Syftet med denna uppsats är att försöka visa att det går att diskutera kommunala servicefrågor utan att vara expert på det aktuella området - att det till och med är så man bör göra.

Det blir då också ett slags mått på vad kommunen och kommunstyrelsen rimligen kan och bör syssla med — innan kulturpolitikerna och biblioteksfolket släpps lösa.

Själv har jag några gånger varit inblandad i frågor som rört bibliotekssektorn, men jag har aldrig arbetat där och jag har aldrig varit på bibliotekshögskolan i Borås. Däremot har jag hela mitt liv lånat böcker på svenska folkbibliotek.

Det handlar alltså om att låna ut böcker, en kommunal distributionsuppgift.

Vi börjar med en målbestämning, en ändamålsprecisering, vad bibliotek är till för. Detta har diskuterats, en vanlig fråga inom biblioteksvärlden har varit den om biblioteken ska vara "allaktivitetshus, kulturcentra eller bokborgar".

Den väsentliga komplikationen är dock att biblioteken anser sig ha, och väl också bör ha, ansvar för att vårda, värna och utveckla den svenska, regionala och lokala litteraturen; vara kulturbärare, rent av upprätthållare av nationell och annan identitet och gemenskap.

Biblioteken har också tagit sig an eller pålagts uppgiften, att förmå människor som inte läser böcker, att börja ägna sig åt denna ädla sysselsättning.

Men bibliotek är förstås primärt till för att låna ut böcker till folk som vill läsa böcker.

Det är viktigt att göra den grundläggande bestämningen eftersom vi så uppenbart har ett konglomerat av ambitioner, mål och aktiviteter. Det betyder inte att de andra målen exkluderas. Utlåningen är grunden, en förutsättning för de andra: om biblioteket inte lånar ut böcker kan det heller inte värna kulturen (kan möjligen klara av att vara värmestuga).

I verkligheten är det för övrigt ofta så att först när man koncentrerar sig riktigt på en (1) uppgift når man resultat — och man finner ofta att det andra goda som man ville ha, det fick man på köpet.

Den grundläggande målbestämningen är alltså viktig, hur enkel den än kan tyckas vara. Inom biblioteksvärlden sysslar man mycket med besöks- och lånestatistik och strävar efter att hålla dessa siffror uppe. Men höga besökssiffror och stort antal utlånade böcker är möjligen ett mått på att servicen fungerar (och i dagens läge med stor arbetslöshet att folk har tid för och behov av att läsa), men det är inte självklart ett mål att sträva mot.

Vi är inte ute efter att många böcker ska passera lånedisken och eventuellt bli lästa, vi vill att folk ska kunna låna böcker. Vi kan se det som en kommunal ambition som alltså inte är riktigt densamma som vad sektorsfolket brukar föra fram.

Idealiskt skulle vi som bokläsare och låntagare, som "biblioteksservicekonsument" vilja ha det ungefär så här:

1. Det första kravet är att biblioteket är öppet. "Öppet är ett vackert ord", sa Ria Wägner. Ju mer öppet biblioteket är, desto bättre är det, och det gäller i princip om än med olika styrka för hela dygnet sju dagar i veckan. Ett stängt bibliotek är inget bibliotek, ger noll service.

Ett mycket meningsfullt öppethållande är att hålla samma tider som andra serviceanläggningar, 9—18 exempelvis. Man behöver då inte försöka komma ihåg, spara broschyrer, ringa och fråga, gå till biblioteket och finna dörren stängd.

Att ha öppet på kvällar, lördagar och söndagar när folk är lediga, är förstås också bra. "Jag är en politiker som vigt mitt liv åt den stora tanken att barer ska vara öppna på söndagarna", sade Bathhouse Johnny, kommunalpolitiker och politisk boss i Chicago under första delen av 1900-talet. Ett föredöme att se upp till för svenska kommunala kulturpolitiker! (Citatet från Jolos bok om Chicago)

2. Jag vill naturligtvis att de böcker jag är intresserad av, ska finnas. Eftersom vi har olika tycken, intressen och behov betyder det att biblioteket ska ha mycket böcker - högst teoretiskt: alla böcker. På detaljhandelssvenska kan vi tala om ett brett och djupt sortiment av böcker.

