika; de ska medvetet göras olika, få olika kvaliteter.

Det torde till och med vara så, att först när vi åstadkommit en upplösning av de monolitiska systemen, finns det riktigt goda möjligheter för icke-kommunala produktionsalternativ - kooperativa, organisationsdrivna och varför inte nya konstruktioner på gränsen till eller inom den informella (tredje, gröna) sektorn. (Det kanske ska vara någon plats för Pysslingar också!)

Det är nämligen ingen enkel sak att driva daghem i nuvarande former eller att utföra kvalificerad hemservice. Det är till och med klart olämpliga uppgifter för små eller icke-professionella organisationer. Däremot finns det, om vi löser upp systemen, en hel del mindre krävande delar som lämpar sig för alternativ produktion, som till och med sköts bättre av icke-offentliga producenter.

Att på detta sätt lösa upp systemen innebär att många vägar öppnar sig för den fortsatta utvecklingen av den offentliga servicen. Vi kan inte idag bestämma att kooperativ är rätt eller ännu mindre att vi ska satsa på privata lösningar. Men vi kan förbereda den kommunala apparaten, vi kan göra den flexibel och öppen, så att den kan samspela med andra.