Privatiseringsivrarna hävdar alltså dels att det måste vara värdefullt för de anställda att ha flera arbetsgivare att välja mellan, dels att arbetet i privata företag kan bli intressantare och mer stimulerande än i den kommunala organisationen.

Att det ska finnas flera slag av arbetsgivare är inget självständigt eller starkt argument. Inom många yrkesområden ingår som en självklarhet att anställningen är offentlig - för domare och militärer finns inga alternativa arbetsgivare. Och det vet man när man gör sitt yrkesval.

De tänkta vinsterna för personalen – främst en bättre löneutveckling – innebär att samhällskostnaderna ökar. Det är då något egendomligt att argumentet om värdet av flera arbetsgivare framförs av politiker på riks- och kommunal nivå. Primärt ska de förstås hävda arbetsgivarintressen. Arbetsgivarintressena är identiska med konsumenternas och skattebetalarnas intressen.

Flera slag av arbetsgivare är heller inget krav som emanerar från de anställda själva. Ingen facklig organisation torde någonsin självständigt ha drivit sådana krav. Det är en motivering som privatiseringsanhängarna tar ut luften, en som låter bra, en som passar in i tankemodellen. Man vill stärka argumenteringen och få offentligt anställda att tycka om privatisering.

Mot idén att ha flera arbetsgivare att välja mellan - privata och offentliga - kan ställas en helt annan, nämligen att kommunen som stor och offentlig organisation bjuder en större trygghet än vad det privata lilla företaget kan erbjuda.

En kommunal anställning kan rent av ge valfrihet i en för människor ofta viktig dimension. Många yrkesgrupper är inte så specialiserade att anställda inte kan byta mellan olika förvaltningar och verksamhetssektorer.

För många (i och för sig färre än för något årtionde sedan) är det naturligt att uppfatta kommunen – inte den egna arbetsenheten, den egna förvaltningen - som arbetsgivare, det är kommunen man valt och kommunen man känner lojalitet mot. I den anställningen kan man växla mellan olika arbetsuppgifter.

Det är oklokt av kommunerna att inte ta tillvara denna möjlighet att ge personalen något och få mycket i gengäld. Att ge trygghet i den här meningen kostar ingenting eller mycket lite men kan ge oskattbara värden som lojalitet och engagemang från personalen. Det är faktiskt ett konkurrensmedel.

Jag har en del erfarenhet av kommunalt arbetsliv och finner det bl a på den grunden mycket osannolikt att en stor del av kommunalt anställda skulle vilja bli privatiserade - i någon form.

Det finns förstås privatiserade verksamheter där personalen trivs. Som alltid beror det på vad och hur osv. Det skulle heller inte förvåna om sådana företrädesvis finns i högkostnadskommunerna - både kommunal och privat verksamhet frodas där.

Att facken i princip inte säger nej beror förstås på att de måste utgå från medlemmarnas konkreta intressen och ser dessa ut att betjänas av privatisering så OK.

Föreställningen är kommunalt anställda hämmas i arbetet av kommunal byråkrati och av politiker som opåkallat och oklokt blandar sig i personalens arbete. Privata arbetsgivare ger de anställda möjlighet att ta eget ansvar och fritt få pröva de egna idéerna.

Det ser ut som bra skäl för privatisering. Självklart får vi inte ha system och ordningar som förkväver företagsamma människor. Ett positivt anslag med omtanke om personalen, kan man tänka.

I verkligheten är det dock inte så tjusigt som vi kan utläsa i ett reportage från privatiseringen i Stockholm ( DN den 5 febr 2000). Vid ett personalmöte "uppmuntrar" konsulten Lars Melin anställda till "knoppa av", ta över sina egna verksamheter och starta eget.

Karin Lundberg på SFI, Svenska för invandrare, i Liljeholmen berättar på kafferasten att hon och arbetskamraterna inte har funderat särskilt allvarligt på att knoppa av utan mest är här för att "ta reda på hotbilden".

Och de får tydliga svar av Melin:

Alternativet är bibehållen anställning vilket Melin förklarar kan komma att bestå i att

Åtminstone i Stockholm (och tongångarna har hörts även på andra håll) försöker kommunen tubba personalgrupper eller enskilda chefer att bilda bolag och ta över den egna verksamheten. Och räcker inte lockelsen att tjäna mer pengar finns hotet där.

Det är egentligen alldeles befängt, en upplösning av den kommunala organisationen, en primitivisering av ekonomin. Det påminner om den förindustriella kapitalismen med småentreprenörer, som satt hemma i stugorna och vävde, böjde tråd och snickrade.

