Ett vanligt kommunalt ärende, naturligt återkommande vart eller vartannat år, är att fastställa priset på de måltider som kommunen tillhandahåller pensionärerna. Det torde i allmänhet behandlas som en fråga att kompensera för penningvärdeförsämringen och med någon framräknad självkostnad som grund. Och så höjer man en krona eller femtio öre.

Däremot är det inte så vanligt att man diskuterar själva verksamheten, exempelvis reser frågan varför kommunen är engagerad i vissa medborgares matförsörjning. Man kan spetsa till formuleringen och fråga varför just pensionärerna ska ha denna service? Är det inte rent av, i perspektivet av den normaliseringsprincip som är allmänt omhuldad inom åldringsvården, något egendomligt eller felaktigt i att ge dem förmåner som andra inte får del av.

Jag syftar nu inte på den relativt lilla grupp pensionärer som på grund av kroppsliga eller själsliga funktionsnedsättningar inte själva klarar sin mathållning. De klarar heller inte av att städa, sköta sin kroppsliga hygien osv. De ska givetvis ha hjälp även med maten. Men de andra, den stora gruppen? Kan det inte rent av verka passiviserande?

Ställer man denna fråga till politiker eller tjänstemän får man skilda, vaga eller oftast inga svar. Forskar man i gamla lokala handlingar efter beslutsmotiveringar eller försöker hitta förklaringar i de professionella skrifterna finner man heller inget. Det som branschfolket till slut brukar komma fram med är motiv i riktningen av att samhället måste se till att pensionärerna äter "rätt". Om inte kommunen engagerar sig äter de bullar och dricker kaffe. Och sådant är, som vi vet, inte nyttigt.

Det är nu möjligt och rimligt att anse att jag passerat löjesgränsen, men vi fortsätter. Detta är faktiskt vad de säger. Motiveringens trovärdighet och motivets styrka försvagas av att ingen kommun torde ha accepterat konsekvenserna. Skulle motivet tas på allvar skulle det påfordra omfattande kommunala aktiviteter, exempelvis en bred information, uppsökande verksamhet, subventioner till alla. För att uppnå full säkerhet och kontroll borde kanske ett tvång att konsumera den av kommunen sanktionerade och helst också egen-producerade maten införas. Socialstyrelsens "6—8 brödskivor om dagen" skulle te sig som en mycket mild förlöpning jämfört med vad kommunen skulle behöva sätta igång med — om det uppgivna motivet skulle tas på allvar.

Nu torde vi definitivt ha passerat löjesgränsen, men det är motivet som är absurt. Mycket få människor och absolut inget politiskt parti skulle stå upp och säga att det är en samhällsuppgift att se till att pensionärerna äter riktig mat. Om samhället av andra skäl serverar mat ska den givetvis ha en anständig eller rent av näringskalkylerad standard.

Det ursprungliga skälet till det kommunala matengagemanget är med säkerhet att pensionärer tidigare hade det dåligt ställt ekonomiskt, det är inte mer än 25—30 år sedan som de som grupp försvann ur socialhjälpssammanhanget. Att hjälpa till med maten tedde sig på den tiden naturligt. I vart fall var den relativa fattigdomen hos dåtidens pensionärer en förutsättning — jag kan tänka mig att man egentligen inte tänkte så mycket, kommunen lagade ändå mat och pensionärerna var inte så många. Idag finns inget ekonomiskt skäl kvar.

Det finns andra förklaringar. Det är förstås bekvämt att få färdig mat, att slippa laga själv. Det är tråkigt att stå i ett kök och laga mat bara åt sig själv. Det kan uppfattas som slöseri med tiden. En del (manliga) pensionärer kan helt enkelt inte, de står hjälplösa inför anordningarna i det egna köket.

