Beteendestyrning kan vara regler och professionella normer. Sådant är oftast inte så tillgängligt för den kommunala styrningen i mjukverksamheterna.

Vi måste acceptera att det är i ruta 4 vi finns och att vi måste hantera problemen utifrån det förhållande. Vi kan sluta drömma om de andra sätten att styra - förvisso ska vi ta det som går.

Det finns inga enkla sätt att styra kommunal mjukverksamhet och vi kan formulera några hållningar för den kommunala praktikern:

• Det finns ingen kommunal fråga om att välja styrsystem. Tvärtom får vi utgå från de olika konkreta verksamheterna och använda de tekniker och modeller som är möjliga och tillämpliga - så långt de räcker.
  
• Och när de inte räcker måste vi erkänna det, vara medvetna om vår okunskap eller oförmåga.

• Det är ytterst servicen som ska styras och det som är åtkomligt är verksamheten, konkret personalen på fältnivå. Vi måste alltså ha former för styrningen som påverkar personalens beteende. Att en modell ser trevlig och bekväm ut för överheten betyder inte att den är meningsfull i verkligheten. "Påse" och "Peng" är bara farliga metaforer.

• Vi ska ha så korta förbindelser mellan verklighet och styrande politik som möjligt och det behöver inte motiveras i sak. Men i dagens kommuner sväller mellanadministrationen.

• Systemen ska vara enkla. Det ligger stort värde i enkelhet. Vi människor är inte gjorda för krångliga system. De som tycker om och förespråkar krångliga system tenderar att tappa bort själva saken, de tjusas av tekniken, mekanikerna, modellgrafiken.

Vi ska styra det som går att styra i de former som fungerar. Det är inte så glamoröst, det är mest ett slitsamt hantverk - som man kan sköta mer eller mindre bra. Att säga "mål"- och resultatstyrning" är inte bara en dålig lösning, det är att inte ens formulera problemet. Rent av är det nog att avlägsna sig från ämnet.

2. Tumregeln

Det finns en företagsekonomisk tumregel som säger att i en fråga där vi har två handlingsalternativ, A och B, kan vi med avseende på kostnader och resultat etablera följande:

Om A och B kostar lika mycket men A ger bättre resultat ska vi välja A.

Om A kostar mer än B och resultaten är likvärdiga väljer vi lika självklart B.

Sedan har vi det intressanta fallet där resultatet är osäkert och kostnaderna skiljer sig. Vi väljer då det alternativ, A eller B, som har de lägsta kostnaderna.

Eftersom vi i de kommunala mjukverksamheterna oftast inte vet något om resultaten borde vi egentligen mest välja de låga kostnadsalternativen. Men både i den politiska satsningskulturen och i de mjuka professionerna är  sådana enkla husmorsmässiga tankar inte  gångbara.

Tumregeln handlar egentligen om vem som har bevisbördan. Vi lever ju i en politisk och administrativ kultur där expansion och ökade kostnader anses vara det normala och att det alltså är avvikelserna från den normen som behöver förklaras och försvaras.

För det budgetprövande organet, kommunstyrelsen är det angeläget att vända på den ordningen och se till att det är den som vill öka kostnaderna eller den som inte vill minska sina kostnader som har bevisbördan. Ett budgetprövande organ klarar inte sin uppgift om den ska försvara och förklara varje enskild "besparing". Argumenten mot en besparing är alltid starka, ja överväldigande.

Realiteten är ju att resurserna ska fördelas och varför ska skötaren av de magnifika kreaturen bära hela bördan ("I was like a keeper in the Zoo distributing half-rations among magnificent animals". Churchill, se 521) Släpp dem lösa och hetsa lite, låt skolan och omsorgen puckla på varandra!

En budgetberedning kan förstås behöva även de små nedskärningarna. Budgetkolumnerna ska ju stämma. Småsnålhet ska fö inte ses som ett karaktärsfel. Men det löser inga problem.

Istället ska man klippa till med ett besparingsbeting på 10 -15 -2 0%. För då kan de som ska hantera det här inte låtsas som det regnar. Först får de en chock, sedan inser de att de hamnat i ert helt ny situation och det finns inget annat att göra än att anpassa sig till detta nya läge. Hitta på saker, klara det.

Jag tror på teorin och jag är övertygad om att kommunala verksamheter och deras företrädare också skulle klara situationen. Jag är ännu mer övertygad om att vi aldrig kommer att få se detta slag av åtgärder i kommunerna.

Årsbudgetinlåsningen medför att om saker ska göras ska de göras snabbt, få omedelbara ekonomiska verkningar och då uppstår problem.

Alla börjar diskutera de omedelbara effekterna och eftersom det för det mesta inte finns några lösningar som gör alla glada får vi protester från dem som drabbas. I värsta fall och ofta omintetgörs då den allmänt goda reformen - som till och med kan ha vunnit allmänt gillande.

Sättet att undkomma detta är förstås att

• skilja på det generella beslutet och genomförandet

• ha en genomförandeprocess som är allmänt mjuk i kanterna

• Långa övergångstider

• Övergångsbestämmelser så att enskilda konsumenter inte drabbas hårt

• Hantera personalen på ett mycket mjukt sätt (dvs inte stoppa in dem i kommunala personalpooler och liknande)

Och detta kräver då tid, flera år, och för det behövs ett perspektiv som inte är årsbudgetens och helt allmänt vilja och förstånd.

Det räknas och det räknas. Och siffror förs hit och flyttas dit. Och det blir mycket fel som när man summerar olika kostnadsposter med ofrånkomliga felmarginaler och presenterar summan i exakta siffror. Jag blev betraktad med stor misstro, för att vara slarvig med kommunens pengar och liknande, genom att jag lät osäkerheterna i kostadsberäkningar synas genom att jag använde runda siffror. Jag skrev alltså inte 2.980.000 eller 2012.000 utan 2 miljoner.

Jag rekommenderar inte detta förfaringssätt; siffror är heliga eller åtminstone magiska; kalkyler, äskanden och budgetposter ska vara exakta. Runda siffror eller att ange säkerhetsmarginaler inger inte förtroende i de kommunala sammanhangen.

Men vi slipper ifrån en massa onödigt och felaktigt räknande om vi kan befria oss från siffermagin. Om 100 anställda av ett visst slag eller på en viss organisationsdel kostar 20 miljoner år 1, kostar de år 2 20 miljoner plus den generella löneökningen. Vi behöver inte sitta och summera de enskildas individuella löner och deras personliga löneutveckling. Ska man portionera ut havregryn behöver man inte räkna grynen, man väger påsen.

Ännu viktigare är att i en budget tydliggör runda siffror att det är fullmäktige som sänder budskap till den underliggande nivåerna. Om en förvaltning skickar iväg ett budgetförslag på 1.932.000 och samma belopp kommer i retur uppfattas det bara som den vanliga konfirmationen av att det ska rulla på.

Kommunfullmäktige kan faktiskt  inte veta att det ska vara exakt 1.932.000. Skriver kommunfullmäktige 2 miljoner har man i alla fall visat att man studerat posten. Skriver man 1,8 miljoner har man gjort en markering. Runda siffror åtminstone antyder   politisk styrning, exakta är kamrerarnas område.

Det här avsnittet har handlat om att kommunstyrelsen ska styra i kommunen. Det är inte odemokratiskt  att kommunstyrelsen använder sig av lite listighet och smartness. Det är tvärtom mycket nödvändigt för demokratin: kommunstyrelsen och kommunfullmäkitge står närmast medborgarna och allmänintresset i kommunen - alla andra brukar representera särintressen.