 I en intervju i DN 10 febr-01 svarar Carl Cederschiöld på följande fråga:

Cederschiöld:

Hade vi inte bilden från verkligheten ovan skulle man kunna tro att Cederschiöld ger uttryck för en hög liberal princip. Men vi inser förstås att i Stockholm handlar det om att privatiseringar ska det bli – och inget får stå i vägen och inga andra värden har betydelse.

Syftemålet att "befria" personalen, att ge dem frihet att utveckla egna idéer och ta initiativ ska förstås inte avvisas, det kan rent av bejakas, bedömas som ytterst väsentligt.

Men frågan är om det har någon större betydelse vem som är den formella huvudmannen, vem som är "arbetsgivare", vad som finns ovanför servicenivån. Det enda viktiga är de reella villkoren för servicen och för personalens arbete. Vad blir bättre eller ens annorlunda genom att personalen infogas i ett privat rättssubjekt?

Privatiseringsanhängarna säger att det inte går att åstadkomma bra arbets- och servicesituationer inom ramen för den kommunala offentliga organisationen. Jag kan omöjligt se varför.

Det finns inga formella eller ens praktiskt oöverkomliga hinder för att inom den offentligrättsliga kommunala ramen ge anställda vilken frihet och vilka allmänt eller specifikt goda arbetsförhållanden som helst.

Vill vi ha självständiga, ansvarskännande, konsumenttillvända osv personalgrupper ute på fältet är det inte den kommunala modellen, lagstiftningen eller något annat överordnat och oåtkomligt som står i vägen utan de organisatoriska ordningar som politikerna skapat. Och de kan förstås besluta om vilka förändringar som helst.

Och – för att nu fullständiga denna argumentationslinje - om vi måste ha annorlunda (än kommunen kan erbjuda ) organisationsformer för att ge personalen tillräcklig rörelsefrihet - rent av möjlighet att konkurrera med andra och med varandra - synes det ändå överdrivet och onödigt att bilda aktiebolag. Det är krångligt att vara arbetsgivare och en mängd saker sköts bättre i en stor organisation.

Ytterst måste det ju ändå finnas en politisk eller politiskt grundad styrning. Det finns ingenting som kommunen kan ge bort vid privatisering som inte kan åstadkommas inom den kommunala organisationen. Och det man inte kan ge personalen inom den kommunala organisationen kan man heller inte ge bort vid privatisering

Det är alltså fullt möjligt att ge personalen fördelarna i den lilla arbetsorganisationen utan att släpa med nackdelarna som finns i de små privata företagen och samtidigt ta till vara den stora organisationens fördelar.

Det finns skäl att ifrågasätta själva utgångspunkten, den att personalen hämmas i och av den kommunala organisationen. Jag har exempelvis svårt att se hur personalen på en barnstuga skulle kunna ha större frihet än vad de har (vi inkluderar då föreståndaren i personalgruppen).

Jag har aldrig sett några preciseringar av de hinder som överheten idag sägs resa för personalens goda strävanden. Ett vanligt påstående är till exempel att politikerna lägger sig i personalens arbete för mycket. Byråkrater kan möjligen ägna sig åt sådana aktiviteter men knappast politikerna i någon betydelsefull omfattning – vi måste dock tillerkänna dem självbevarelsedrift.

Min erfarenheter är snarast de motsatta, politikerna håller sig borta från verkligheten. De fattar inte styrande beslut, fältpersonalen får inte stöd, särskilt inte när det gäller de svåra prioriteringarna.

Talet om byråkratiska eller politiska hinder torde ofta bottna i missnöjet med de ekonomiska begränsningarna, särskilt om det förekommit faktiska nedskärningar. Frihetens ramar är i verkligheten mest de krav som ekonomin och kommunens åtagande gentemot invånarna (= servicekonsumenterna och skattebetalarna) ställer.

I kommunala besparingsaktiviteter kan förstås förekomma okloka inslag. De är nog rent av vanliga. Ett aktuellt exempel är att skära ned grundbemanningen och anlita springvikarier, eventuellt till och med från ett bemanningsföretag. Sådana och andra dumheter bör förstås kommunens ansvariga klandras för.

Och kommunalpolitikens misslyckande är då att man inte mjukt kan hantera ens små resursminskningar eller att överhuvudtaget fördela resurser prioriterat och effektivt. Detta kan sägas vara ett konstitutionellt tillstånd, rent av själva det kommunala problemet.

Slutligen i denna del en allmän reflexion och erfarenhet: Personalgrupper, personalföreträdare, konsulter med flera ser ofta bara det positiva i självständighet. Det är lätt att se och tycka om friheten från men ansvaret till är svårare.

