Jag beskriver det kommunala tillståndet som dåligt och dystert. Om, högst eventuellt, någon praktiskt verksam kommunalman skulle läsa dessa texter bör han rimligen säga något om att så illa är det inte och i det stora hela fungerar det ju. Kommunalmannen kan tänkas bli väldigt upprörd och anse att verklighetsbeskrivningen möjligen kan stämma på det som har varit, men att han nu styr så mycket han orkar, förändrar, sparar och överhuvudtaget jobbar mycket hårt.

En naturlig invändning mot svartmålningar av det kommunala tillståndet bör alltså vara att det faktiskt pågår en myckenhet av förändring och utveckling. Med olika tonfall, skilda övertygelser, och med sannolikt inte helt identiska syften säger politiker, byråkrater, experter, fackföreningsföreträdare samma sak: "Utveckling och förändring!" Men det har de nu gjort under minst tio års tid och verkligheten har bara förvärrats. Men det pågår mycket i de svenska kommunerna, vi har fått en förändringsbransch och den låter sig studeras.

I den korta men intensiva kommunala förändringsperioden ungefär sedan början av 80-talet kan vi urskilja två linjer som dominerar under olika perioder. Den första som sträcker sig fram till slutet av 80-talet handlar om att göra inre förändringar. omorganisationer, nya budgettekniker, bättre långtidsplanering, att utveckla personalen med mera. Kommunen, den kommunala organisationen och den kommunala idén, är kvar.

Sedan kommer alternativens tid. Utan att så mycket ange vad det är som måste ersättas med alternativ, söker man ordningar, som förändrar grunderna i den kommunala organisationen, villkoren för den kommunala demokratin och som förnekar de specifika kommunala möjligheterna, förutsättningarna och dygderna.

Vi får "artfrämmande" lösningar och inspirationen kommer från det privata näringslivet och marknadsteorin, eller snarare från dess uttolkare och apologeter. Inte så sällan övertar man förlegade idéer, sådant som näringslivet prövat och förkastat.

Det finns mycket att läsa och studera i denna bransch — allt från civildepartementets glada skrifter från början av 80-talet till Den nya välfärdens och Sensias pretentiösa och verklighetsbefriade läroboksmodeller i början av 90-talet.

Det finns en oändlighet av lokalt producerade program och beskrivningar kring egna projekt som ska föra kommunen till det förlovade landet. Alla kommuner tycks idag vara inne i en förändringsprocess "i 90-talet med sikte på 2000-talet" eller liknande. Många kommuner har hållit på så länge att de i likhet med vissa religiösa sekter hela tiden fått flytta fram den tid då undret skall ske.

De pågående kommunala förändringarna beskrivs som stora, rent av omvälvande. Men ser man dem på lite avstånd ter de sig annorlunda. Och det intressanta är inte skillnaderna mellan de olika systemen utan likheterna.

Den kommunala förändringsbranschen tycks mig ibland mest likna reklam-, mode- eller kosmetikabranscherna. De olika idéerna avlöser varandra snabbt, som vågor eller krusningar på en vattenyta. Det är ytfenomen, under förändras egentligen ingenting.

En i sammanhanget naturligare parallell är socialvårdens behandlande del, som jag följt någorlunda sedan början på 60-talet, och som utmärks av att olika, oftast tämligen löst grundade, behandlingsmetoder avlöser varandra. Och tämligen obesvärat byter man metod, när den gamla inte fungerar eller snarare börjar kännas förlegad.

Mycket i förändringsverksamheterna är ytfenomen, ibland rent nonsens. En del startas uppenbarligen därför att det numera hör till att man ska ha sådan verksamhet. Vi har nått ett tillstånd där det är omöjligt att vara emot förändring, det hör till konvenansen att uttala sin uppslutning kring utvecklingsarbetets välsignelser. Enigheten finns förstås bara på ytan, det är mycket osannolikt att fler än mycket få egentligen vill ha förändring.

Många är för förändringverksamheten i sig som kan inbegripa många trevliga aktiviteter och ge omväxling i arbetet, bli något positivt i den egna utvecklingen. Människor tycker ofta att det är roligt med modeller, idéer, slående analogier och djärva metaforer, men de kopplar inte ihop sådant med den egna arbetsverkligheten. De åker inte hem från konferenserna och gör verkliga förändringar. I synnerhet vill man inte förändra sin egen situation, sitt eget arbete, sig själv.

Det finns intressenter och profitörer. Kommunerna har blivit en lysande marknad — något av open country— för finans-, organisations-, personalutvecklings-, relations- och andra slag av konsulter, som för dyra pengar månglar ut sina modegrejer, slagordslösningar och teknikaliteter. Man får visionen av hur de flockas, som gamar, kring detta nya stora och tydligen tämligen försvarslösa byte, de svenska kommunerna.

Konsulterna säljer enkla idéer, smakfullt paketerade och presenterade på ett medryckande sätt. "Men konsulten hade en mycket fin första föredragning som tände politikerna", berättar en kommunal kanslichef, som själv fick göra arbetet, när den renommerade konsultfirman försvunnit efter att ha pungslagit kommunen på 350.000 kr och lämnande efter sig en oanvändbar utredning.

Och de nya systemen är ju så förledande, de har en tilltalande förening av totalitet och enkelhet, en obeveklig inre logik, som det är lätt att argumentera med — och falla för. Den som propagerar för slutna system har alltid en stor fördel framför den som ska försöka påvisa alla svårigheter och kantigheter i verkligheten.

Modellgrafiken är så imponerande, språket nytt och löftesrikt och datatekniken adderar lite magi. Det är inte lätt att säga nej till dessa säkra herrar med sina underbara maskiner.

