"Mjukservice" är en bra och karakteriserande term med djupare innebörd än att (ibland i nedsättande syfte) fösa ihop skol-, fritids-, kultur- och socialförvaltningarna, så att man slipper rabbla upp dem. De har mycket gemensamt och de skiljer sig från andra kommunala verksamhetsområden.

Inom mjukserviceområdena sysslar man med människor, och människor är förstås knepigare materia än den parkarbetaren, stadsingenjören och hälsovårdsinspektören hanterar.

De "gamla" "hårda" kommunala verksamheterna är lättare att begripa och hantera för politikerna, de är konkretare; det går oftast att skilja mellan vad och hur.

Det går att mäta och ingen har något emot att det mäts, det ingår i kulturerna att mäta. Det finns beprövade teknologier och tekniker. Det går att se på resultatet av insatserna. Om gatukontoret säger att de ska bygga en väg för 30 miljoner blir det också en färdig väg för ungefär 30 miljoner.

Men det är inte så lätt att veta hur man ska behandla barn i olika åldrar, hur man ska utbilda dem, uppfostra dem, förhindra att de blir brottslingar. Det är inte lätt att veta hur man ska vårda gamla människor och även se till att man inte vårdar för mycket. Sällan vet man något om resultatet av det man gör.

Inom mjukserviceområdena görs sällan eller aldrig kostnadsberäkningar eller kostnadsjämförelser, och sektorsföreträdarna brukar inte visa något intresse för sådana aktiviteter.

Som torde framgå på många ställen i dessa texter har jag en mycket reserverad inställning till den målstyrning som idag propageras och officiellt deklareras. Dels tror jag inte det går att mäta så särskilt mycket. Man ska förstås mäta det som är mätbart men det behöver ju inte vara så särskilt viktigt.

Dels är det så att om något viktigt verkligen går att mäta kommer vi att få uppleva motstånd från verksamhetsföreträdarna. Organisationsgurun Peter Drucker menar att ett av de karakteriserande dragen hos expertadministratörer, som han för övrigt kallar "Tvehövdade monster", är att de motsätter sig mätning av prestationer. Och för en del är det ju så enkelt: "Barn måste få kosta!"

Om man följer verksamhet, utveckling och diskussion inom några mjukservicesektorer frapperas man av likheterna. Det finns eviga (ofta samma eller likartade) problem som ständigt dissekeras utan att de blir lösta.

Det förs intema diskussioner om hur man ska arbeta, vad man ska göra och rent av varför man överhuvudtaget ska göra någonting.

Varje diskussion är inomsektoriell, inte kommunal; inom skolan behandlas varje problem som vore det unikt för skolan, inom biblioteksvärlden finns bara biblioteksproblem. Inom varje sektor eller delsektor tror man att de problem man möter är utslag av den speciella verksamhet man bedriver.

Och att det är nya problem, att de inte finns behandlade någon annanstans förut.

Mjukservicen har ett speciellt förhållande till ekonomi som lämpligen kan jämföras med kommunal teknisk verksamhet. För en tekniker är ekonomi något självklart, den ingår från början i tänkandet. Problem handlar inte om att hitta lösningar på tekniska problem, sådana finns alltid, men att hitta en lösning inom en ekonomisk ram eller en som är allmänt kostnadseffektiv.

Inom mjukservicesektorema löser man de verksamhetsmässiga problemen först — och sedan ser man sig om efter pengar. Detta är förstås förenklat, men den principiella skillnaden finns där och den är fundamental. Hos den tekniska förvaltningen finns ett självklart krav på rationalitet åtminstone i det lilla perspektivet, sedan kan man förstås diskutera huruvida vägen eller huset verkligen behöver byggas.

I det här avseendet sammanfaller på ett ödesdigert sätt tänkandet inom de mjuka sektorerna med det konventionellt politiska. Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok "Alla dessa dagar" att det finns en stark socialdemokratisk uppfattning om att ekonomi är att skaffa pengar till det man vill göra. Min erfarenhet är nog att det inte bara är socialdemokratiska politiker som tänker så.

Feldt berättar också om hur han så småningom insåg omöjligheten i att åstadkomma verkliga besparingar genom att lägga på de ekonomiska kraven utifrån. Ekonomin kunde inte skötas av finansdepartementet ensamt, den måste in i fackdepartementens arbete och detta så tidigt som möjligt.

Så är det också inom kommunerna. Ofta är det så att ekonomin i allt väsentligt är bestämd, kostnadsnivån fixerad, redan när några begrepp etablerats inom en sektor. Om de ekonomiansvariga, till exempel de kommunala politikerna, accepterar dessa begrepp, själv börjar använda dem, är de och ekonomin redan förlorade.

Det finns en oändlighetskaraktär över mjukverksamheterna: Det går alltid att göra mer och göra bättre. Hur mycket och hur bra man än gör finns det behov kvar som man helst skulle vilja tillgodose. Och det kan handla om det svåra i livet: den gamla människans behov av mänsklig kontakt, nödvändigheten av ett barn ibland får krypa upp i en vuxen famn.

Själva det dagliga arbetet inom mjukservicen har en särskild karaktär. Inom barnstugor och vårdinrättningar, särskilt de små, handlar det i mycket om en tillvaro som påminner om det egna privata livet. Man umgås avspänt med andra människor, de personliga relationerna får stor betydelse. Man gör inte så mycket i egentlig mening, en del av arbetet är att bara finnas till hands. Detta ska inte uppfattas som kritik, sådana är förutsättningarna och kraven.

Hur rimliga sektorernas inre värderingar än skulle vara är de i vart fall omöjliga för kommunen. Lägger man ihop alla sektoriella krav och ambitioner, och låter dem verka under några år, hamnar vi på en sammantagen utgiftsnivå som skulle kräva närmast total konfiskation av skattebetalarnas pengar.

Detta är då också ett sätt att beskriva kommunalpolitikernas utgångsläge: Kommunen ska hantera summan av de krav som de olika sektorerna ställer. Kommunen - tydligast kommunstyrelsen - måste då ha ett förhållningssätt till mjukservicen, en nivå av "mjukservicetänkande".