Men ansvar i de här sammanhangen innebär framför allt att ta ansvar för de svåra avgörandena, de plågsamma prioriteringarna som ofta rör människor – enskilda servicekonsumenter och enskilda anställda .

Drömtillståndet att resurserna räcker till allt finns aldrig och ska inte finnas.

Det vilar en slöja av programmatisk konfliktfrihet över diskussionen om privatisering och personalens behov och önskemål. Men personalen kan förstås ha intressen och behov som står i strid med kraven från arbetsgivaren och konsumenterna. Begrunda exempelvis följande.

I en artikel i DN 5 februari 2000 beskrivs hur "Fritis sliter sig loss från skolan": (Jmf 6.1.5.) Vid Hästhagsskolan i Farsta i södra Stockholm har biträdande rektorn och fritidspedagogen Per Wiman bestämt sig för att knoppa av och bilda ett aktiebolag som ska sköta fritidsverksamheten. Wiman:

Och förskolläraren Eva Rouhani:

Att integrera fritidshemsverksamheten i skolan var för några år sedan en riktigt stor politiskt beslutad reform i Stockholm. Argumenten för förändringen var sociala, pedagogiska och ekonomiska. Nu är detta helt glömt, privatiseringen är viktigare än verksamhetens innehåll, form och rent av ekonomin. Möjligen var det gamla beslutet oklokt men då bör det ändras genom ett nytt beslut i sakfrågan.

I sak har vi här ett exempel på att en yrkeskår kan ha ambitioner eller rent av en ideologi som inte självklart överensstämmer med de allmänna värderingarna i samhället. Som socialchef stötte jag ofta på fritidspedagogernas stora ambitioner. I den triangel hem-skola-fritidshem som omger ett skolbarn uttryckte de faktiskt – rakt ut och på allvar - att fritidshemmet borde ses som överordnat de andra.

Det är vällovligt att ha ambitioner men i det här fallet är de uppenbart orimliga. Ytterst få – föräldrar, pedagoger, barnpsykologer m fl – torde anse att fritidshem i viktighetsgrad ska jämställas med skolan och hemmet.

Personal som vill privatisera sig kan uppenbarligen ha skäl som inte borde vara acceptabla för arbetsgivaren och representanten för konsumentinresset – kommunen. Rent av ser det ibland ut som om personalgrupper tror att om de blir privata kommer resurserna att öka.

Och för all del: det är ju vad privatiseringspolitikerna säger eller åtminstone låter antyda. Men det är förstås en mycket egendomlig kommunal ekonomi.

En grundläggande fråga är vad det är för människor som finns i de kommunala organisationerna - generellt och i mjukservicesektorerna i synnerhet.

Tänk om många, kanske rent av huvuddelen, har valt offentlig anställning och människoservice just på grund av de rådande anställnings- och arbetsvillkoren. De vill inte ha ett stort personligt ansvar, de är inte uppfinningsrika. De vill framför allt ha trygghet och trevnad i jobbet, de vill kunna koncentrera sig på vad de uppfattar som det väsentliga i arbetsuppgiften. Otrygghet gör människor rädda och passiva.

Vart ska de ta vägen, för de finns faktiskt i verkligheten? Följer de med i en privatisering kommer de väl att överföra sina behov och begränsningar till den nya arbetsgivaren och vad får vi då för alternativ? De kan väl heller inte stanna kvar i något, som då verkligen blir en skyddad kommunal verkstad.

Det här är ingen enkel fråga och den har bäring på även sådant som decentralisering, materiella belöningar i arbetet och överhuvudtaget det mesta av inre reformerande. Jag har personlig erfarenhet av att det i vart fall inte är så att personal alltid och självklart uppskattar större ansvar och frihet.

Sedan kan man diskutera om de är sådana av naturen eller om det är institutionerna som gjort dem sådana. Vi hamnar i en fråga som det inte finns något administrativt användbart svar på, det finns förvisso gott om filosofiska och psykologiska idéer och teorier.

Men frågan finns i verkligheten, och det är ingen orimlig syn att det också måste finnas arbetsgivare som erbjuder lugn, trygghet för dem som så föredrar eller som rent av inte klarar andra situationer.

Vi kan gå ett steg till, verksamheten är dock inte till för personalens välbefinnande. Finns det inte inom de mjuka serviceområdena gränser för vad man kan begära av företagsamhet och ekonomiskt ansvarstagande? Går vi över gränserna riskerar vi negativa effekter på servicen. Vad får vi för verksamhet om de anställda grundläggande drivs av lusten att tjäna pengar? Är det inte rent av så att människoservice kräver egenskaper och förmågor som inte stimuleras av ekonomiska incitament.