233. Offentliga servicealternativ – valfrihet för konsumenten och styrmedel för kommunen

(Kommunen och konsumenten - Om servicerelationer och distributionsformer. Tillhör 5. Kommunerna och servicen. 1994, rev mars-01.)

 

1. Makt åt konsumenten?

2. Makt åt konsumenten!

3. Offentliga konsumentalternativ i servicen

4. Dimensioner

5. Offentliga servicealternativ är en strategisk reform

 

1. Makt åt konsumenten?

Det brukar sägas att producentintressen alltid vinner över konsumentintressen. Inom den kommunala servicen blir detta riktigt allvarligt därför att det råder monopol, konsumenten kan inte välja en annan producent. Och detta "missförhållande" är den närmast ideologiska grunden för dagens privatiseringssträvanden, genom vilka konsumenterna ska få valfrihet genom att erbjudas alternativ som produceras av andra.

Det är inte omedelbart självklart att ett bristande konsumentinflytande utgör ett problem inom den kommunala servicen. Man kan ju tänka sig att servicen blir bra ur konsumentsynpunkt ändå. Kommunen är ju inte bara producent, de folk- och förtroendevalda representerar medborgarna också i deras egenskap av konsumenter.

Det är inte ens självklart att konsumenten ska ha inflytande över servicen. Samhällsintressen ska upprätthållas och folk begriper kanske inte sitt eget bästa. Social och medicinsk service måste baseras på "vetenskap och beprövad erfarenhet", skötas av särskilt utbildade och examinerade experter.

Det är den synen vi ifrågasätter i denna framställning men vi bör också notera att det i verkligheten ofta inte finns något problematiskt. Om den medicinska professionen säger att vi bör undergå viss behandling brukar vi inte ha egna andra uppfattningar. Men poängen är att vi kan ha det (och vi behöver ju heller inte låta oss opereras; däremot är det inte självklart att vi kan få en alternativ behandling).

Medicinsk vård och behandling har förstås en särställning men inte heller inom andra verksamheter tillfrågas konsumenterna egentligen vad de vill ha. Vi etablerar axiomatiskt att det finns problem när det gäller "maktbalansen" mellan producenten-kommunen och den kommunale servicekonsumenten.

 

 

2. Makt åt konsumenten!

I samhällsvetenskapen och i verkligheten finns ett antal sätt att öka konsumenternas och den enskilde konsumentens inflytande och makt:

  • Det är inte så ovanligt att man gör opinionsundersökningar för att ta reda på vad invånarna i kommunen tycker om de kommunala verksamheterna och hur de vill ha servicen ordnad. Det är dock ingen enkel sak att göra och tolka enkäter. Och vad gör man konkret i kommunen om man i ett servicespörsmål får 55 procent för och 45 mot? Eller vad betyder det att 70% tycker att servicen är bra? Eller att 75% tycker att den är bra nu mot 65% för två år sedan?

    Man ska inte kategoriskt avvisa denna möjlighet, men den har stora begränsningar och är passiv till sin karaktär. Konsumentens upplevelse av inflytande kan inte vara stor och producenten gör ändå som han vill.

 

  • Om de omedelbara servicegivarna, personalen på fältet, har frihet, inte är styrda av regleringar, kan de lättare tillgodose den enskilde konsumentens önskemål. Mer och bättre, ju friare de är.

    Vi bör dock observera att friheten också kan utnyttjas i för konsumenten inte alltid positiva riktningar. Vårdbiträdet i äldreomsorgen behöver frihet i arbetet men vi får inte blunda för att hon också har egenintressen.

    En tredje aspekt är att om vårdbiträdet har stor frihet kan servicemottagaren formulera krav som är svåra att motstå men som ur allmänna aspekter inte bör uppfyllas. Regler kan faktiskt vara ett skydd för personalen.

 

  • En tredje linje är den som handlar om brukarinflytande och brukarmedverkan. Brukarinflytande finns alltid i någon mån, och det kan vara betydande utan att man vidtar särskilda åtgärder. Det är en förutsättning för eller ingår i själva servicen. Det kan förstärkas genom en professionell hållning att så ska det vara.

    Brukarmedverkan kan vara något tämligen trivialt som att vara med och besluta om den nya TV:n på barnstugan och delta i söndagsbasaren. Det kan också ses som något av ett verkligt alternativ i förändringsdiskussionen, en utvecklingslinje in i den tredje, informella, civila sektorn.