3. Det ska vara lätt att ta sig till biblioteket. Helst ska det ligga inom gångavstånd från bostaden. Det är också en fördel om det ligger i närheten av andra serviceanläggningar så att jag kan kombinera olika ärenden, eller familjen kan dela på sig på lördagförmiddagen (och far slipper gå i snabbköpet). Närhet och tillgänglighet alltså.

4. Jag kan behöva hjälp när jag söker böcker som passar min egenartade smak, någon som kan visa mig var jag kan hitta anvisningar om hur man lagar sin gamla gräsklippare, eller som kan svara på vad den där beatpoeten hette som... "Inte Ginsberg, inte Ferlenghetti, inte... Ja, just han ja". Kvalificerad och bildad personal alltså. Det skadar inte heller om de är vänliga och tillmötesgående.

Detta utgör de väsentliga servicedimensionerna när det gäller att låna ut böcker. Det finns förstås också annat som är trevligt, som att lokalerna är behagliga att vistas i, att det finns fåtöljer och inte stolar i referensavdelningarna, att det inte slamras och skränas osv. Men grundläggande har vi dessa fyra faktorer, varav de tre första rimligen måste anses komma före den fjärde, som åtminstone inte har samma grad av självklarhet. (Det har faktiskt förts diskussioner inom biblioteksvärlden kring frågan huruvida bibliotekarier ska ge råd till folk om vad de bör låna och läsa.)

Vi inser omedelbart att vi måste kompromissa. Vi kommer inte att i det egna kvarteret få ett bibliotek med hela världslitteraturen (rent tekniskt synes detta dock med datateknik och datakraft på sikt inte helt omöjligt), bemannat med världens bästa bibliotekarier och öppet dygnet runt. Vi måste väga de olika kvaliteterna mot varandra, bestämma vad och hur mycket vi ska ha av den ena eller andra.

De kommunala biblioteken i Sverige har under hela 80-talet haft en utveckling som kännetecknats av ökade kostnader framför allt på personalsidan som inte har kompenserats genom ökade anslag. Följden har blivit besparingar i form av minskat öppethållande, färre bokinköp och nedläggning av filialer.

Biblioteken har sparat på det sätt som tett sig enklast, och servicen har försämrats i de tre avgörande aspekterna — öppethållande, bokbestånd och närhet. Biblioteken utgör ett exempel på den allmänna utvecklingen inom en offentlig sektor som utsätts för resursnedskärningar, men inte förändring: vi får stora och av politikerna ostyrda serviceförsämringar.

Inom biblioteksområdet har vi uppenbarligen nått något slags brytpunkt, besparingarna är så kraftiga att många börjar befara att servicen helt enkelt ska försvinna.

Biblioteken har förstås mycket verbala försvarare och diskussionen och protesterna är mycket högljudda. Men det bör alltså erinras om att den principiella utvecklingen har vi haft nu under minst ett decennium.

Om det vore en enkel fråga om mer pengar och kommunalpolitikers dumhet, ovilja, oförstånd, "kultur- och barnfientlighet" etc har jag inget att tillföra diskussionen och får väl klättra upp på barrikaden (eller ställa mig bakom), men det kanske är mer komplicerat, och det kanske rent av finns någon väg framåt. Vi börjar genom att se lite djupare på konsumenternas behov.

Låntagarna, de som besöker våra bibliotek, är mycket olika. En prioriterar närheten, en annan vill ha öppet på söndagarna och en tredje anser att ingenting spelar någon roll så länge biblioteket kan förse honom med allt som skrivits om flugfiske. Och det är poänglöst att försöka konstruera någon medelkonsument.

Men vi kan urskilja två grupper med särskilda förhållanden och behov. Två grupper som inte är okända i kommunal serviceverksamhet: Barn, barnfamiljer och gamla, handikappade, sjuka. Kvar, i den tredje gruppen, blir då vuxna friska människor. Och vi behöver inte ägna oss åt några noggrannare gränsbestämningar.

Den avgörande aspekten är att barn, barnfamiljer, gamla, handikappade har svårare att förflytta sig över kommunen än gruppen "övriga". Barn under nio-tio-elva år kan överhuvudtaget inte tillåtas att röra sig utanför närmiljön, bostadsområdet, den egna stadsdelen.

För våra två speciella grupper har alltså närhet ett starkt värde, i vissa fall har den en absolut karaktär: Finns inte bibliotek i omedelbar närhet blir det inga biblioteksbesök.

