1. Inledning
2. Storleken
3. Kommungrupperna - näringsstruktur mm
4. Förorterna
5. Glesbygden
6. Avslutning

Differenserna är små mellan de olika kommunstorlekarna - 12, 20, 6 resp 9% mellan lägsta och högsta kostnad inom de fyra verksamhetsområdena. Ett svagt mönster kan urskiljas av att medeltalen blir lägre ju större kommunerna är - tydligast för gymnasiekostnaderna.

Men vi har redan sett (811) hur verkligheten ser ut bakom alla medeltal - mellan de enskilda kommunerna inom varje storleksgrupp skiljer det femtio procent. Och gruppmedeltalen ser inte ut att ha någon större mening. 

Vi har alltså situationen att de individuella skillnaderna inom varje storleksgrupp är avsevärt större än skillnaderna mellan grupperna. Då bör nog spridningsmått redovisas samtidigt. 

När det gäller äldreomsorg, barnomsorg och möjligen även grundskola är det svårt att se att befolkningstal överhuvudtaget skulle spela någon roll för storleken eller karaktören på behoven och för verksamheternas rationella bedrivande. 

För grundskolan       50.704 - 55.707 
för gymnasiet            59.454 - 70.805, 
för barnomsorgen    84.302 - 89.593 och 
för äldreomsorgen   46.947 - 51.762 

Differenserna är små, nivåerna för de olika grupperna ansluter tätt till riksmedeltalen. Sådana skillnader skulle vi få även om det inte funnits kommuner och staten skött alltihop. (Exkluderar vi också storstäderna blir skillnaderna helt försumbara.)

Det är inga större skillnader mellan de tre storstadsområdena - Göteborg har högre gymnasiekostnad, Malmö högre barnomsorgskostnad men lägre äldreomsorgskostnad. Storstockholm är så stort att dess nivåer kommer att dominera hela gruppen förortskommuner. 

När statistikerna definierar en kommun som förortskommun utesluts ju andra alternativ. Frågan är om förhållandet att människor pendlar från dessa kommuner till arbeten i andra kommuner är den viktigaste aspekten - eller ens en faktor att överhuvudtaget beakta - när vi ska bedöma deras kostnadslägen. (Jmf exempelvis Värmdö, Staffanstorp och Öckerö.)

Det handlar i hög grad om rika kommuner. Bland de 20 kommunerna i landet med den högsta skattekraften återfinns 15 Stockholmsförorter, 1 i Uppsala län (Håbo) och 2 i Skåne, Lomma och Vellinge. Det är också till stor del lågskattekommuner. Av de 10 kommunerna med lägst skatt är alla förortskommuner med undantag för Stockholm. 

I verkligheten rör det sig till väsentlig del om kommuner som är speciella i ekonomiskt hänseende, med en särskild social struktur och med åtminstone i några fall en uttalad vilja att hålla skatterna nere. Det är det som slår igenom. Att kommunerna har en stor utpendling kan påverka andra kommunala områden men knappast dem vi sysslar med här.

Det som ger gruppen glesbygdskommuner i statistiken höga kostnader är alltså inte egenskapen av glesbygd utan att det handlar om norrlandskommuner. Vi bör också observera den särskilt stora spridningen mellan de enskilda kommunerna - här ofta avsevärt mer än 50%.

Det är uppenbart meningslöst eller direkt felaktigt att överhuvudtaget definiera kommuner som glesbygd varav skulle följa särskilda förhållanden för den kommunala mjukservicen. 

I exempelvis statliga planerings- och utredningsdokument redovisas ofta kommungruppsstatistik. Men jag har aldrig sett att denna har legat till grund något resonemang eller åberopats i underlaget för beslut. 

Indelningarna är helt enkelt inte relevanta för de verksamheter vi sysslar med här och de torde också härstamma från andra samhällssektorer (gammaldags samhällsplaneringsmetodik). 

Det är överhuvudtaget svårt att se vad denna statistik skulle kunna användas till och av vem.

Själva existensen av dessa gruppmedeltal förhindrar meningsfulla diskussioner om den kommunala ekonomin och den kommunala servicen. . Sådana skulle befrämjas av statistik som visar den stora individuella spridningen. Medeltalen kan vi betrakta som kuriosa.