Det är förstås ingen särskilt behaglig tanke att den offentliga servicen är utsatt för moderörelser - det gäller också i hög grad organisation, administration och styrning - men historien är mycket tydlig. (Jag rekommenderar lundasociologen Ann-Mari Sellerbergs bok "Avstånd och attraktion" som handlar om modets härjningar inom det mesta av mänsklig verksamhet.)

Det senaste i äldrebostadsbranschen – efter servicehusen - är gruppbostäder kring vilka det finns vackra ideologiska och idealiserande skrivningar som bör granskas i verklighetens och ekonomins belysning. Och hur är det, för att ta ett par exempel till, med den integrerade skolbarnsomsorgen och allstadietanken inom skolan?

Uttrycker man sig i allmänna termer kan man få det mesta att se klokt och bra ut. Men hur viktigt är det egentligen i verkligheten och har man inte förbisett andra behov, andra aspekter? Är det värt priset? Osv.

Jag argumenterar nu här inte mot gruppbostäder, barnomsorg i skolan och allstadieskolor men väl mot sättet på vilket vi accepterar nya företeelser. Är det något som medborgarna efterfrågat? Det är i vart fall ingenting som kommit fram ur det lokala tänkandet.

Men det är det egna, personliga och kommunala, sunda förnuftet som vi ska försöka använda. Kommunen bör grundläggande ställa frågorna om medborgarnas konkreta behov. Behov är något som finns ute hos människorna i kommunen, inte i de kommunala verksamheterna och organisationerna.

3. Termernas makt över tanken

När vi sysslar med den mjuka verkligheten möter ett allvarligt kommunikationsproblem:

De kommunala serviceorganisationerna har att befatta sig med människor och människors behov — ofta viktiga behov, ibland livsavgörande. Den faktiska servicen är mycket konkret, människor gör verkliga saker för andra människor.

Men inte ens på fältnivån kan vi arbeta med verkligheten utan att benämna den, strukturera den, sortera, klassificera, generalisera. Vi skapar begrepp och vi konstruerar helheter och vi delar upp i oftast produktionsorienterade delar. Successivt skapas en begreppsapparat som ska vara ett redskap i hanterandet av den riktiga världen.

Men det som sedan händer — mer eller mindre men oundvikligen — är att denna apparat får makt över sinnena och får en egen realitet, apparaten blandas ihop med verkligheten eller den blir verkligheten för de människor som är aktiva inom det aktuella området.

Denna apparatverklighet överensstämmer inte med den riktiga verkligheten, missvisningen kan vara svag eller så grov att vi alldeles kommer fel när vi ska göra saker.

Ett exempel på att begrepp och verklighet inte alltid är bra överens är de professionella distinktionerna mellan vanligt boende, servicehus, ålderdomshem, sjukhem och gruppbostad.

Vi får en debatt - inte om pensionärernas boende i konkreta termer - utan om det ena formella alternativet kontra det andra till förmån för det tredje. Till grund för diskussionen ligger en räcka professionella och politiska föreställningar om vad de olika alternativen representerar. I verkligheten går de olika boendeformerna i varandra, det finns inga distinkta gränser mellan dem.

Det är förstås farligt med slutna världar som har egna begreppsapparater, och där människorna i hög grad lever i det interna sammanhanget, i den konstruerade verkligheten.

Det är till och med så att verklighetens problem ofta måste växlas om till det inre språket för att kunna hanteras och sedan löser man det sålunda formulerade problemet.

Det kan vara ännu värre: Apparaten har ett eget inre liv, den skapar egna inre problem som inte finns någon annanstans. Inresektoriella diskussioner kan ge en utomstående samma intryck som teologi på en religiöst helt oskyldig.

Alla yrken, kårer, organisationer har ett eget inre språk. Men de kommunala mjuksektorernas begrepp används också utåt och de accepteras av omvärlden, exempelvis av politikerna. De blir rent av officiella och flyter in i lagstiftningen.

Politikernas information om verkligheten förvanskas förstås när de får den serverad i apparattermer. Det bör också sägas att kommunalpolitiker är läraktiga, de snappar snabbt upp den gängse jargongen för att inte känna sig utanför.

Det gäller inte bara kommunalpolitiker; ålderdomshems — servicehusdebatten fördes även i riksdagen. Vissa rikspolitikers stora intresse och engagemang för gruppbostäder kan rimligen bara förklaras av ordets och den allmänna idéns attraktivitet.

Det kan gå mycket snett när professionella idéer ska omsättas politiskt. Även om det är rätt frän början försvinner nyanseringar, begränsningar, preciseringar i politikens tydligen obönhörliga krav på förenkling och attraktiva slagord. Politikerna plockar ut det som låter bra, det som man bedömer att det kan göras politik av.

4. Den stora fördumningsramsan (Tillägg mars-01)

Vi har nu under några år lidit under ramsan "Vård, skola och omsorg" - närmast en besvärjelse som alla politiker använder - möjligen för att slippa göra något som helst av slag av prioritering eller konkretisering. "Vård, skola och omsorg" lever sitt eget liv i politiken. Man kan faktiskt ibland av vad politikerna säger förstå att de inte är klara över vilka de  konkreta serviceområdena är.  

5. De självklara identiteterna

Kommunikationsproblemen handlar inte bara om terminologi, om språket, utan också om själva sättet att tänka. För många råder identitet mellan verksamheten, organisationen eller rent av det kommunala budgetanslaget och den faktiska servicen. Man glider på ett omedvetet och försåtligt sätt mellan behov, verksamhet och service. Svaren på frågorna om behoven är färdiga.

En pensionär har förstås egentligen inte behov av social hemtjänst utförd av hemvårdsbiträden ledda av hemvårdsassistenter. Hans egentliga behov är att till exempel få hjälp med den dagliga livsföringen, att komma upp på morgonen, att klara den egna hygienen och att få mat. Social hemtjänst är den kommunala apparaten.

Det är klart att svaret på pensionärernas behov av hjälp i det dagliga livet ofta är insatser av hemhjälpsapparaten, men det bör inte komma automatiskt. Svaren är inte alltid självklara. Om exempelvis gatukontoret sköter snöröjning och sandning väl, kan vissa pensionärer klara sina uppköp själva även på vintern.

Och inom barnomsorgen: Så fort vi tänker "daghem, fritidshem, familjedaghem" har vi praktiskt taget blockerat möjligheterna att komma på något nytt. "Daghem" har inte längre betydelsen av något som "tar hand om barn", det är den svenska "dagis"modellen, gillad och stadfäst av riksdag, regering och socialstyrelsen, bemannad av personal som utbildats och indoktrinerats på samma slag av högskolor, och som styrs och själva handlar i enlighet med de inom sektorn gängse traditionerna och konventionerna.

Det är minst av allt poänglöst att göra denna distinktion, att noga skilja på behov och organiserad verksamhet. Det är en absolut oundgänglig förutsättning för att överhuvudtaget kunna diskutera den kommunala servicen.

Inledning,innehåll

Hem