    Ur konsumentsynpunkt bör man också se faran med denna linje: den konsument som bara vill ha service och är beredd att betala för den kan råka illa ut.

 

  • Närmast motsatsen till brukarinflytande är besvärsrätten som där den finns är mycket betydelsefull för konsumenten. Besvärsinstansernas utslag har faktiskt etablerat materiella servicenivåer när det gäller socialbidrag och social hemhjälp.

    Besvärsrätten inom det sociala området är mycket gammal — från 1847, visserligen avskaffad 1871, men återinförd 1918. Den är nog att se som en oundgänglig del av den samhällsordning vi har och bör begrundas av de kommunala frihetssträvarna.

 

  • Om producenten kommunen missköter sig kan konsumenterna i sin egenskap av att också vara medborgare rösta bort de politiker som haft ansvaret och välja nya. Möjligheten är inte bara teoretisk, väljarna röstar i ökande utsträckning olika i kommunal- respektive riksdagsvalen. På kommunal nivå är det relativt enkelt att bilda nya partier och komma in i fullmäktige.

    Det går att agera politiskt också på andra sätt. Vi har de senaste decennierna sett många demonstrationer och andra utomparlamentariska aktiviteter i kommunerna och de mera saktmodiga och skrivkunniga kan skriva brev och insändare.

    Den politiska demokratin kan förstås också utnyttjas mot konsumenterna. Jag har stött på kommunalpolitiker som inte stått främmande inför tankar i riktningen att, eftersom de är demokratiskt valda, är det som de beslutar rätt och riktigt och folket ska hålla tyst.

    Den politiska vägen skulle förstås bli intressantare om servicefrågorna fanns med i den politiska debatten på ett mera kvalificerat sätt än att det ska vara mer av någonting.

 

  • Politik, klagomål och opinionsbildning är vad statsvetenskapen kallar att ta till "rösten" (voice). Motsatsen eller alternativet till voice är exit, dvs att utträda. Man uttrycker sitt missnöje genom att avstå från servicen. Man kan avstå från den kommunale producenten och gynna den privata - exempelvis.

 

Det viktiga i den situation vi har är att servicen finns i färdiga former och inte många funderar på att den skulle kunna vara annorlunda. Behöver man barntillsyn efterfrågar man (och får förhoppningsvis) "dagis". Finns det inga synliga alternativ accepterar konsumenten det som bjuds. Men producenten-kommunen skulle ju kunna konstruera och bjuda på alternativ.

 

3. Offentliga konsumentalternativ i servicen

Den principiella idén är följande. Vi har ett serviceområde som har karaktären av monolitiskt konglomerat — servicen utåt är ensartad, men invånarnas behov och önskemål är varierande, kvantitativt och/eller kvalitativt.

Vi löser då upp denna helhet och erbjuder i stället två eller flera alternativa serviceformer.

Var och en av de nya serviceformerna ges specifika karakteristika — och det är viktigt att ta ut svängarna, åstadkomma väsentliga skillnader. Men sammantaget har vi samma helhet som förut eller, bättre uttryckt, vi klarar av att tillgodose de sammantagna behoven. Serviceformerna kompletterar varandra och konsumenten väljer.

Vi kan gå ett steg till och låta de olika serviceformerna delvis lappa över varandra, dvs i viss utsträckning kan de klara samma behov. Vi får en partiell konkurrenssituation också på producentsidan..

Det allmänna syftet är alltså att komma tillrätta med eller lindra de nackdelar som är förenade med de monolitiska konglomeraten. Särskilt vill vi lösa upp de inbyggda konflikterna som lösts genom dyra kompromisser.

Och — vi får alltså något att verkligen välja mellan för konsumenten, vi får alternativ som är intressanta, som rör väsentligheter i det egna livet.

Vi får en annan balans mellan producentintressena allmänt och de sektoriella monopolen i synnerhet å ena sidan, och å den andra de enskilda människorna med deras legitima behov av att kunna bestämma över sådant som påverkar den egna livsutformningen. De etablerade intressena kommer kanske inte att applådera, men en kommunalman som vill göra något kan utnyttja det starka stöd, som individernas faktiska val skulle utgöra. Vem skulle med framgång kunna säga att de som väljer en viss och ny serviceform har fel och inte ska få ha det som de vill.

