| 243. Att bo på äldre dar (1994)
3. Kommunerna och pensionärsbostadsbehovet
"Men", sa kommunalrådet, "socialchefen lovade mig att bara friska pensionärer skulle få lägenhet." Han betraktade dystert hur det nya ståtliga politiska servicehuset togs i bruk av de mycket gamla, av sådana som gick med käpp eller satt i rullstol, rent av sådana med uppenbara psykiska handikapp. Detta utspelades i mitten av 70-talet, och då spreds och accepterades i åldringsvårdssektorn och i kommunerna en föreställning om att de ledsamma sjuka och vårdkrävande åldringarna skulle ersättas av friska, aktiva, självständiga pensionärer med goda inkomster (Senior Citizens), som själva kunde avgöra vilken service de behövde, som själva kunde beställa de konkreta serviceinsatserna och som kunde betala med egna pengar. Vid konferenserna visades förföriska bilder över hur detta nya folkslag skulle bo på servicehus, vilka skulle fungera ungefär som en korsning mellan en gången tids kurort och ett lyxkryssningsfartyg. Minsta eftertanke utifrån den verklighet, som säkert både kommunalrådet och socialchefen hade något slag av personlig erfarenhet från, skulle ha sagt dem att åldringar förstås inte kan bli yngre, att det inte skett några mirakulösa medicinska genombrott och att kommunen självklart måste fördela de särskilt utformade bostäderna till dem som hade störst behov. Servicehushaussen inom åldringsvården var en ganska fantastisk företeelse. Några slagord, "service", "självbestämmande", "integritet" kom att ersätta allt som hade med förnuft och erfarenhet att göra. Det drevs en normaliseringsprincip in absurdum och jag var med. Jag var exempelvis med om att bestämma att servicehus inte fick ha namn, alldeles särskilt inte något som slutade på -hemmet, -gården eller -bo; det skulle bara vara en vanlig gatuadress. De som skulle arbeta där fick förstås inte kallas för vårdbiträden, sådana fanns ju på ålderdomshemmen, utan vi döpte om dem till servicebiträden — och självklart fick de inte vara klädda så att det kunde leda tankarna till en institution, de skulle ha sina egna individuella kläder. (Vilket förstås ledde till krångliga förhandlingar med kommunalarbetarförbundet som har skarp blick för orättvisor.) Vi bör i efterhand ge vårt erkännande åt de kommuner och de individer som stod emot trycket, höll fast vid värdet av ålderdomshem och som förstås av samtiden utpekades som oförstående och reaktionära. Och som dessutom av staten straffades genom uteblivna statsbidrag. Därmed inte sagt att vi bara ska ha ålderdomshem och inte alls servicehus. Hela den omfattande diskussion vi haft under ett par decennier kring ålderdomshem eller servicehus, tidvis förd även med partipolitiska skiljelinjer, utgör ett exempel på det slag av förenklade ultimativa frågeställningar som vi med sådan förkärlek ägnar oss åt. Diskussionen bygger på mycket överdrivna föreställningar om hur alternativen ser ut, vilka de faktiska skillnaderna mellan dem är.
"Ålderdomshem" betyder i denna debatt ungefär bostäder i form av enkel- eller dubbelrum utan kök, rent av utan hygienutrymmen, långa korridorer, kollektiv utspisning, påtvingad samvaro, fickpengar, vårdbiträden som gör allt och lägger sig i allt, föreståndare som kommandoror — Lis Asklund och Ivar Lo-Johansson beskrev eländet för länge sedan. I "servicehuset" däremot bor pensionären med värdighet och
självbestämmande, ringer på servicebiträdet när service önskas, betalar hyra och
serviceavgifter på postgiro, går ned i restaurangen och äter eller lagar maten själv i
det egna köket. Och så vidare. Och omvänt: Det mjuka, intima hemmet med naturlig mänsklig samvaro, tryggheten,
jämfört med servicehusets kalla, opersonliga boende i isolerade lägenheter. Det är ingen särskilt bra diskussion och den håller nu på att ebba ut i ett accepterande av att båda behövs. Det är ett framsteg, men problemet är djupare än så; diskussionen ålderdomshem kontra servicehus är bara ett fall av en svårhanterlig diskussion och ett symptom på ett generellt problem. Det är idag vanligt att säga att det behövs ett brett utbud av olika bostadsalternativ för de äldre. Och det är förstås en bra tanke att en pensionär ska kunna välja den bostadsform som passar till hans behov och önskemål. Samhällets uppgift är att se till att det finns alternativ. Och det gör samhället, alternativen är etablerade: Ålderdomshem (SMHI:s, servicehus med helinackordering, för att tala socialtjänstska), servicehus, servicelägenheter, gruppboende och sjukhem. De olika formerna antas