6.4.4. En fråga om demokrati - exemplet Nacka

Den möjlighet att välja mellan olika producenter som är ett huvudnummer i privatiseringssvängen kan utvecklas till en alternativ demokratisyn. Denna finns faktiskt företrädd i verkligheten, nämligen i Nacka kommun och hos dess kommunalråd Erik Langby:

"… det är ungefär som … . visst går jag ofta till Ica-handlaren, men likahanda vet jag att jag när som helst kan gå till Konsum istället och bara vetskapen om det gör att lca-handlaren måste bete sig på ett visst sätt... även om jag inte går till Konsum, men jag kan varje dag bestämma mig för att gå till Konsum … . och den situationen skapar ju en annan situation än om Konsum inte fanns … då skulle han bete sig annorlunda emot mig. Det är skillnaden på en konkurrenssituation och en monopolsituation. Det är likadant med ... det händer ju massor med saker i våra skolor som inte hänger ihop med att elever har bytt skola, men bara vetskapen om att de kan byta skola gör ju att man naturligtvis får tvingas till alla processer.

… Ja .... nu är ju ordet demokrati … Menar vi folkstyre, nämligen att folket styr, att det är medborgarna ... som faktiskt styr verksamheten, så tycker jag att vi definitivt har medverkat i det … . det fattas ju ett antal beslut av medborgarna själva … det innebär ju att folket är med och styr … Jag tycker att man får en viss form av fördjupning av demokratin …" (Citerat från Henry Bäck Kommunalpolitiker i den stora nyordningens tid, Malmö 2000. Bäcks beskrivning av förhållandena i Nacka är fascinerande och författarens Alice in Wonderland-upplevelse är påtaglig trots att det ska vara en statsvetenskaplig framställning.)

Langby är förstås en borgerlig extremist men den allmänna tanken om att producentval är något slag av demokrati kan finnas även hos socialdemokrater. En känd debattör är riksdagsmannen (s) Widar Andersson:

En "kommun" konstitueras av alla medborgare i kommunen. Det är inget självändamål för den kommunala apparaten att själv driva skolor. Huvuduppgiften är att ansvara för att det finns skolor för alla barn. Skolorna måste sedan, varje dag, förtjäna sina elever och sina medarbetare. Det är medborgarna som genom sina aktiva eller passiva skolval avgör vilka skolor som är intressanta och vilka som bör avvecklas" (Krönika i Lärande Stockholm 1

Detta är faktiskt också extremt, en slags intern kommunaladministrativ darwinism. "Skolorna" måste varje dag kämpa för sin existens, annars tappar de elever - och utrotas.

Frågan är då som menas med "skolan". Är det lokalerna som ska straffas? Skolhuset är ju det som är det bestående när man talar om "skolan" ; personalen kommer och går. (Se 6.2.4.) Ja, Widar Andersson tycks faktiskt mena det, han skriver att "skolan" också måste förtjäna sina "medarbetare". Lärare och annan personal ska  fungera som en del i marknadsmekanismen som slår ut de dåliga skolorna. Och, kvar är lokalerna - och förstås rektorn.

En skolas goda eller dåliga prestationer, dess duktighetsgrad, bestäms förstås vid varje tid omedelbart av hur rektor och personal beter sig. Men kommunen bestämmer vilka resurser som ska finnas på skolan, kommunen utser rektor och styr ( till någon och varierande del) hur verksamheten ska bedrivas.

Kommunen har helt enkelt ansvaret. Det rimliga synsättet är förstås att om en skola inte sköts bra så får huvudmannen göra något. Exempelvis eller i synnerhet byta ut rektor.

Det är också en "artfrämmande" tanke att skolor och barnstugor ska "profilera" sig, på eget bevåg utforma servicen på något speciellt sätt, och sedan konkurrera med de andra. Servicens grundläggande utformning är en angelägenhet mellan politiken och invånarna lika med medborgarna, kommunmedlemmarna, skattebetalarna — inte mellan personalen eller entreprenörerna och dem som för ögonblicket är konsumenter.

På skolområdet finns  inte de nödvändiga förutsättningarna för en fungerande marknad - "exit"-beteende hos konsumenterna/medborgarna. Det gäller exempelvis sådant som att skillnader mellan alternativ måste vara tydliga, stabila och meningsfulla. (Se vidare 6.1.4.)

Förstås ska det finnas inflytande för föräldrar vid den enskilda skolan och förstås ska vi också låta föräldrar välja skola. Men vi kan inte låta summan av föräldrarnas individuella beteenden bestämma vilka skolor som ska finnas. Det kan ge en skolstruktur som är helt inadekvat relaterat till behoven - alla barns behov av undervisning i hela kommunen.