Vill vi ge dessa grupper biblioteksservice måste vi alltså tillgodose närhetskravet, och vi får offra av de andra kvaliteterna. Det är mindre viktigt med ett rikhaltigt bokbestånd, vi får avstå från rymliga och tjusiga lokaler, kvalificerad personal och även (fast helst inte) öppethållandet.

För den vanlige vuxne får vi rimligen en omvänd prioritering: avståndet spelar mindre roll, men eftersom individerna har så olikartade intressen och behov blir det stora mediabeståndet viktigt och förstås som alltid öppethållandet. (Vi har därmed inte sagt att pensionärer är stöpta i samma form och bara vill läsa Vilhelm Moberg.)

Det ser ut som en prioriteringsfråga av hög politisk dignitet: Barn och gamla mot friska vuxna. Det är en vanlig dimension i kommunalpolitiken, och vi prövar direkt en möjlig hållning, en kulturell och socialpolitisk målsättning: Barn och gamla skall ha tillgång till ett bibliotek på nära håll.

Det är (nästan) lika viktigt som social hemhjälp, barnomsorg och skola. Vi kan stärka denna hållning, styrka oss själva och förstärka vårt vardagsresonemang med ett citat:

Barn och gamla kontra vuxna, som inte ens behöver vara bilägare! Det är inte heller en motsättning som lämpar sig för enkla kompromisser. Åttaåringen är inte hjälpt av att han får bara tre kilometer till biblioteket i stället för fem, det måste ligga i den absoluta närheten. (Det finns undersökningar som säger 500 meter. I verkligheten är det förstås mera en fråga om andra närheter än det rent avståndsmässiga: trafikleder utgör exempelvis effektiva barriärer.)

Vi tar ett steg till och lägger rakt över de tre konsumentgrupper en annan indelning, nämligen den mellan dem som redan "hittat till boken", som redan läser, lånar böcker och känner sig hemma på bibliotek å ena sidan, och å den andra de som vandrar i mörkret, som inte lånar och läser böcker.

Vi får två nya grupper och en ny prioriteringssituation: Ska vi ge service åt dem som så att säga av sig själva efterfrågar böcker eller ska vi bedriva verksamhet för att locka, förmå, övertala folk att börja läsa. En bibliotekarie säger sannolikt att båda är lika viktiga, att det inte finns någon motsättning. Kanske rent av någon säger att det är viktigare att få nya människor att läsa än att ge service åt dem som redan gör det.

Folk läser för att det är roligt, nyttigt, för att skingra tankarna eller tvärtom bli upprörda, för att somna, för att "hänga med", för att fly från verkligheten, eller lära känna den. Vad som helst. För en del människor är läsning ett sätt att leva, rent av ett överlevnadsvillkor. Men det gäller uppenbart inte alla, och man kan diskutera om det är nödvändigt eller bra att läsa: blir man en bättre eller lyckligare människa, lever man ett meningsfullare liv, kan man klara livssituationerna bättre?

Olof Lagercrantz ställde frågan i en essay för några år sedan —och besvarade den inte med ett självklart ja. Fint är det förstås. Den självklarhet, med vilken den läsande och skrivande eliten försvarar allt som har med bibliotek och böcker att göra, kan ibland upplevas som lite prövande, det finns faktiskt människor som inte läser böcker, men ändå är fullvärdiga medborgare och faktiskt också lever rika liv.

(Fiskuppköparen Håkan Ljung i Lagercrantz essay är uppenbarligen en sådan människa. Han skulle för övrigt ha kunnat vara en god kommunalpolitiker: "Han var fantasifull, gjorde djärva tankeutflykter men alltid kring pengar och ting. Han samlade i sina många bodar reserver för varje tänkbar knipa." Men han läste aldrig en bok.)

För gamla och sjuka kan läsning av skönlitteratur och studier vara en meningsfull sysselsättning när timmarna blir långa, det kan ge stärkt livsmod, tröst när livet känns tungt och ensamt. Det finns undersökningar som till och med hävdar att läsning kan ha direkt terapeutiska effekter, exempelvis förhindra eller skjuta framåt i tiden sådana demenstillstånd, som inte är ovanliga i högre åldrar.

Vi måste rimligen säga att samhället har ett helt annat, ett större och artskilt ansvar för icke-läsarna bland de två särskilda grupperna, och det borde då ge en hållning att "läsbefrämjande" verksamhet primärt, eventuellt enbart, ska riktas mot de två speciella grupperna och - om vi vill prioritera ytterligare - alldeles särskilt barnen.