ha bestämda och skilda karakteristika, vara avsedda för olika nivåer av sociala eller medicinska behov. De formar en hieraki från vanligt boende utan service till sjukhem med i princip obegränsad vård. Föreställningarna om skillnaderna mellan de olika alternativen är överdrivna, därmed inte sagt att en säng i en sal på långvården är samma sak som att bo kvar i sin gamla bostad. Med ett par konkreta förändringar förlorar den givna terminologin sin självklarhet och vi får vilka mellanformer som helst. Vi kan ha exempelvis ha "ålderdomshem" där det i bostäderna finns (små) kök, där man betalar hyra i stället för avgift och där man får äta när man vill. Om sedan personalen inte självklart bäddar sängen, har vi då ett servicehus eller ett ålderdomshem? Och vi kan tvärtom tänka oss ett "servicehus" som är litet och har de allmänna närhetskvaliteter, som anses vara typiska för ålderdomshemmen. Det är inte svårt att se att en avdelning inom ett ålderdomshem eller rent av en korridor i ett servicehus kan drivas med "gruppbostadskvaliteter". Man kan till och med tänka sig att vi har ett vanligt hyreshus där det — av slump eller genom
"aktiv" bostadsförmedling — bor många pensionärer, och där den öppna verksamheten därför kan
bedrivas så att vi praktiken får "servicehuskvalitet". Det är bra med alternativ. Vid sidan av de
officiella kategorierna finns i verkligheten också andra skillnader som är
betydelsefulla för den enskilde individen. Ett servicehus kan ligga i den kommundel där
man är född, på ett visst ålderdomshem lagar man bra mat, på ett annat finns det
finsktalande personal eller gamla vänner. Det ligger ett stort värde för individen att
kunna välja, han får "rätt" bostad utifrån sitt hälsotillstånd, sina
sociala förhållanden och personliga önskemål. Men vad vi borde inse är att de förhållanden som betingade detta val kan
förändras. Även i det enskilda fallet är det hög sannolikhet för att något
inträffar som gör att den valda bostadsformen blir olämplig. Det vanliga är förstås
att vederbörande blir sjuk, drabbas av funktionsnedsättningar eller att livskamraten
dör. Han, eller vanligare hon, måste då flytta — eller tillsammans med samhället
ta olägenheterna med att bo på ett olämpligt sätt. Så får vi i verkligheten många som "bor fel", som termen lyder. På 70-
och 80-talens servicehus ligger nu pensionärerna i sina sängar och köken står
oanvända. Det har funnits lösningar på detta, exempelvis ålderdomshem med
sjukhemsavdelningar. Det finns inom åldringsvården en tendens att tänka som om tiden skulle stå stilla.
Vi kan också se det i pläderingen för gruppbostäder där en vacker intim idyll målas
upp. Men man förbiser att i denna skapade varma mänskliga gemenskap kommer snart saker
att hända som upplöser gemenskapen och förändrar situationen. .Idén om alternativ och valfrihet är bra men den räcker inte i verkligheten, den
måste kompletteras med den gamles behov av att slippa flytta. Gamla människor vill i
allmänhet inte flytta, de anser att de har flyttat färdigt i det här livet. De flesta
upplever flyttningar som något mycket omstörtande, det kan faktiskt ta livet av dem. Det absoluta teoretiska idealet skulle då vara att varje bostadsform är maximalt
internt flexibel, den medger såväl vanligt boende som kvalificerad vård. Det går
förstås inte i verkligheten och det är inte heller nödvändigt, vi behöver inte total
flexiblitet. Vi måste förstås också använda de faktiskt existerande sjukhemmen,
ålderdomshemmen och servicehusen. Men det är mycket viktigt hur vi tänker kring dessa
anläggningar, eller snarare hur vi tänker kring pensionärernas bostads- och
servicebehov. 3. Kommunerna och pensionärsbostadsbehovet Frågar man äldre människor, eller vilka människor som helst, om hur de vill bo svarar de i allmänhet att de vill bo som de gör. Eller de svarar att de vill ha en större eller mindre lägenhet, flytta till en villa, eller flytta från en villa eller... De svarar praktiskt taget aldrig att de vill bo på institution eller överhuvudtaget på något satt som avviker från vanligt boende. De svarar förstås egentligen att de vill vara friska, glada och rörliga och att deras livspartner inte ska gå ifrån dem. Och de har goda utsikter: forskningen har visat att åldrandeprocessen inte innebär en kontinuerlig rakt framskridande försämring fram till slutpunkten. Istället är det så att vi redan från den ålder, då vi själva upplever oss stå på toppen, blir något lite sämre för varje år. Men det är en långsam process som vi väl anpassar oss