Förr fanns ölkaféer och matserveringar där man kunde äta billigt, och det var inte ens ruinerande att gå på riktiga restauranger. Besöker man främmande länder kan man se gamla människor på krogar, pubar, kaféer. Att gå ut och äta i Sverige är idag en omöjlighet för de flesta, om de ska betala med egna pengar. Men när det gäller pensionärerna har samhället alltså gått in och ersatt de försvunna möjligheterna. Detta kan vara en del av förklaringen, men frågan är om det räcker som motiv.

Vi kan krångla till det ytterligare genom att begrunda de olika formerna av matservice. De är i allmänhet tre:

1. Servering av måltider på servicehus, dagcentraler, skolor och liknande. Det är den för kommunen billigaste formen och den kan nog drivas med i vart fall marginalkostnadstäckning. Pensionärerna kommer (tvingas, lockas) ut, de får röra på sig och träffa andra. Detta skulle kunna vara ett motiv i sig för verksamheten.

2. Distribution av färdiglagad mat till pensionärens bostad. I allmänhet torde kommunen ta betalt enbart för maten, ej för distributionskostnaden. Det sociala eller servicemässiga "tilläggsvärdet" är litet. Pensionären får några vänliga ord, kanske en känsla av trygghet när någon kommer varje dag. Socialförvaltningen har kontroll över att inget hänt.

3. Tillagning av mat i pensionärens eget kök inom ramen för en allmän hemvårdsinsats. Det är en exklusiv service, mycket dyr för kommunen — pensionären betalar bara den allmänna hemhjälpsavgiften — men med stort värde för mottagaren som får fräsch mat efter eget skön och en längre mänsklig kontakt.

Ur servicesynpunkt är det förstås utmärkt med tre alternativ att välja på. Utgår vi stället från kommunens behov av att hålla kostnaderna nere bör vi förstås minska utnyttjandet av alternativ 3 till förmån för de två andra och försöka förmå dem som får sin mat utkörd att i stället gå på kommunal lokal.

Den i kommunal åldringsvård bevandrade invänder nu rimligen att ingen får hemtjänst eller matdistribution utan social utredning och beslut. Men i verkligheten fungerar behovsutredandet och servicebestämningarna på ett mycket vacklande sätt. När det gäller matdistribution torde egentliga individuella utredningar knappast göras. Det går helt enkelt inte att utreda om behov egentligen föreligger, och varje ärende är så litet. Jag kan från min tid som socialchef inte minnas att någon fick avslag. Mattillredning i hemmet ingår regelmässigt i annan hemhjälpsservice. Frågan om maten har kanske ej ens rests särskilt.

Man kan med vårt nu etablerade obehagliga sätt fråga varför någon inte ska ta emot den färdiglagade maten (om de nu inte har alldeles speciella dietbehov). Vilka skäl kan överhuvudtaget tänkas? Jag försökte vid ett par tillfällen diskutera med handläggarna om vilka grunder som var gällande. Några objektiva kriterier måste väl finnas? De var ytterst ovilliga att diskutera frågan, den måste avgöras från fall till fall. De medgav att detta kunde medföra att den påstridige pensionären fick mat tillagad av hemvårdsbiträdet, medan den timide blev utan. Jag förstod också att hemvårdsassistenterna inte alltid i de enskilda fallen visste huruvida mat tillagades eller inte.

Matservice till pensionärer är inte det största av de kommunala problemen, men jag har velat illustrera att man måste gräva djupt, ned till de primära behoven och de enskilda serviceelementen om man vill styra och förändra. Jag inser att framställningen ger intryck av smågneteri, att tonen i den kan upplevas som obehaglig. Kloka politiker ger sig inte in i sådana här diskussioner. Jag vet av egen erfarenhet att vill man bli betraktad som en sympatisk person ger man sig inte på pensionärernas mat.

Men det är ett val. Valet mellan att utan stormar behandla ärenden och att göra saker i verkligheten.

Tillägg januari-00: Jag har inte den minsta aning om hur matservicen har utvecklats i kommunerna det senaste decenniet. Texten ovan kan vara gammal, man har gjort något åt maten. Jag tror det i och för sig inte.

Inledning, innehåll