Det är nu naturligt att bli otålig och säga att detta är ju inget nytt, vi har utformat biblioteken och andra serviceinslag efter dessa behov, vi har serviceformer som tillgodoser alla grupper och intressen. I normalkommunen finns huvudbibliotek, filialbibliotek, utlåningsstationer, "Boken kommer", utlåning på institutioner, arbetsplatsbibliotek, skolbibliotek, samarbete med barnomsorgen och kanske en del annat.

Men att en service existerar är förstås inte samma sak som att den också är bra, eller bra nog, eller så bra som den skulle kunna vara. Och vi har alltså situationen att den tunnas ut genom de kontinuerliga besparingarna. Om bibliotekssystemet någonsin fungerat riktigt väl är idag en akademisk diskussion, det är i vart fall på utgående.

Mot huvudbiblioteken finns i allmänhet intet att erinra, utom att det förstås alltid skulle vara bra med ökat öppethållande. Men det är de små biblioteken - filialerna och utlåningsstationerna för att använda sektorsterminologin — som utgör den avgörande struktursvagheten. Jag syftar nu på de riktigt små biblioteken, dem som Sven Lindkvist talade om, inte om de större filialer som finns i storstäder och även på större orter i mindre kommuner. Jag går också förbi skolbiblioteken som inte är allmänt tillgängliga.

De befintliga småbiblioteken klarar inte närhets- och tillgänglighetskravet. De kan helt enkelt vara för få, och det kan man kontrollera genom att dela kommunens befolkningssiffra med antalet småbibliotek och bedöma rimligheten i den siffra man får fram.

Viktigare är att de brukar vara tämligen slumpartat fördelade över kommunen. Historiska, ekonomiska och politiska tillfälligheter har från tid till annan lett till att filialer har etablerats — och lagts ned. Vi har haft en filialnedläggningsvåg, och det brukar bli så att man lägger ned där minsta motståndet bjuds — exempelvis när personal slutar.

Den ojämna fördelningen kan var och en studera i den egna kommunen genom att pricka in filialerna på en karta, och vill man göra det riktigt tydligt kan man skaffa en befolkningstäthetskarta och rita cirklar med 500 eller 1.000 meters radie kring de befintliga biblioteken. Det brukar bli tämligen stora tomrum och det kan rent av visa sig att tämligen stora kommundelar står utan biblioteksservice - även om man gör ringar med flera kilometers radie.

Många invånare har inte tillgång till ett närbibliotek och det är också uppenbart att strukturen omöjligen kan vara resultatet av någon medveten plan.

De småbibliotek som ändå finns har ett begränsat öppethållande — av karaktären "mån, fre 15—17, tis, tor 16—19". Jag tror att de flesta människor inte känner till "sitt" lokalbiblioteks öppethållandetider, om de nu ens vet att det finns något. Jag har någon gång diskuterat detta med biblioteksfolk, och de säger då att det förstås vore önskvärt med längre öppethållandetider, men "stamkunderna" häller väl reda på tiderna.

Vi kan sammanfatta: Ur våra speciella behovsgruppers synpunkt har servicen alltid varit dålig, den har försämrats under de senaste tio åren och den löper nu risken att helt elimineras.

Det generella felet i bibliotekstänkandet är att olika behov ska tillgodoses, flera mål ska uppnås men servicen utåt är ensartad. Den monolitiska karaktären på biblioteksservicen är inte så påtaglig som inom andra kommunala serviceområden det finns ju faktiskt olika serviceformer — men den bestämmer utformningen av delarna.

Delarna bär prägel, inte så mycket av de specifika behov de borde tillgodose, som av den allmänna professionella bibliotekssynen. Även mycket små filialer har karaktären av små storbibliotek, de försöker täcka alla behov, de har inte ett bokurval, som är anpassat till dem som har störst behov av lokal service. På min egen utlåningsstation, som jag var in på senast 1989 (den är numera förstås nedlagd), låg Salmon Rushdies Satansverser framlagd och man kunde låna böcker om svetsning och en korrekt golfswing.

