I den andra extremen har vi sådant som försvar, polis och domstolar där alla fyra funktionerna är offentliga och inte ens ultraliberaler har avvikande uppfattning. Det är det som kallas Nattväktarstaten.

Det är vanligt att åberopa denna indelning direkt i privatiseringsdiskussioner. Både de som är övertygade privatiseringsförespråkare och de som egentligen är emot eller tveksamma använder faktiskt samma argument: "Även om produktionen är privat är det offentligt styrd och offentligt finansierad verksamhet som samhällsorganen har kontroll över."

Det allmänna syftet torde var att förminska själva frågan - göra den mindre farlig; underlätta argumentationen för privatisering eller göra en reträtt mindre betydelsefull.

Vi inser snart att i verkligheten är alternativen och funktionerna inte så klara. I verkligheten kan man knappast diskutera de fyra funktionerna var för sig. Exempelvis:

• Med den vanligaste privatiseringstypen - små (ofta personalägda) produktionsenheter ("avknoppningar") uppstår beroendeförhållanden (de kan finnas åt båda hållen) som gör att det är tveksamt om vi överhuvudtaget kan tala om privatisering i någon meningsfull form. Även om det har bildats aktiebolag.

• Om styrningen i samband med finansieringen och kontrollen är ingående kan den fria producentrollen bli tämligen meningslös, utrymmet för att göra annorlunda och bättre finns inte. Jag har sett exempel på detta inom äldreomsorgen och möjligen är det rent av vanligt där.

• Vi kan å andra sidan tänka oss (eller se på verklighetens konkreta fall) att det offentliga inte klarar av sin styrande och kontrollerande roll och producenten får en faktisk frihet som går utöver den avsedda funktionen.

• Begreppet produktion är heller inte alltid klart. Inom äldreomsorgen ligger halva arbetet och den kanske största svårigheten i att bedöma behovet i enskilda ärenden. Det ska och kan inte privatiseras men det är svårt att isolera behovsbedömningar och beslut om insatser ifrån det konkreta serviceutgivandet - "produktionen". Risken är betydande att den private producenten och hans anställda får inflytande på ett område där det enligt modellen inte ska få förekomma.

Och så vidare. I den riktiga verkligheten kommer vi mycket långt från modellen. Den är ett första tankehjälpmedel och den ska inte tillerkännas argumentationsvärde i sig. Allt beror på hur det görs.

Den stora komplikationen är dock de specifika relationerna mellan stat och kommun. Det offentliga är inte ett subjekt utan två.

I stället för modellens enkla offentligt ("statåkommun") kontra privat har vi ett komplicerat och inte alltid medvetandegjort sammanhang. Funktionstabellens två kolumner borde egentligen vara tre.

Särskilt inom vården, omsorgen och skolan har vi ett mellan stat och kommun delat huvudmannaskap, delad finansiering och delad kontroll medan kommunen får anses vara ensam producent.

Detta ska inte hårddras som att kommunen inte i ett andra led skulle kunna anlita privata producenter. Men det ter sig mindre självklart och mer komplicerat. I vart fall är det ett nyttigt perspektiv att betrakta de kommunala problemen ur.

Kommunerna är inte statsmaktens lokala utlöpare men ej heller något som tillhör den privata sfären. I dimensionen offentlig-privat är kommunerna en tredje lösning.

Och kommunerna borde vara aktsamma så att de inte engagerar sig i en utveckling där de på sikt avskaffar sig själva. I "kundvalsmodellen", helt genomförd, behövs inte kommunerna – de skulle där bara utgöra en omväg när det gäller att överföra pengar från skattebetalarna till producenterna.

Att vi har ett komplicerat stat-kommunförhållande förändrar eller försvagar dock inte förhållandet att kommunen är det för verksamhetens bedrivande omedelbart ansvariga subjektet.

Det spelar ingen roll vilka interna förändringar man gör - delar upp kommunen på stadsdelsorgan, privatiserar eller leker marknad. Barnomsorgen i X-kommun är en helhet och från det ansvaret kommer kommunen inte undan. Både staten och de egna invånarna riktar sina krav mot kommunen.

Om vi lämnar de formella aspekterna går det (åtminstone gör jag det här) att föra fram tanken att i verkligheten är de egentliga offentliga monopolinnehavarna de sektoriella tjänstemannaapparaterna inne i kommunerna med kraftigt understöd av statliga, fackliga och professionella instanser.

Vi skulle då ha situationen att huvudmannaskapet är delat mellan stat och kommun på ett inte alltid väl definierat sätt, medan produktionen handhas av professionella organisationer utan vare sig ekonomiskt eller politiskt ansvar.

Tankelinjen ska inte hårddras men den är nog ett oundgängligt komplement till de officiella strukturerna om man vill förstå den faktiskt existerande verkligheten.

5. Vem ska privatisera?

1. I exempelvis Stockholm är det inte kommunen – kommunfullmäktige eller annat centralt organ - som gör de konkreta privatiseringarna. Av något slags demokratiskäl är det upp till varje stadsdelsnämnd att privatisera eller låta bli. Kommunen centralt ägnar sig åt att skriva program och bedriva reklamaktiviteter.

Jag ska göra argumentationen enkel genom att säga att privatiseringar förstås är beslut som ska fattas i kommunfullmäktige. Inte de enskilda konkreta fallen men definitivt i frågorna om hur det ska vara, hur mycket, hur det ska göras osv. Det följer av regeringsform och kommunallag och allmänna demokratiska principer.

2. När de borgerliga satt vid regeringsmakten 1991-1994 gjorde de inget annat än genomförde statlig skolpeng för att möjliggöra alternativa skolor. De hade kunnat besluta exempelvis att i varje kommun en kvotering skulle ske mellan kommunal och privat produktion, säg 60-40. Eller de kunde ha genomfört något system där pengarna går till konsumenterna som sedan får köpa den service de vill ha. Eller något annat.

Det är olyckligt att kommunerna blivit arenan för de partipolitiska striderna när det gäller privatisering. Stora och ideologiska frågor ska hanteras på nationell nivå och kommunerna ska sedan få direktiv.

Vilket system vi än vill ha bör det ges stabilitet. Rent av kan det vara så att det inte spelar så stor roll om vi har privata eller kommunala producenter men det är skadligt att ändra.

Om vi ska ha privata producenter är det viktigt att marknaderna för privata producenter är stora och stabila. Det är då vi kan få kompetenta och ansvarskännande privata företag inom människoserviceområdena.

Det går alltså att hävda att staten bör ta ledningen, fatta beslut om hur det ska vara. Offentlig eller privat produktion är inte en fråga för det kommunala självstyrelsen.

Argumentet ska inte överdrivas: Om det blir ändringar vart fjärde år kommer de kommunala serviceapparaterna att anpassa sig till det också. Det viktiga sker ute på fältet och det spelar inte så stor roll vad de "däruppe" har för sig.