Men i Nacka får föräldrarna till och med bestämma vilka lärare som ska finnas på en skola:

"…föräldrarna har en oerhört mycket starkare makt nu ... förra läsåret var det så att en mellanstadieklass hade haft en obehörig lärare och inför de här skiftena så tar man bort alla obehöriga och så försöker man peta in behöriga och den här föräldragruppen sade till skolledningen ... att vi vägrar, läraren är bra ... vi kan inte byta igen. Men vårt system har ju varit ... (att) man (ska) gå på ... listor vem som har varit anställda längst ... Då sade föräldrarna enigt att, ordnar ni inte det här så tar vi vår skolpeng och ... vi flyttar hela klassen ... och det innebar att skolan skulle behöva säga upp tre lärare ... Man hade haft exakt samma situation med den här läraren vartenda är tidigare och alla föräldragrupper hade reagerat likadant men de hade ju fått gett sig, för systemet det här arbetsrättsliga ... har varit starkare och fackligt sade man ju nej ... men den här gången så gick facket med på det, för de förstod att de skulle förlora två till …" (Cit från Bäck)

 

Rösten tillhör stadsdirektör Mona Boström och händelsen och tillståndet är ett exempel på Langbys fördjupade demokrati. I Nacka tolkar man också händelsen som att förloraren är facket.

Men att föräldrar tvingar fram särskilda lösningar i personalfrågor borde upplevas djupt oroande av arbetsgivaren Nacka kommun. Inte ens privata företag kan ha en ordning där deras inre organisation och vem som ska vara anställd bestäms av kunderna. (Förstås ska goda lärarkrafter tas till vara - oavsett formella behörighetsregler - och för mig är den beskrivna händelsen snarast ett symptom på en passiv arbetsgivare, som inte redan från början - på ett eller annat sätt - ordnade så att läraren fick vara kvar.)

I statsvetenskapliga termer handlar exemplet med läraren, hela Nackamodellen och den generella kundvalsdiskussionen om konflikten mellan invånaren som kund och invånaren som medborgare. Det är inte en fråga som det finns anledning att driva till någon extrem. Båda har sin naturliga plats ("var sak har sin plats och skridskorna i kylskåpet", skrev Per Rådström) men medborgarrollen och därmed den kommunala demokratin och kommunens politiska organ har förstås företräde.

Politikerna kan inte avsäga sig det de behöver för att fylla sin uppgift, den de getts av medborgarna i de allmänna valen. De har ansvaret för servicen på fältet. Det kan inte överlåtas på något slag av marknadsmekanism även om den skulle ha ett så sympatiskt innehåll som föräldrars omsorg om sina barn.

 

Tillägg:

Privatiseringsargumenteringen har en tendens att vara sluten i sig. Argumenten hänger ihop i en kedja där länkarna är logiskt starka. Det är då inte lätt att argumentera i detaljerna. Egentligen är argumentet hela tiden "Sådan är inte den kommunala modellen. "

Det finns förstås alltid en utgångspunkt som kan diskuteras. I Nackafallet är det uppenbart föreställningen om konkurrens som något oändligt gott och meningsfullt. Langby ser framför sig den fruktbara konkurrensen mellan ICA-butiken och Konsumbutiken. Rent av är det mellan föreståndarna för butikerna som det skapande konkurrensmomentet finns.

En metafor ska inte bara vara omedelbart slående, den ska hålla för lite närmare granskning och den ska vara relevant för det sammanhang den vill tydliggöra. Några aspekter på Konsum, ICA och de kommunala verksamheterna:

  • Vi har inte överallt den ideala  konkurrenssituationen, där  butikerna ligger bredvid varandra i samma affärscentrum. Det rena valet mellan prestationerna hos butikerna finns alltså inte om butikerna ligger långt från varandra. Inom större delen av den kommunala mjukverksamheten är närhet mellan bostad och service mycket viktigt, ibland livsviktigt.
  • Konsum och ICA är inte bara lokala butiker utan landsomfattande koncerner som förstås bestämmer saker som har effekt på hur de enskilda butikerna beter sig. Konkurrensen finns på denna nivå. (Om det nu har något bevisvärde så har jag de senaste decennierna alltid handlat hos Hemköp, var jag än har bott.) I den kommunala verksamheten finns på den nivån bara kommunen.
  • Avgörande för konsumenten är förstås hur sortimentet ser ut, vad det är för varor. Om det står ICA eller Konsum över dörren är inte viktigt. Och så är det förstås också i kommunen, det är innehållet i servicen som är viktigt.
  • I själva verket utspelas en stor del av konkurrensen inom dagligvaruhandeln mellan varumärken. (För att nu fortsätta med den privata bevisningen: Jag kan inte tänka mig att äta andra Corn Flakes än originalet från Kellogs. Katten äter bara burkmat av ett visst märke. Hemköp Har nu rationaliserat i sortimentet och tagit bort min katts mat. Jag måste byta butik.)

Konkurrensen mellan handlarna och själva butiksvalet är inte nödvändigtvis så   särskilt viktigt - Langbys metaforiska grund är inte särskilt bärande. Och i det stora hela inte relevant för de kommunala verksamheterna. (Jag börjar känna att det spårar ur, att detta inte är ett meningsfullt sätt att argumentera. Läs Bäcks beskrivning av Nacka!)