till; vi kan räkna med ett ganska gott liv fram till 75-80-85-årsåldern. Då inträder en relativt kort slutfas, den från 30-årsåldern långsamt sluttande kurvan böjer av nedåt. Detta normalförlopp är väsentligt för diskussionen av pensionärernas bostadsbehov. Det finns i verkligheten inget "pensionärsbostadsbehov", bostäder för äldre människor är inget särskilt problem. Pensionärer som befinner sig på den långsamt sluttande delen av kurvan — den där vi alla befinner oss när vi lämnat tonåren — har inga särskilda behov. De kan förstås ha individuella behov och önskemål, som skiljer sig från något slags medelbostadskonsument, men det har också ungdomar, barnfamiljer, ensamstående 35-åringar. Det ger kommunen en generell bostadsplaneringsuppgift: det behövs bostäder som passar de differentierade behoven hos befolkningen. (Det finns för övrigt en gammal tumregel för fysisk planering som säger att om man bygger bostadsområden som är bra för barn och gamla blir de bra för alla.) Servicehus för 65-åringar är ingen särskild kommunal socialt präglad angelägenhet.Socialtjänstlagens stadganden om att "äldre människor" ska ha det bra i största allmänhet och att de ska få "goda" bostäder är olyckliga. I en kommun är det kommunstyrelsen och byggnadsnämnden som sköter bostadsplaneringen och socialnämnden ska alltså verka som något slags intern krav- och påtryckarinstans. I och med att ett särskilt pensionärsbostadsbehov formuleras och accepteras får vi ett tryck mot vissa lösningar. En kommun kan idag inte ha ett bostadsförsörjningsprogram som inte innehåller en viss kvantitet "äldrebostäder". (Och de senaste åren har vi också fått ett "ungdomsbostadsproblem" och kommunerna bygger särskilda bostäder för yngre människor. Det är alltså nu bara en minoritetsgrupp kvar, den mellan 25 och 65, som saknar lösning.) Det bostadsbehov hos äldre som kommunen måste ägna särskild uppmärksamhet, finns i slutet av livscykeln, när kurvan böjer starkt nedåt. Socialnämnden borde inskränka sitt intresse till de "äldre människor med behov av särskilt stöd" som det också talas om i socialtjänstlagen. Man behöver förstås inte kurvor eller lagstiftning för att komma fram till detta, det räcker med en vanlig sunt förnuft-reflexion kring hur verkligheten är beskaffad. Jag är egentligen inte ute för att reformera åldringsboendet, avsikten är bara att diskutera termers och föreställningars makt över tänkande och handling, men jag ska ändå säga något om det praktiska. Det finns ett enkelt, viktigt men inte alltid uppmärksammat sammanhang av stor ekonomisk betydelse. För kommunen är det inte det särskilda boendet som kostar, utan vården och servicen. Alla ska bo, och om tio pensionärshushåll flyttar till ålderdomshem eller servicehus, blir tio vanliga bostäder lediga, och den vanliga nyproduktionen kan minska med tio enheter. Skillnaden i produktionskostnad torde vara marginell, om det inte rent av är så att åtminstone bostäder av ålderdomshemstyp (som väl ligger närmast vårt ideal) är billigare, de är ju faktiskt avsevärt mindre. Att bygga själva bostäderna för de särskilda äldrebehoven är knappast en samhällskostnad. Om flyttningen däremot medför att de börjar konsumera mer vård och service kostar det förstås.
De olika bostadsformerna har tillkommit vid olika tider och de präglas av de allmänna värderingarna vid varje tid och de olika vårdkulturema. Det handlar faktiskt om moden, Tanken just nu är att sjukvårdstraditionen ska trängas tillbaka till förmån för ett mer socialt präglat synsätt. Det är inte helt klart vad som menas med detta. Det är i vart fall en producentformulering, rent av en sortering som huvudmännen gör, inte en bestämning av bostads- eller servicekvaliteter. (Många inom den öppna äldreomsorgen skulle nog säga att det är minst lika viktigt att tränga tillbaka ålderdomshemstraditionen. "Det sitter i väggarna", brukar man säga. På ett av de ålderdomshem som jag ansvarade för åtnjöt de biträdande föreståndarna det exklusiva privilegiet att få plocka blommorna i hemmets trädgård.)Kring den nyaste formen, gruppbostäderna, finns en mängd vackra skrivningar, men skalar man bort det ideologiska och idealiserande, blir det kvar att gruppbostäder är en bostadsform med mycket hög personaltäthet. Dvs det blir hemskt dyrt, så dyrt att det är svårt att se att gruppbostäder kan vara en lösning. Den allra enklaste kalkyl kring hur många gruppbostäder som kommer att behövas totalt skulle nog förhindra de uppvisningsenheter som idag produceras ute i kommunerna.
|