Inom den svenska barnomsorgen heter det att "Omsorg är pedagogik". Den rådande ordningen är att man inte skiljer på barntillsyn och pedagogisk verksamhet. Man får inte ens tänka i dessa kategorier. Denna nyspråksartade formel eller besvärjelse ger i ett nötskal problemet med svenska barnomsorgen och pekar ut ett grundläggande drag i hela den kommunala mjukservicen.

Statsmakterna uttrycker sig inte lika brutalt men idén är densamma. Socialministern i propositionen om Förskola för alla barn från 1985:

Det är en storsvensk tanke att omsorg och pedagogik ska vara sammantvinnade på detta sätt - daghemmen ska samtidigt vara hem och skola.

Barnen ska ha professionellt ledd och planerad verksamhet utifrån givna pedagogiska mål och riktlinjer från sju på morgonen till sju på kvällen och av samma personal och i samma lokaler. Det är en mycket ambitiös, mycket kostsam och förmodligen helt orealistisk tanke. Till lycka för barnen ser det inte ut så i verkligheten. Barnen får slappa, sova, titta på TV osv.

Men idén om att daghem ska vara allt, samtidigt, hela dagen, har bestämt barnomsorgens former, och idén utgör därmed ett hinder för i vart fall sådana reformer som syftar till att göra verksamheten billigare.

Barn skrivs faktiskt in på daghem huvudsakligen därför att deras föräldrar ska arbeta eller studera. För en helt övervägande del av barnfamiljerna torde barnomsorg vara identiskt med barntillsyn.

Självklart vill man att barnen ska behandlas väl: "Fröken ska vara snäll", och man har väl i och för sig inget emot pedagogiska mål och riktlinjer, även om man knappast torde dela etablissemangets stora professionella ambitioner. Jag har stött på mycket medvetna och välartikulerade föräldrar, som varit emot barnomsorgens pedagogiska strävanden, därför att de själva velat fostra sina barn — men ändå få en hyfsad barntillsyn.

Självklart är det så att barnfamiljers behov av barntillsyn varierar efter en mycket vid skala. Men på allt svarar vi med samma service, daghem i de auktoriserade formerna. Servicen är ensartad, monolitisk.( Detta ändras inte av att man inför timrelaterade taxor, till och med stämpelklockor. Det blir strängt taget värre.)

Daghemmens långa öppethållande ger förstås, när det förenas med rätt att lämna och hämta barnen när som helst, om inte valfrihet, i vart fall ett slags frihet. Konsumenten får dock betala för "helservicen" och kommunen får höga driftkostnader.

Och, om vi ska ta de pedagogiska anspråken på allvar, är det förstås orimligt att barnen i en grupp kommer och går när som helst. Den svenska daghemspedagogiken betonar just grupparbetet, men jag har sett daghemsgrupper, där det första barnet redan gått hem när det sista kommit. Servicen är inte bara ensartad, den är också kravlös.

Det har också framförts kritik enligt vilken den andra delen, pedagogiken, förlorar i det svenska systemet. Förskoledelen blir inte bra nog i integrerad verksamhet. Det var närmast denna diskussion som föranledde departementschefens ovan citerade uttalande.

Inte ens den särskilt organiserade förskolan anses enligt vissa debattörer fylla de krav som bör ställas på riktig förskola. Exempelvis säger man att den bör börja redan i fyraårsåldern, och åtminstone de äldre förskolebarnen bör ha mer än de nu stipulerade tre timmarna per dag.

Barnomsorgen har under sin korta levnad kännetecknats av mycket internt bråk. Otaliga är de demonstrationståg med personal och föräldrar som dragit fram mot de svenska stadshusen för att uttrycka missnöje med den kommunala planeringen och utbyggnaden, inskrivningsnivåerna, personaltätheten.

Grunden för denna oro står nog att finna i själva konstruktionen, de totala daghemmen. Målen för verksamheten är motstridande, personalen slits och vacklar mellan olika krav, de blir frustrerade, känner att de inte räcker till.

Den praktiska summan blir att personalbehovet blir närmast omättligt (och omätligt). Vi får missnöje och konflikter. Barnomsorgen blir ohanterlig och svår att diskutera i rimliga termer.

Om vi vet något om organisationer så är det att de inte mår bra av att utsättas för motstridande krav. Och det blir dyrt. Om omsorg ska vara pedagogik får vi också betala för det.

Den öppna åldringsvården, hemservicen, hemtjänsten, har inte utvecklats på samma programmatiska grunder som barnomsorgen. Men vi har i stället en sig tämligen dramatiskt förändrande behovsverklighet att hantera, medan den kommunala apparaten mest bara har växt.

Från början var hemtjänst mest enklare hushållsarbete hos pensionärer som kunde bo kvar hemma om de fick hjälp med vissa sysslor. Åldringar som behövde mera omfattande hjälp och tillsyn bodde på ålderdomshem, de sjuka på sjukhem och de i anden svaga på mentalsjukhus.

Vi känner utvecklingen de senaste decennierna. Relativt behoven har både de sociala och medicinska institutionella resurserna minskat, och det spelar ingen roll i det här sammanhanget om det skett av ekonomiskt nödtvång eller för att människorna ska få leva ett mera normalt och värdigare liv.

