213. Den kommunala serviceuppgiften (1994)

1. Den kommunala serviceuppgiften, ett par formuleringar.  Till 1.

2. Kommunerna har svårigheter med serviceuppgiften - och det syns.  Till 2.

4. Den långa vägen från anslag till mottagen service. Mellanleden och allt det som finns mellan leden.  Till 4.

5. Vi måste ha något istället för "kvalitet"! Till 5.

1. Den kommunala serviceuppgiften, ett par formuleringar.

Man kan förstås fråga vad "legitima" och "adekvat" egentligen betyder i sammanhanget. Vi försöker en gång till:

Det handlar förstås inte om några absoluta tillstånd, en kommun kan vara bättre eller sämre i uppfyllandet av serviceuppgiften.

Verkligheten visar att det finns definitiva och stora problem med utförandet av den kommunala serviceuppgiften. Man kan i officiell statistik avläsa närmast hårresande skillnader mellan olika kommuner när det gäller serviceomfång, absoluta kostnader, "styckepris".

Kommunernas förutsättningar skiljer sig förstås (och det är det som statsmakterna brottas med i samband med statsbidragsreformen) men även när man med generösa marginaler korrigerat för sådant finns stora skillnader kvar — och siffrorna avspeglar olika förmåga att hantera serviceuppgiften.

Även inom en och samma kommun kan man — om det finns någon form av distriktsindelad statistik — hitta differenser i resursutnyttjande och kostnader för utgående service, som omöjligen kan förklaras utifrån skillnader i invånarnas behov och andra strukturella förhållanden.

Ett annat sätt att avläsa denna problematik är att studera hur man i en kommun faktiskt hanterar dessa krav. Man kan se efter vilka system som finns, vilka beslut som fattas som har relevans i sammanhanget osv.

Man kan fråga politiker och anställda i sådana positioner att de bör ha stött på problemen. De förstår ofta inte vad man menar eller de anser att det i hög grad är teoretiska konstruktioner som inte har något med deras verklighet att göra.

Vi har idag system, strukturer, organisationsformer och processer som inte är gynnsamma för de avgörande uppgifter som åvilar den kommunala serviceproducenten. Serviceuppgiften lyfts inte fram, görs synlig och tvingande.

Till och med torde vi vara inne i en olycklig utveckling, vi blir inte bättre utan sämre. Exempelvis eller i synnerhet genom alla organisatoriska och administrativa konstruktioner, som ökar avståndet mellan den prioriterande politiska nivån och den servicedistribuerande fältnivån.

Detta beror välvilligt tolkat på omedvetenhet. Servicekraven är doldisar i den kommunala verkligheten, de utgör inte naturliga ärenden, det finns ingen nivå, instans eller individ som omedelbart och kortsiktigt drabbas. Frågorna kring den kommunala serviceuppgiften måste grävas fram. De finns inte där gatlyktan lyser.

Vi ska komplicera fördelningsuppgiften. Om vi tänker i vad vi möjligen kan kalla en logiskt-administrativ ordning kan det vara meningsfullt att skilja mellan å ena sidan

Ett exempel kan klargöra vad jag avser: Att förse de olika delarna av kommunen med barnstugor och de enskilda barnstugorna med personal och pengar är resursfördelning. Tjänstedistributionen är då utdelandet av platser till barnfamiljerna och det konkreta arbetet på barnstugorna.

Jag medger att terminologin visar en tendens att kröka sig, gå runt och in i sig själv.

I verkligheten finns det mycket mellan anslag och service. Det är en hel kedja, olika led som sitter ihop, men som inte utgör identiteter.

Vi får bli lite skolmästaraktiga: Kedjan börjar med det kommunala anslaget för en viss verksamhet, för en hel sektor eller för något ännu större. Anslaget uttrycks i kronor, eller årsarbetare, eller i något annat mått. Vi har därmed resurserna.

Med resurserna anskaffar och vidmakthåller vi medlen, som ska göra saker. Det är i första hand personal, men också lokaler, material och immateriella saker som organisation, regler, metoder, idéer (inom mjukservicen är det av stor betydelse vad människorna har i huvudet när de gör saker).

Vi har därmed apparaten färdig — serviceorganisationen, produktionssystemet.

Apparaten gör saker, det finns verksamheter.

Förhoppningsvis är det mesta av verksamheterna också service.

Vi vill förstås också att servicen ska stämma överens med invånarnas behov.

Betraktar vi den kommunala organisationen uppifrån och ned, och de där pågående processerna och aktiviteterna, inser vi att mellanleden är mycket viktiga. Det är där saker händer och inte minst intressant måste det vara att studera förbindelserna mellan de olika leden.

Det är i mellanleden och mellan leden som de sektoriella monopolen härskar och servicen i mycket bestäms.

Ändå är det mycket vanligt, särskilt bland politiker, att identifiera anslag, avsatta pengar, med faktisk service. Och det är där poängen med framställningen i denna del ska ligga: det råder inte identitet och det är en nödvändig insikt om man vill påverka service och kostnader.

Det är plats för en reservation inför hela detta sätt att analysera och beskriva. Det kan röra sig om samma sjuka som får administratörer att rita organisationsrektanglar och samhällsvetare att hitta nya och egna termer för urgamla företeelser.

I verkligheten går förstås begreppen och delarna ihop. De utgör olika formuleringar av det generella krav som ställs på serviceproducenten och när något görs får det uppenbart verkningar i flera led eller tvärtom: vill vi åstadkomma något i ett led måste vi arbeta i flera.

Förhoppningsvis kan exercisen ovan ses som ett sätt att närma sig verkligheten, en väg in i strukturerna, ett hjälpmedel för att kunna se och förstå. Vilket led i serviceuppgiften man betonar är mest en praktisk, taktisk och pedagogisk fråga.