George Bernard Shaw skrev en gång att "varje profession är en konspiration mot allmänheten" och troligen går det att hitta någon grek eller romare som uttryckt sig på liknande sätt.

Anställda inom de kommunala mjuksektorerna identifierar sig oftast inte så mycket med arbetsgivaren kommunen som med den egna arbetsgruppen, verksamhetsområdet, med konsumenterna.

Det är förstås fullt möjligt att utföra ett bra arbete med tämligen svala känslor för arbetsgivaren — en del skulle nog säga att när det gäller kommunerna är det en nödvändighet.

När det gäller de mera kvalificerade yrkesgrupperna har vi också att göra med professioner (ibland med smak av semi- och någon gång kvasi-), vilka hävdar specifika kunskaper och hållningar i arbetet.

Att vara professionell är att hävda en legitimeringsgrund och förklara sig i vissa hänseenden stå fri från arbetsgivarens omedelbara kontroll.

Inom de två huvudområdena för denna framställning, barnomsorg och åldringsvård, har vi inte bara haft en kvantitativ expansion under de senaste decennierna, vi har också sett en starkt ökad professionalisering.

Den öppna äldreomsorgen ombesörjdes fram till mitten på 70-talet praktiskt taget helt av outbildade människor, och de leddes i någon elementär mening av kontorister på socialkontoret.

Men sedan satte det igång och idag krävs speciell högskoleutbildning av dem som ska vara arbetsledare, och av dem på fältet krävs i princip undersköterskekompetens.

Bakom dessa i kommunerna synliga effekter har det snabbt växt upp en hel värld av åldringsvårdsprofessionella experter, lärare, forskare som förstås lämnar ifrån sig mycket att läsa och att lyssna till.

Barnomsorgen är nog ännu värre - eller bättre, jag ska försöka vara försiktigare med värderingarna.

Det är bra med professionalism, vi föredrar alla en kirurg, som står på höjden av professionellt kunnande även om han är brysk, framför en som skrattar och klappar oss på axeln men inte riktigt vet var han ska skära. Men professionalismen får förstås inte gå utanför sina gränser, men det gör den och med bristande logik när attityden blir "Vi är professionella, alltså är det vi tänker rätt och det är vi och inga andra som ska göra sakerna".

Inom de kommunala mjukserviceområdena finns starka strävanden att hävda eller önska yrkesmonopol, det ska krävas »behörighet", man talar gärna om "kompetens" i en formell mening.

Är man verkligen professionell i relation till de aktuella arbetsuppgifterna behöver man inte formella legitimationer och ensamrätt till vissa tjänster. Man är så mycket bättre än de andra och det syns; det blir självklart både för arbetsgivaren och kunden att man behövs. Formella legitimationer använder sig samhället av när farorna med en yrkesutövning är stora - som med läkare och elektriker.

Sveriges Socionomers Riksförbund hävdar säkert att detta är analogt med socialsekreterares behandling av klienter. Det är möjligen så men i vart fall saknas den vetenskapliga grunden.

Ett tämligen ledsamt drag som finns hos de professionella grupperna är sökandet efter metoden. Man söker, inte ett antal möjliga arbetssätt och tekniker, man söker det enda förlösande trollgreppet. Särskilt pedagoger och socialarbetare tycks längta efter något som befriar dem från de svåra avgöranden som är naturliga och ofrånkomliga i deras arbeten. De vill ha något auktoritativt, något entydigt; det är kasuistik som inom teologin och juridiken, det är förstås mycket oprofessionellt.

Detta leder oss in på grunden för de professionella kraven. En stor del av mjukservicen baserar sitt tänkande ytterst på sociologi och psykologi, mycket intressanta vetenskaper men med få stabila sanningar och med den gemensamma karakteriserande egenskapen, att man ofta kan vända på utsagorna: "Det kan lika gärna vara tvärtom."

Det är faktiskt förskräckligt hur sociologiska och psykologiska begrepp, teorier och rena modeflugor, ofta förmedlade via pedagogik, social metodik och liknande, används rakt ut i verkligheten.

Och det finns regelmässigt ingen återkoppling, ingen mäter om något fungerar, ofta tröttnar man helt enkelt och hittar på en ny "metod".

