I privatiseringspropagandan tecknas med bred pensel en utveckling från ett dåligt tillstånd till ett bättre. Dessa självklara bestämningar bör analyseras: Från vad till vad?

• 1. Från vad?  Det är politikerna som är problemet.
• 2.Till vad? De nya vackra idéerna.
• 3. Finns nya idéer?
• 4. Den kommunala idén!

Argumenteringen för privatisering ligger primärt på från något och detta något är förstås det ledsamma tillståndet i de kommunala organisationerna. Privatisering innebär att man tar sig ur det kommunala träsket - det är det som är den viktiga förändringen. Själva lyftet.

Oftast eller alltid finns inte några närmare bestämningar av de beklagliga tillstånden i den kommunala organisationen, man bara säger att det är dåligt. Men språket är kraftfullt och färgrikt:

Man bör notera användningen av "alla", "vi" och "oss". "Alla" lägger sig ned och sussar men vi kan väcka "oss själva" med blåslampa". Även om själva situationsbeskrivningen kan innehålla någon sanning behöver vi förstås preciseringar.

Nu är det inte lätt att beskriva administrativa och politiska tillstånd. Det blir så lätt generaliseringar utan värde eller texter som uppfattas som ideologiska och polemiska. Vi kan komma ur svårigheten genom att försöka ange var i den kommunala organisationen problemen finns. Till att börja med bör vi fundera på vilka det är som sover.

Är det personalen på fältet - lärare, vårdbiträden, sjuksköterskor? Ingen torde vara särskilt benägen att svara ett rakt ja, det skulle vara stötande. Men ändå, det måste vara personalen som avses - det är ju produktionsenheterna man privatiserar.

Men om personalen sover är det politikerna och administratörerna som låter folk sova. Det finns inga andra aktörer i det kommunala sammanhanget som har något inflytande.

Administratörerna lever på politikernas villkor och är tämligen anpassningsbara. Och vi kommer raskt och obehindrat fram till att det är de kommunala politikerna som har ansvaret för sakernas tillstånd.

Det är faktiskt så enkelt. Det är för övrigt bara att läsa kommunallagen. De kommunala politikerna är rättsligt, ekonomiskt, politiskt ansvariga och de har också erforderliga medel för att utöva detta sitt ansvar.

Att problemet är politikerna framgår även av beskrivningar av det beklagliga nu-tillståndet. Det är ont om sådana beskrivningar men i en DN-ledare (9/6-99) görs ett försök:

Om sjukhuscheferna inte vet vad de får göra har politikerna varit otydliga. Om styrelsernas ledamöter ägnar tiden åt att debattera istället för att styra är det ett val de har gjort och det är misskötsel av uppdragen. Om personalen inte vet vilka som är ytterst ansvariga är det politikerna som har tillskapat en krånglig och otydlig organisation och för det har de givetvis ansvaret.

De kommunala politikerna är problemet. Har de inte gjort aktiva dåligheter har de i alla fall ansvaret för att inte ha gjort något positivt.

För det är så att det inte finns några som helst institutionella hinder för att skapa vilken organisation som helst och vilka arbetsförhållanden för personalen som helst och vilka handlingsfriheter för cheferna som helst. Kommunallagstiftningen är utomordentligt generös, kommunerna har närmast absolut handlingsfrihet.

Det är inget fel på modellen, systemet, ramen - det är i utförandet problemen finns.

En med vanligt sunt förnuft begåvad iakttagare utan närmare kontakt med den offentliga sektorn säger förmodligen att varför ändrar då politikerna inte på sakernas tillstånd och sig själva. Varför tar de inga initiativ, ställer krav på personalen, börjar att utöva den uppgift de valts till och utsetts för, nämligen att styra.

Men kommunalpolitiker utmärker sig knappast för stor entusiasm över egenreformerande. Att privatisera några produktionsenheter är då deras svar på ett obehagligt dilemma. De "befriar" några produktionsenheter och flyr själva. Det vill säga de flyttar problemet, formulerar om det och hittar en "lösning".

Privatiseringspolitikernas situation är problematisk. De måste i någon mån, på något sätt, säga att de är misslyckade i sin roll som styresmän och att privatiseringar måste till. Men det kostar förstås på, de vill ju också framstå som duktiga politiker och kompetenta styresmän. När privatiseringspolitiker intervjuas av goda journalister är det lätt att se denna ambivalens. Egentligen befinner de sig i en helt omöjlig situation.