Situationen idag är att den kommunala hemservicen ska täcka ett mycket brett behovsspektrum. Den ska klara allt från vård av döende, att ta hand om missbrukare, mentalpatienter och aids-sjuka, att sköta helt sängliggande handikappade och åldringar, till enklare hushållsgöromål hos friska ålderspensionärer.

I ändpunkterna kan vi mycket tydligt se att det är fråga om skilda verkligheter: artskilda behov, olika slag av vård och serviceinsatser och därmed också stora skillnader när det gäller kraven på dem som skall utföra arbetet.

Hemserviceorganisationen och de som arbetar i den ställs inför svåra krav. Personalen får växla mellan olikartade situationer och krav på hur de ska arbeta, vilket slag av engagemang som erfordras. Det är svårt att hitta organisations- och arbetsformer som klarar båda ändarna av spektrat.

Jag grubblade under min socialchefstid mycket över åldringsvårdens problem men hade svårt att hitta någon idé till grund för analys och handling. Till slut kom jag på dikotymin service kontra vård.

I den ena delen av behovsskalan är det rimligt att tala om vård, i den andra om service.

I stället för den administrativt givna indelningen mellan sjukvård och socialtjänst kan vi se eller göra en gräns mellan två artskilda behov, mellan två olika grupper av människor som behöver vård respektive service.

Den allmänna situationen med motstridande krav — från verkligheten, från professionen och från politiken — liknar alltså den inom barnomsorgen.

En annan likhet är att vi kan tryggt utgå från att det finns skillnader mellan individerna, när det gäller hur de vill ha vården/servicen utformad. För en pensionär är tryggheten genom personell kontinuitet, professionell kompetens, regelbundenhet i insatserna och liknande viktigt. För en annan är det angeläget att få bestämma själv i sitt liv och i sitt hem, han efterfrågar i princip ett par armar och ett par ben, som kan utföra de sysslor som han själv inte klarar.

Men — som inom barnomsorgen — vi svarar på alla behov med en och samma service.

Det gemensamma och karakteriserande för daghem och hemtjänst är alltså

en ensartad service gentemot konsumenterna, vars behov i verkligheten är mångskiftande, skiljer sig till art och grad, och

en sammanhållen organisation, i vilken personalen ska arbeta på samma sätt, men där i verkligheten kraven från överheten och omvärlden är motstridande.

Vi etablerar en pejorativ och kontradiktorisk term: daghem och hemservice utgör monolitiska konglomerat.

Denna dubbla karaktärsegenskap blir särskilt betänklig i perspektivet av den oändlighetsprägel som vidlåder det mesta av människoservice. Det går alltid att göra mer, det blir aldrig bra nog, behoven är oändliga. Även samhällets uttryckta mål och de professionella ambitionerna är regelmässigt allmänt positiva och icke konkret begränsande.

Vi får inom åldringomsorgen inte bra vård och vi får inte bra service, vi får en halvdan vård-service. Vi får inom barnomsorgen möjligen en bra barntillsyn, men knappast en riktigt bra förskola.

Vi dras med både överservice och underservice relaterat till de faktiska individuella behoven hos konsumenterna.

Konglomeratstrukturen blir dyr, alla goda syften adderas till varandra. Verksamheterna blir omöjliga eller åtminstone svåra att mäta, värdera och styra. Det är knappast ens möjligt att i ord diskutera dem, det går alltid att ta död på ett argument genom att lyfta fram något från den andra delen av konglomeratet.

Konglomerat betyder enligt ordboken "sammangyttring, massa, blandning". Konglomeratkaraktären hos den kommunala servicen blir tydligare och värre om vi klättrar uppåt i hierarkin. Den stora kommunala sammangyttringen är socialtjänsten.(Se 227)

(Tillägg mars-01

Socialtjänstkomplexet har till del upplösts och vi har fått nya kommunala konglomerat - vanligt är Omsorg respektive Utbildning. Samhället går vidare med sina offentliga tvångsäktenskap där skilda behov, olika professionella kulturer och etablerade organisationer delas upp och föses ihop i nya kombinationer.)

En kritisk eller intelligent läsare som bestrider beskrivningens riktighet eller betydelse frågar nu möjligen hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

Det första svaret är då att även om vi inte skulle ha bra lösningar är det förstås viktigt att se att kommunal service inte är någon enkel serviceprodukt, utan något ytterst komplicerat. Privatiseringsivrare och entreprenörer måste ha stor nytta av att se hur deras "produkt" verkligen är sammansatt, och hur "marknaden" ser ut . Detta gäller också för dem som i kommunerna ska sälja eller köpa service eller dela ut PENGAR.

För den som vill göra riktiga reformer är huvudaspekten och utgångspunkten den att när vi inte håller isär olikartade samhällsåtaganden riskerar vi att livsviktiga delar försummas eller skadas. Å andra sidan sträcks samhällskontroll, formregleringar och professionella ambitioner ut över områden där de inte behövs, där de fördyrar verksamheten.

Meningsfull förändring kräver att konglomeraten på något sätt sprättas upp och ersättas av entydiga verksamheter som svarar mot konkreta behov hos invånarna och som kan styras, var och en, efter sina förutsättningar.

De etablerade verksamheterna är konstruktioner och de är inte fredade för rivningsarbeten.