201. Inledning, innehåll. 2.Kommunerna och servicen.

1. Inledning

2. Filförteckning

3. Artiklar

I modellen – i alla modeller – bestämmer politikerna vad för service som ska nå invånarna. I den nu populära målstyrningsmodellen bestämmer politikerna "kvaliteten" och sedan är det strängt taget bara att multiplicera.

I verkligheten är det ungefär tvärtom. Politisk styrning av servicens innehåll och former finns knappast. Allra minst finns det någon målstyrning med kvalitetsbestämningar.

Men styrning måste vi ha. Att inte försöka styra servicen är också ett ställningstagande som medför ansvar för den verklighet som kan uppkomma.

Styrning måste omfatta ekonomin. Ekonomi betyder inte att finansiera en befintlig service utan tvärtom att utforma servicen med beaktande av att resurserna är begränsade. Ekonomin ligger i servicens utformning och problemen finns i leden däremellan.

God verksamhetsstyrning betyder inte att politikerna och byråkraterna ska lägga sig i personalens arbete. Tvärtom ska den syfta till att skapa goda arbetsförutsättningar för personalen.

Där ligger den kommunala utmaningen och där finns uppgiften för de kommunala politikerna.

Verktygen

Vi behöver förstås verktyg, begrepp, analysmetoder om vi ska kunna göra något åt servicen. "God kvalitet" (som det står i socialtjänstlagen) är bara att ställa frågan.

Jag försöker att i texterna nedan tillhandahålla sådant. Jag påstår inte att jag presenterar absoluta eller yttersta sanningar. Men några hjälpmedel lär vi ha. Åtminstone så långt som med filosofens stege som han behöver för att klättra upp på muren, när han väl är där kan han sparka bort stegen.

En (mycket orealistisk) tankelek är följande. Tänk att vi hittar en helt "orörd" kommun, en där det inte finns någon kommunal serviceapparat och ingen kommunal service. (Vi får föreställa oss att civilisationen i övrigt framskridit till nuvarande nivå) Vad har människorna där för behov och önskemål? Hur kan vi enklast och billigast utforma de kollektiva anordningarna?

"Fienden"

Det finns en oändlighetskaraktär över den kommunala mjukservicen. Det går alltid att göra mer och bättre. Det finns alltid goda motiv och motiveringar för expandera verksamheten. Den politiska uppgiften är förstås att göra sorteringen på den här nivån.

Men ovanför verkligheten ligger de administrativa och professionella organisationerna, kulturerna och intressena, som politiken måste försöka tränga igenom för att kunna utföra sin uppgift. Det är en mycket stark värld och politikerna kommer inte undan att försöka lära känna den.

Det är mycket enklare och behagligare att låta bli. Jag skrev i Hem till kommunen 1994:

Makten över tanken

På 60-talet talade den nya vänstern i Sverige om den "borgerliga hegemonin" som styrde trots att socialdemokratin hade den politiska makten. I senare tid har Lars Gustafsson myntat eller lånat uttrycket "problemformuleringsprivilegiet som han anser besitts av socialdemokratin.

Jag vet inte om någon av analyserna är riktig eller om båda kan anses för sin tid som rimliga eller möjligen båda är tämligen meningslösa. När det gäller tänkande kring den kommunala servicen kan vi inte undgå Alva och Gunnar Myrdal. När folkhemmet skulle realiseras hymlades det inte kring den personliga integriteten, valfrihet för konsumenten och liknande. Socialexperterna visste vad som var bra för folket – ända in i sängkammaren – och det ålåg samhället att se till att människorna inte undandrog sig välsignelserna.

Om detta skriver Yvonne Hirdman i sin fascinerande bok "Att lägga livet tillrätta". Myrdalsarvet spelar roll i den politiska debatten, har kommit att bli den tunga klumpen i det som anses skilja socialdemokratiskt och borgerligt tänkande. (Det mesta av myrdalstänkandet stannade dock på papperet, själv folket brydde sig inte så mycket.)

Idag och konkret i kommunerna är det svårt att se några skillnader i den här dimensionen mellan de politiska partierna (vilket är synd för det finns faktiskt utrymme för olika ideologiskt präglade lösningar). Det ideologiska finns i de professionella kretsarna och när de kommunala politikerna talar är de mest bara ombud för de etablerade kulturerna.