Men det är förstås en mycket intressant aspekt på privatisering att politikerna faktiskt säger: "Vi är hindret, problemet, det är vi som förkväver initiativlusta och utveckling, Vi är inkompetenta. Vi kan inte styra. Det är vi som låter folk sova och eventuellt sover vi själva också".

(Den slutliga tanken i denna logiska kedja är förstås att om politikerna är problemet och de heller inte är reformbara borde de ju så långt som möjligt befrias från ansvar och kontakt med verkligheten. Och om lösningen ska heta privatisering är det alltså de politiska och administrativa ledningarna i kommunerna som ska privatiseras, kanske konkurrensutsättas. Och där stannar vi lämpligen, logik har sina praktiskabegränsningar.)

Privatiseringsanhängarna har känt att det inte räcker med FRÅN-motiveringen. De försöker ibland förklara varför privatiserade verksamheter ger lägre kostnader, bättre service och större välbefinnande för personalen än kommunalt drivna. Lars- Erik Johnsson, kommunstyrelsens ordförande i Linköping (socialdemokrat) på DN-debatt 26 oktober 1999 är representativ:

Vi får alltså en mängd vackra saker genom privatiseringen (konkurrenssituationen och vinstmotivet): det blir effektivare, vi får arbetssätt som är tidsbesparande och underlättande, verksamheten undergår förnyelse och utveckling. Servicen ges ökad kvalitet genom metodutveckling som uppkommer genom nytänkande.

Puh - Lars-Erik Johnsson är socialdemokrat och uppenbarligen nyfrälst: "… ifrån mörkret stiga vi mot ljuset …". Det poetiska anslaget är uppenbart.

Det blir förstås mest pekoral. En annan kommunalpolitiker, Stockholms socialborgarråd Kristina Axén Olin för fram tankar om att privatisera delar av individ- och familjeomsorgen (DN 5 mars-00):

"Nya karriärvägar" …" inspiration" "vilja att utveckla"…" nya idéer". Det är honnörsord staplade på varandra i en rent konstruerad tankekedja.

Allt det vackra som ska födas genom privatiseringen är rena fantasier, konsultsnack. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett något verkligt nytänkande genom privatisering och i propagandatexterna finns aldrig några konkreta exempel på vad som kan hända eller vad som någonstans har hänt.

Det borde vara enkelt att visa upp faktiska exempel eller åtminstone trovärdiga konkretiseringar. Det skulle stärka argumentationen alldeles oerhört. Bevisbördan åvilar faktiskt den som föreslår förändringar.

Om de goda exemplen fanns skulle vi förstås få se dem. Det är ju så man argumenterar. Man kan svårligen tänka sig något skäl varför privatiseringsanhängarna skulle hålla de nya vackra sakerna hemliga.

Det är inte lätt att se varifrån nya idéer skulle komma. Privatiseringen i sig, bytet av rättssubjekt för den konkreta produktionen kan förstås inte alstra nya ideer. Idéer, föreställningar, modeller, ideologiska konstruktioner osv uppstår i kulturella sammanhang, som bäst i riktig vetenskap.

Det som står till buds när det gäller den kommunala mjukservicen är å ena sidan sektorsexperterna på departement, ämbetsverk, högskolor vilka producerar tankar och förslag när det gäller att förbättra service och verksamhet. De bryr sig i allmänhet inte om ekonomin.

Det gör dock ekonomerna å andra sidan men de bryr sig inte om eller kommer inte åt själva verksamheterna där den reala ekonomin finns. Vi har också fått en myckenhet av internekonomiska arrangemang som i bästa fall är harmlösa.

Detta är förstå oerhört summariskt. Jag är utförligare i andra sammanhang. Men vi är faktiskt nu inne i det kommunala problemets kärna, bristen på politisk styrning av verksamheter och service.

Hela talet om nya idéer, nya lösningar bottnar i politikernas ovilja att syssla med konkreta problem eller rent av oförståelse inför de egna verksamheterna.

Behovet är inte nya trevliga idéer utan modet att våga ta itu med problemen i verkligheten. Jag påstår inte att det är lätt men det är i vart fall ingen idé att syssla med andra saker.

Får jag föreslå att vi knyter an till den kommunala idén som här skulle kunna beskrivas som att vi behöver konstruktiva situationer där den lokala självstyrelsen, den kommunala demokratin och lekmannaförståndet möter de professionella kunskaperna och de praktiska erfarenheterna hos dem som arbetar på fältet.

Ur de mötena kan nya, gamla, nygamla lösningar framkomma. I vart fall tvingas man då syssla med verkligheten.

• Hem