Det är ju också så fint att alla modeller och alla system fungerar, det hör så att säga till deras natur. Och så jämför man med det beklagliga tillståndet i dagens verklighet, men det sker på avstånd. Man letar inte upp de konkreta problemen, man ser bara yttringarna på ytan.

Tänkandet låses in i ett slutet system där de bisarraste saker blir möjliga och logiska därför att svaret är givet och verkligheten pressas in i modellen med en enkel siffra.

Det finns något gymnasialt i det sätt på vilket idéer presenteras, accepteras och sätts i verket. I varje modell finns en rimlig tanke, det hela byggs upp på något som i och för sig kan vara riktigt, möjligt, tänkbart eller rent av nödvändigt. Felet är bara att man nöjer sig med en (1) idé, en tanke, en aspekt och hakar upp hela systemet på den. Och sedan körs reformen rakt ut i verkligheten, helt oraffinerad.

Detta förutsätter en stark tro och entusiasm inför den enda rätta idén. Vi behöver förstås idéer och entusiasm. Men man måste inse att idéer måste ges politisk, administrativ och ekonomisk gestaltning innan de kan fungera i verkligheten. Idag tycks man gå direkt från hugskott till realiserande.

Med entusiasm och tro på en idé följer regelmässigt blockeringar mot andra tankar. Människor med bara en idé är enfaldiga i ordets egentliga betydelse och de är farliga.

5. Modeller i stället för att göra sakerna

Vet man vilka problemen är och erkänner dem, brukar inte medlen vara så svårfunna, ibland är de självklara. Den som verkligen vill göra något börjar inte leta efter modeller, han sätter igång med att göra sakerna.

En möjlig och ful förklaring till det som nu pågår, är att det är obehagligt att göra saker och man söker då andra utvägar. Om de riktiga problemen analyserades skulle inte de färdiggjorda lösningarna te sig så attraktiva, men kommunala politiker skyr de verkliga och svåra problemen.

Även samhällsforskarna har funnit att vi knappast arbetar logiskt, går från problem till lösning. Först kommer "lösningarna", och sedan hittar vi lämpliga problem till dem, i vart fall trovärdiga motiveringar.

Gemensamt för alla förändringsrörelserna är frånvaron av konkreta problemformuleringar. Och förstås betonas alltid de positiva effekterna av den aktuella förändringen - inte de möjliga negativa, förlusterna i att överge det man har.

Problematisera är inte världens vackraste ord och inget man i tid och otid ska hänge sig åt men i kommunerna idag behövs det. Det är förstås inte lätt att se vem som ska ta på sig den otacksamma rollen.

De nya modellerna finns i sfären mellan politik och service. Det är också här de "gamla" byråkraterna håller till. Och detta har både bevararna och förändrarna gemensamt: Att formerna för administration och styrning är viktiga, att man ska sysselsätta sig med att utveckla och förändra metoder, teknik och organisation.

Jag ska vara riktigt grov och säga att förändringsarbetet mest består i att man rafsar om i bråtet av mellanadministration. Vi har faktiskt redan haft en myckenhet av förändringar på denna nivå utan att serviceverkligheten och den kommunala ekonomin har förändrats i någon påtaglig mening.

Man sysslar med medlen, med tekniker, system och modeller - med administration - och "man" kan tyvärr ofta utläsas som de kommunala politikerna. Politikerna ser administrativa förändringar som stora reformer - vare det nu Peng eller stadsdelsuppdelning. Detta ivriga sysslande med "de inre kommunikationerna" visar att man inte kan styra, att man inte vet vad styrning är. Man sysslar med processerna, inte med innehållet. Medborgarna torde vara helt ointresserade.

Det kommunala reformerandet ger faktiskt intrycket av att det inte är riktigt på allvar. En kommun kan nog gå igenom hela förändringssvängen utan att något väsentligt händer. Barnskötare, vårdbiträden och lärare gör sitt jobb som förut och politikerna sysslar med sitt, som de alltid gjort.

Man kan förvånas över hur snabbt de stora kommunala organisationerna byter system och kulturella värderingar. Planerarna blev snabbt marknadsanhängare. Förklaringen är nog att förändringarna är halvhjärtade, de sker på ytan. De till och med lagras på varandra.

Reformerna körs inte i botten och organisationer har en underbar förmåga att fungera trots allt ont som görs med dem. I de konkreta situationerna kan politiker och tjänstemän inte låta bli att göra förnuftiga saker.

Ett möjligt slutomdöme om förändringsvågen är då att saker och ting fungerar trots systemen.

De som läser detta och själva är aktiva i kommunalt utvecklingsarbete anser självklart att ovanstående är en nidbild, en karikatyr, en grov, överdriven och orättvis beskrivning. Självklart är de övertygade om att det de gör är meningsfullt, och att de för utvecklingen framåt.

Karikatyrer kan användas för att göra saker tydliga, man drar ut någonting till dess yttersta ände, tar fasta på något enstaka drag som man anser viktigt, förstorar upp det, man menar inte att det ska tolkas bokstavligt.

Jag har icke haft denna avsikt här, jag har inte karikerat, det är i stort sett så här jag uppfattar det kommunala utvecklingsarbetet.

Jag är en stark anhängare av idén bakom de svenska kommunerna, den kommunala modellen. Det är en personlig, historiskt, politiskt och kulturellt grundad värdering, men jag har också den på erfarenhet grundade uppfattningen att den traditionella kommunen kan vara ytterst effektiv, i vissa avseenden överlägsen andra organisationer. Och det som görs med andra perspektiv bidrar inte till en god kommunal utveckling.