Om vi bortser från det som finns och det som enligt idealen borde finnas, den etablerade biblioteksstrukturen, och försöker konstruera ett servicesystem som tillgodoser de behov som vi identifierat blir det ungefär så här:

I en andra del vill vi etablera små bibliotek i varje liten stadsdel. Vi siktar till att våra speciella målgrupper — barn, barnfamiljer, gamla, handikappade — ska ha tillgång till bibliotek på gångavstånd. Vi förstår att vi inte kan skapa millimeterrutsnäträttvisa — det är omöjligt att ge alla ett bibliotek på 500 meters avstånd —men ambitionen ska finnas. Och någonstans i kommunförvaltningen ska det finnas prickkartor med antal boende, antal åldringar, antal barn och med cirklar runt biblioteken — befintliga och planerade — och politikerna ska vara intresserade.

Småbiblioteken ska inte vara små kopior av det stora biblioteket, de ska vara inriktade på våra speciella grupper och vi måste offra vissa kvaliteter för att nå andra, som är viktigare eller oundgängliga. Bokbestånden kan inte bli så stora. De får förstås inte bli så små att det inte längre är ett bibliotek. Det går säkert att hitta någon princip — exempelvis en bas av de svenska klassikerna, både för barn och vuxna. Man kan avstå från nyheter, man kan vänta på pocketupplagor. Och - biblioteksförvaltningama behöver inte sälja eller bränna böcker av utrymmesskäl.

Stadsdelsbiblioteket ska vara öppet hela dagen. Det är det öppna biblioteket som är den primära servicen. Man ska inte behöva hålla reda på "mån, fre 13— 17, tis—tor 16—19". Man ska kunna gå in när man känner för det eller när man är i närheten.

Stort öppethållande kanske rent av är det bästa sättet att få nya läsare. Det är också bra om biblioteket ligger där andra serviceanläggningar finns, att det är väl synligt i gaturummet.

Detta är inte segregering. Det är inte så att vi ger barn och gamla en Bbiblioteksservice och andra en A-service. Alla kan gå till huvudbiblioteket, alla kan gå till stadsdelsbiblioteket. Men vi undviker de farliga kompromisserna i servicehänseende. Vi får en struktur som svarar mot de sammantagna men differentierade behoven.

Lätt som en plätt, men ack så dyrt! Vi får bli kommunalpolitiker!

Vi har uppenbarligen ett distinkt politiskt val att göra: endera måste vi överge vår tidigare analys och våra värderingar eller måste vi faktiskt skapa dessa småbibliotek.

Förfäktar vi småbibliotekslinjen i den kommunala diskussionen, kommer vi att få höra att det är omöjligt. Det är då lämpligt med ett angrepp på den befintliga verksamheten. Prickkartoma ger bra argument i servicehänseende och vi kan också visa att de existerande (kvarvarande) filialerna är mycket kostsamma i relation till den begränsade service de ger.

Vi kan till och med ikläda oss rollen av djävulens advokat och säga, att i stället för den nu utdragna plågan med nedläggning av ett par filialer varje år, kan vi väl på en gång lägga ned allihop.

Vi kan också ge oss på den läsfrämjande verksamheten - den uppsökande verksamheten och särskilt arbetsplatsutlåningen. Vi kan grundläggande fråga om samhället verkligen ska ägna sig åt att tubba folk till att börja läsa. Och det handlar ju oftast inte om bibliotek; vi kan ironisera över boksnurror, bokpaket och tanter som läser sagor. Är vi riktigt fula kan vi insinuera att arbetsplatsutlåning är ett påfund av organiserade intressen - författarorganisationer, fackliga organisationer och bibliotekarieskrået.

När vi träffar representanter för dessa organisationer uttrycker vi oss annorlunda och säger exempelvis, att om barnen inte får bibliotek på nära håll lär de sig inte att läsa, och på lång sikt kommer ingen att läsa några böcker — både författare och bibliotekarier kommer att dö ut

Men vi trycker förstås hårdast på vår positiva tanke att inget är bättre ägnat att locka nya läsare än att det finns ett bibliotek i köpcentrat. Folk ska läsa när de vill, hävdar vi käckt, och bibliotekens primära uppgift är att vara tillgängliga —för alla.

Vi kan också visa att de nuvarande formerna för social uppsökande verksamhet inte fyller rimliga krav på behovstäckning, och att en utbyggnad i gängse former blir mycket dyr — bokbussar och distribution av individuella bokpaket är rent exklusiva serviceformer. En stor del av detta behov skulle täckas av småbiblioteken, säger vi, och de skulle också kunna vara basen för ännu mer finfördelade distributionsformer, exempelvis med utnyttjande av den kommunala åldringsvårdens personal.