Det handlar inte bara om att det är värdefullt och trevligt med alternativ och att det är god kommunal politisk taktik. När det gäller barnomsorgen — som inte har en säker vetenskaplig grund och vars ideal uppenbart heller inte åtnjuter en stark folklig uppslutning — kan man hävda att samhället måste erbjuda föräldrarna alternativ. Den enda yttersta auktoritet som kan erkännas är föräldrarna själva. Det handlar om något så fundamentalt som hur våra barn ska vårdas och fostras, och hur vi ska utforma våra liv.

Även inom andra delar av den kommunal servicen finns detta fundamentala att det handlar om hur människor vill inrätta sina liv. Och få en kommunal service som är anpassad till de egna prioriteringarna.

Kommunal service med tydliga alternativ ska bli billigare och bättre. Konglomeratens inre kompromisser är dyra, delar vi upp blir det rationellare. Vi kan påverka konsumenternas efterfrågan och konsumtion på ett för kommunens ekonomi gynnsamt sätt och organisation och distributionsformer kan ges rationellare utformningar.

 

4. Dimensioner

Det är inte bara att besluta att vi ska ge alternativ. De måste vara möjliga och de måste vara värdefulla för konsumenten och för kommunen. Allmänt och tekniskt uttryckt ska vi söka nya delar och någon gång kanske nya helheter.

Vi söker också ur ett konsumentperspektiv, vi ser på servicen som den ser ut när den når konsumenten (och struntar i alla de goda ambitioner och syften som producenterna av den etablerade servicen alltid har).

Vi får ge oss in i de olika serviceområdena, tänka så konkret vi orkar och med så mycket fantasi vi har för att hitta möjligheterna och lösningarna. Det är inte självklart att de finns.

I vart fall finns inget naturgivet, något som bara ramlar ut; det handlar ändå om att ersätta en administrativ och politisk ordning med en annan. Tänker vi fel och skapar icke meningsfulla alternativ, kommer konsumenterna att tala om det för oss, det kan de inte idag.

Huvuddimensionen är inte så svårfunnen och jag behandlar i 234. Den egentliga servicedimensionen vilka alternativen är i barnomsorg och äldreomsorg.

 

5. Offentliga servicealternativ är en strategisk reform

De riktiga marknadsfantasterna tänker förstås att om man släpper alla regleringar så kommer marknaden att se till att det blir tillräckligt med alternativ för att fylla konsumenternas behov. Och om inte, får väl samhället ta hand om det som blir över, det som marknaden inte klarar.

Vanliga liberaler kan tänkas vara tveksamma till offentliga servicealternativ därför att initiativet kommer uppifrån och alternativen utformas av kommunen och politiken.

Men det blir väl inga alternativ utan samhällets ingrepp. Allmänna marknadserfarenheter talar inte för att producenterna kommer att tävla genom att vara olika.

Men, jag ger mig, jag har sedan mitten på 80-talet propagerat för att kommunerna ska tänka och reformera med utgångspunkt i konsumentalternativ. En svårighet har varit den etablerade offentliga diskussionen där alternativ är lika med alternativa producenter. Även om jag sagt eller skrivit KONSUMENT-alternativ så har man hört eller läst alternativa producenter. Och jag ger alltså upp: Vi ska ha alternativa, till och med privata producenter. Just av det skälet är det viktigt att dela upp de monolitiska servicekonglomeraten. Först då får vi goda möjligheter för icke-kommunala produktionsaltemativ, för privatisering.

Det är nämligen ingen enkel sak att driva daghem i nuvarande former eller utföra kvalificerad åldringsvård eller driva ett allsidigt bibliotek. Privata producenter kan rent av få det svårare än samhället att hantera konglomeraten. Delar vi däremot upp får vi bitar och delar som lämpar sig utmärkt för alternativa produktionsformer, som kanske sköts bättre av andra, som "tål" ekonomisk styrning, som inte kräver hög professionalitet, som samhället mer eller mindre kan släppa kontrollen över.

Hur som helst — privatisering eller inte — är offentligt inrättade konsumentaltemativ en strategisk reform. En helt ny situation uppstår. Börjar man tänka i alternativ i stället för i de etablerade konglomeratstrukturerna öppnas många vägar för kommunal utveckling.

 

Inledning, innehåll

Hem