Vi decentraliserar förstås för att det ska bli billigare och bättre service. Att sänka kostnader och ge bra service gläder skattebetalaren och servicekonsumenten.

Men även personalen och dess företrädare brukar förespråka decentralisering. De hävdar att personalen "mår bättre" om de ges ansvar och frihet, att sådant är personlighetsutvecklande, att det är ett mål i sig, att de rent av har rätt till detta. Argumenteringen förenas oftast med ett hävdande av att bara på detta sätt kan servicen förbättras; personalen måste ha en fri och positiv arbetssituation om de ska göra bra prestationer.

Det finns inget att invända mot detta, men man bör komma ihåg att det stora och värdefulla i decentralisering inte bara ligger i det trevliga, utan också att ta de svåra avgörandena; att ibland säga nej, att prioritera och göra folk ledsna, att ta itu med de egna svagheterna. De lätta frågorna löses alltid, det är inte svårt att få folk att ägna sig åt dem.

"Frihet och ansvar" låter trevligt, "skyldigheter, prioritering, dubbla lojaliteter, prestationskrav" har en annan och sinistrare klang. Men det är det som är decentralisering. Eller snarare det decentraliseringsbehov vi har idag, friheten finns redan i väsentlig mån.

Personal har förstås egna intressen som kan påverka verksamheten negativt. Den som något studerat schemaläggning på skolor, sjukhus och barnstugor (eller polisen eller militären) vet att här finns problem. Jag säger inte att personalen alltid eller enbart när det gäller arbetstidens förläggning utgår från sina egna behov men det vore naivt att begära fullständig altruism.

Men jag har också erfarenheter av hur hemvårdspersonal anpassat sitt arbete till pensionärernas behov i en omfattning som fick mig att nästan skämmas över min egen inställning till arbetet. Och inget barn på någon barnstuga har hittils lämnats i sticket. Det är också intressant att flextid på sjukhus tycks ge bättre anpassning till arbetets behov än fast schemaläggning.

Vi hamnar till slut som vanligt i en fråga om människans natur. Vill hon vara fri och ta ansvar eller…? Man kan studera psykologi och socialpsykologi och därpå byggda discipliner eller religion och filosofi utan att få något i de kommunala sammanhangen användbart svar. Personligan kan jag inte ens ge ett säkert utlåtande om mig själv.

En grundläggande konflikt är den mellan service och ekonomi. Vårt allmänna budskap är att ekonomi och service hör ihop, ingen får tänka service utan att ha med ekonomin, ingen ska sitta och spara pengar utan att behöva bekymra sig över servicekonsekvenserna.

Men när det gäller fältnivån finns det gränser för kraven, eller åtminstone krav på formerna. Mjukservice är en verksamhet som måste bedrivas under vissa (gynnsamma) villkor. De ekonomiska kraven får inte vara för påtagligt synliga och krävande i det dagliga arbetet.

En barnstugas huvuduppgift är att ta hand om barn och ge dem en bra verksamhet. En föreståndare och en personalgrupp, som kämpar på den ekonomiska ruinens brant, klarar knappast av den uppgiften.

Det finns inga enkla formler men vi bör inse att god vård och service kräver att de anställda är trygga i sin anställning och i sin arbetssituation, att de kan koncentrera sig på att ge service.

Politikerna ska styra i medborgarnas intresse men personalen måste också ha rörelsefrihet i arbetet. Vi måste skilja mellan att styra servicen å ena sidan och å den andra att lägga sig i personalens arbete. Om det är till någon hjälp kan jag stå till tjänst med ett par begrepp: Överheten, ytterst politiken, ska bestämma servicesituationen - förutsättningarna för det konkreta servicearbetet, men inte komma för nära servicerelationen - det som utspelas mellan personalen och konsumenterna.

Målet för decentraliseringen eller mera allmänt organisationsutformningen är då skapa naturliga och rimliga arbetssituationer på fältnivån: de lokala cheferna ska ha rimliga mått av ansvar, personalgrupperna rimliga arbetssituationer och den enskilde anställde en rimlig arbets- och yrkesroll.

Ansvarsfördelningen i vertikalled måste vara naturlig och den lokala ansvarsmixen balanserad. Det ska inte vara för lätt — då vinner vi ingenting — men det får heller inte vara för svårt — då blir det ingenting eller ännu värre.

Detta kan låta banalt och självklart men de senaste reformerna - typiskt målstyrningen med resultatansvariga mellanchefer och enhetschefer - har uppenbart som syfte att ge överheten en enkel och samlad situation där de kan fatta sifferbeslut och personalen sedan får ta hand om svårigheterna i verkligheten. Men det är situationen på fältnivån som är viktig. Och livet ska inte vara enkelt för överheten

>>>>>>>>>>>>>>>> Inledning, innehåll

>>>>>>>>>>>>>>>> Hem