Sådant här brukar ge politiska dödlägen och det definitiva slutet för vår kampanj lär komma när kulturförvaltningen och ekonomikontoret räknat ut vad småbibliotek i varje stadsdel skulle kosta. De kommer att räkna så här:

Då får vi endera överge allt vackert vi tänkt om att tillgodose invånarnas behov av biblioteksservice, eller också får vi börja tänka på något annat vis än vad bibliotekssektorn och ekonomikontoret mäktar. Är kostnadsfaktorerna verkligen ointagliga? Måste det vara så svårt och så dyrt att driva ett bibliotek med några tusen böcker?

Vi ger oss inte utan går till kommunens starke man och lägger fram våra idéer. Efter 2 minuter och 37 sekunder avbryter han oss och säger:

Vi står där alltså med vår ledsamma räkneövning som visar att med gängse sätt att organisera, skulle det bli alldeles omöjligt att etablera våra 15—20 helöppna lokala småbibliotek.

Vårt hurtfriska kommunalråd, som uttryckte sig positivt och lovade att ta upp saken på gruppen, hörde aldrig av sig. Att "ta upp något på gruppen" är ofta den politiska verkligheten bakom den kommunala handläggningsåtgärden att låta ett ärende ‘försvinna".

I stället ska jag återge vad som hände i verkligheten när vi i ett kommunalt serviceprojekt i mitten på 80-talet ville hjälpa till med att låna ut böcker. Vi hade i sex stadsdelar centralt belägna lokaler— i flera fall nedlagda butiker med dörrar direkt ut mot gatan — "där människorna rör sig" — vi hade personal, vi kunde hålla öppet hela dagen, och vi ville låna ut böcker utan annan kostnad för kulturnämnden än att de fick stå för bokbestånden.

Jag började med att tala med kulturnämndens ordförande, som föreföll finna idén attraktiv. När den sedan konkretiserades hade bibliotekarierna hunnit "informera" honom, och man hade nått fram till en absolut negativ syn.

Kulturnämnden, dvs bibliotekarieskrået, sade blankt nej. De sade inte bara nej för de ställen där de hade en egen filial öppen några timmar per vecka, de sade också nej där det inte fanns filialer, i ett par fall områden där det tidigare hade funnits filialer som de tvingats lägga ned. De sade helt enkelt nej.

Liknande saker har hänt på andra håll. Men det är klart att det går att låna ut böcker i lokaler, som också har andra funktioner, och att låta personal som inte är bibliotekarier sköta verksamheten.

Småbiblioteken är ett utmärkt exempel på en allmän tes eller sanning, nämligen att bra service ibland förutsätter icke-sektoriella dvs kommunala lösningar, därför att sektorerna är för små för att var för sig kunna upprätthålla service i bostadsområdena. För att kunna upprätthålla service lokalt krävs en viss storlek på organisationen, vi kanske som vid atomklyvningar kan tala om en kritisk massa. Detta är förstås något att begrunda även i andra sammanhang. Och en av de tillgängliga reformvägarna.

Vi låter amatörer skriva böcker, ge ut böcker (bokutgivarna har i vart fall ingen särskild högskoleutbildning), sälja böcker, köpa böcker och (kanske mest häpnadsväckande) läsa dem. Varför krävs det hög professionell kompetens, särskild högskoleutbildning för att låna ut böcker och sköta det som sammanhänger med ett bokbestånd?

Det är svårt att se någon kommunal verksamhet som det skulle vara lättare att "civilisera" än småbibliotek. Jag är övertygad om att många - organisationer och enskilda - med stor entusiasm skulle kasta sig över en sådan möjlighet, givet de rätta förutsättningarna

Men att låna ut böcker på andra sätt än under ledning av legitimerade bibliotekarier och med fullbetalda kommunalt anställda bakom diskarna är helt enkelt inte tillåtet. "De leker bibliotek" sa chefsbibliotekarien i den Skånekommun där bystämman i en kommundel tagit hand om skötseln av filialbiblioteket.

Den andra möjliga reformvägen som biblioteksexemplet visar på - att samarbeta med det civila samhället, att utnyttja frivilliga i den kommunala servicen - finns idag knappast med i den "seriösa" eller politiska diskussionen. Men den finns där.