Kommunen är inte vilken organisation som helst, det finns en historisk kommunal idé som också bör realiseras i den kommunala organisationsutformningen.

Hela kommunen och fältnivån är de primära organisatoriska nivåerna och det som finns däremellan är mellanadministration som ska minimeras.

Den nya kommunallagen skiljer inte på folkvalda och förtroendevalda. Bättre att använda tidigare upplagor! De viktiga besluten ska fattas i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen ska leda kommunens arbete.

De kommunala administrerande nämnderna ska formellt ha de lokala arbetsledarna under sig. Förvaltningarna är kommunikationsled.

Med den historiskt givna interna kompetensfördelningen kan vi skapa fler och mindre nämnder. Ett bidrag till demokratiseringsförbättrandet!

Det finns ingen fråga om centralisering eller decentralisering. Vi behöver båda, de är sidor av samma mynt, förutsättningar för varandra.

Det är fältnivån som ska ha bra arbetssituationer, inte politikerna eller administratörerna.

Budgeten för en fältenhet ska innehålla precis de poster som enheten kan och bör påverka. Inte mer och inte mindre.

Delegation är inte decentralisering. Anställningar och lönesättning ska inte läggas på fältnivån. En fältenhet är en del av kommunen.

Om enheterna på fältet, mest om barnstugan och om hemvårdsgrupperna.

Bostadsområdet är det naturliga sammanhanget för mycket kommunalt tänkande och kommunal verksamhet. Och det bör utnyttjas.

Exempelvis om vi behöver arbeta över eller mellan de etablerade sektorerna

453. Den flexibla resursfördelningen

Flexibilitet är ett oungängligt organistoriskt tillstånd i kommunerna och i de kommunala mjukverksamheterna. Det åtnjuter dock inte stor popuaritet.

Serviceverkligheten är inte stabil och inte likformig. Fältenheternas reala resurser varierar på lång och kort sikt.

För detta måste vi ha system och de enkla kvantitativa duger inte.

• HEM