För att för en gångs skull få ett annat perspektiv (än mitt snedvridna) ska jag citera en man med gedigen erfarenhet, "en 60-års man som varit intagen på fängelser och behandlingshem i precis 30 år … (som) fällts och frigivits 59 gånger". Han skriver i en tidningsinsändare (DN 20 augusti-91) att han undviker att gå till de sociala myndigheterna, "ty de är mästare på att krita om planen under pågående match".

Den behandlande delen av socialtjänsten har särskilt starka professionella krav, den dominerande fackliga organisationen anser exempelvis att det ska krävas formell legitimation för att vara socialarbetare. Men kåren - eller åtminstone dess företrädare - ligger snarast i fejd med den sociala vetenskap som finns vid de svenska universiteten och som försöker ta upp faktiska svårigheter i det sociala arbetet.

Detta bör jämföras med sjukvårdsområdet där vi har en helt annan och uppenbart lyckosam koppling mellan praktik och forskning. Socialarbetare vill gärna jämföra sig med läkare men det är en helt absurd tanke att socialsekreterare skulle få börja behandla sina klienter med samma frihet och ansvar som läkare sköter patienter. Samhället har på mycket goda grunder gjort en definitiv bestämning: sjukvård skall grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet, socialvård skall ytterst regleras juridiskt och politiskt.

Det är tveksamt om man kan tala om att det inom socialtjänsten överhuvudtaget finns någon ackumulerad professionell kunskap, baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag har någorlunda följt socialvården sedan mitten av 60-talet och jag kan inte se att det under denna tid gjorts några kunskapsmässiga framsteg som slagit igenom i den praktiska verksamheten. Men det har hela tiden varit en hjärtesak för sektorn att forskning skulle bedrivas.

Omvårdnadsforskningen är en ännu nyare vetenskaplig gren än social metodik, och jag har ingen överblick över vad som sker där, men jag har stött på ett antal exempel på "forskning" kring rena trivialiter, kring sådant som borde vara självklar kunskap på de sociala förvaltningarna.

Vid en konferens i mitten på 80-talet (mellan "forskningen" och "fältet") presenterades som ett väsentligt forskningsresultat att hemvärdsbiträden har sunt förnuft och klarar av att själva lösa vardagliga konflikter med pensionärerna.

Man har också "forskat" fram att vårdbiträdenas kringtid i arbetet har ökat. Det är förvisso så och det borde utgöra en självklar kunskap i varje kommunal åldringsvårdsadministration, detska inte behöva forskas fram. Vad ska vi ha administratörer till om de inte sysslar med sådana saker? Möjligen kan det vara så att de flesta praktiskt verksamma vet hur det står till, det är bara forskarna som är okunniga.

4. Den kommunala utmaningen

Professionalismen leder faktiskt och absurt nog till auktoritetstro. Det finns kunskap som man kan tillägna sig, och det finns då också experter, auktoriteter. Inom barnomsorgen var det åtminstone på min tid vanligt med kringresande pedagoger som på ett spännande sätt lade ut sina teorier och rekommendationer inför personalgruppema. De kunde ibland nästan nå frälsarnivå. Inom äldreomsorgen turnerade en professor som beskrevs som en stor "konferensförförare", och man syftade inte på de personalsociala kvällsaktiviteterna.

Professionalism byggd på vetenskapliga grunder kräver förstås ett stråk av kritiskt tänkande. Det är inte lätt att hitta sådant i de kommunala mjuksektorerna. Utbildningarna på högskolenivå är knappast inriktade på analys och problembehandling, de utbildar folk för praktiskt arbete och det är enklare med säkra sanningar, lite ideologi och vissa tekniker. Man bör veta att på sektorshögskolorna formas faktiskt i mycket den kommunala servicen, och jag har ibland tänkt att den kanske enda goda reformvägen är att förändra utbildningen.

Den goda frågan i det kommunala sammanhanget är förstås om den stora professionella utvecklingen har inneburit några väsentliga framsteg när det gäller servicen till konsumenterna. Får de äldre bättre vård och service idag än för exempelvis tjugo år sedan? Har barnen det bättre på förskolor och daghem? Och så vidare.

Bra frågor ska inte alltid nödvändigtvis förses med distinkta svar, de kan fylla en nyttig funktion ändå. Särskilt för de kommunala politiker och byråkrater som verkligen vill försöka styra. (Se 211. Den kommunala utmaningen.)

Tillägg 2001: