Något märkligt är det att vi just nu har en intensiv äldreomsorgsdebatt. När det gäller tillväxten av antalet och andelen riktigt gamla befinner vi oss nämligen i ett lugnt skede. Den som tror på samhällsförnuft eller liknande saker kan möjligen säga att vi är kloka och ute i god tid. Den omtalade åldringsexplosionen har vi ännu framför oss. Utvecklingen av andelen invånare, 80 år och äldre, av hela befolkningen i landet ser i 10-årsperioder ut som följer: 

• 1970 - 1980 0,8% 
• 1980 - 1990 1,2% 
• 1990 - 2000 0,9% 
• 2000 - 2010 0,3% 
• 2010 - 2020 0,2% 
• 2020 - 2030 2,2% (Två komma två) 

Under 10-årsperioden 2020 -2030 ökar antalet invånare över 80 med runt 3% varje år mot 0,6 - 0,7 under åren 2000 - 2020.  Det är alltså 40-talisterna som tågar in på arenan.

Om de demografiska hotbilderna ska fortsätta att dominera diskussionen om vad som ska göras i det enda perspektiv som är aktuellt för politiker och praktiker, de närmaste högst tio åren, kommer vi ingenstans. Det är viktigt att hålla isär de två tidsperspektiven.

2. Prognosticerandet inom äldreomsorgen 

De stora kostnadsskillnaderna får en nästan avgörande betydelse när vi tittar på framtiden inom äldreomsorgen. Först några framtidsbedömningar.

1. Socialstyrelsen i skrivelse till regeringen 1996:  "Socialstyrelsens samlade bild är att en anpassning till kommande resursbehov inom äldreomsorgen inte kan finansieras vid nuvarande skattenivå" .Det är starka ord av ett opolitiskt ämbetsverk.

2. Svenska Kommunförbundets Äldreberedning säger att resursbehovet kommer att öka med 14 miljarder mellan 1997 och 2010.

3. I en ESO-rapport till Finansdepartementet beräknar Stefan Fölster att kostnaderna år 2030 kommer att ligga 40 miljarder över 1995 års nivå, 67 miljarder.

Det finns gott om prognoser, ovanstående är bara några exempel. Vi kan värdera dem genom att jämföra med några framskrivningar av kommunala kostnadsnivåer:

Det går nog att komma fram till vilka siffror som helst som man önskar. Jag vill mest bara visa att verkligheten idag är så brokig och okänd att det ter sig befängt att göra något slag av framskrivningar. Vi behöver inte prognoser om 2010 eller 2030, vi behöver göra något åt dagens verklighet.  
 

3. Statsmakterna

Situationen borde vara ett stort bekymmer för regeringen med ansvar för nationens ekonomi och medborgarnas välfärd. Men i "Regeringens nationella program för äldrepolitiken" från 1998 noterar man bara på 10 1/2 rad att "kostnaderna varierar kraftigt" mellan kommunerna. Det finns ingen analys, inga förslag till åtgärder, inte ens en reflektion kring ett förhållande som är oförenligt med varje anspråk på att bedriva en styrande nationell politik.

Socialdepartementet vet ingenting om vad de skilda kostnadsnivåerna representerar i form av god eller dålig hushållning respektive god, acceptabel eller undermålig vård och service och bryr sig tydligen inte..

Och

Tja, bättre och riktigare kan det inte sägas.

4. Framtiden och explosionen 

Inte ens den demografiska utvecklingen är fö så särskilt säker, åtminstone har tidigare prognoser slagit fel. Det är också viktigt att hålla i minnet att åldringsutvecklingen är ojämnt fördelad över kommunerna. 

När det gäller utvecklingen av de reella behoven av och faktisk efterfrågan på service (och det är viktigt att hålla isär de två begreppen) blir det ännu osäkrare. Framför allt om vi går så långt fram i tiden som 2020-2030. Vi vet exempelvis inte om medicinska framsteg minskar eller ökar behoven av vård- och omsorg. 

Ännu mindre vet vi vilka medicinska framsteg som kan komma. Om demenssjukdomarna kan botas eller verkningarna av dem mildras ser det förstås ut som om vi skulle få ett minskat behov av vårdresurser.

År 2020 börjar de fruktade 40-talisterna bli 80 år och på allvar efterfråga samhällsinsatser. Denna grupp (som jag är stolt att tillhöra) har ju hittils inrättat samhället efter sina behov och om de fortsätter med det kommer kraven att bli höga.

År 2030 kommer vi enligt SCB:s prognos att ha 736.884 invånare i landet som är 80 år och äldre mot 427.488 1997. Det är en ökning med 309.996, med 73%. Lägger vi till att dessa pensionärer kommer att ha högre krav kan vi nog utan vidare säga att behovet av samhällelig vård och omsorg kommer att fördubblas.

Det har vidare beräknats att den informella omsorgen, den som utförs av anhöriga och andra närstående, är dubbelt så stor som samhällets organiserade vård och omsorg. Om vi alltså lyckas utradera den informella vården och omsorgen kommer vi att stå inför krav på samhällsinsatser som åtminstone idag ter sig omöjliga. 

Det kanske rent av är så att efter år 2020 kommer omsorgen om de äldre att bli en så brännande fråga att vi måste vända på skatteresonemanget. Vi kan inte, vad vi än gör, klara behoven genom offentligt organiserad vård och service. Vi måste se till att utnyttja det civila samhället. Den som vill arbeta deltid för att kunna göra en insats för sina gamla föräldrar ska kunna göra det utan ekonomiska uppoffringar och en grundförutsättning är då förstås att det går att leva på en deltidslön. . 

Jag inser hur reaktionär en sådan tanke ter sig i vida kretsar. Jag tar en till: Den som tror att privatisering av produktionsenheter löser några problem har inte förstått någonting.

5. Reformatörerna

Det enkla prognosticerandet, den på nationell nivå demografiskt grundade behovsframskrivningen, har sitt naturliga svar i att mer pengar behövs. Om man bedömer - eller har den ideologiska övertygelsen att sådant är ont - att fortsatta skattehöjningar är omöjliga får det bli finansiella nykonstruktioner.

Vi har sett förslag om försäkringssystem, ökade avgifter, medborgarkonton, samhällssubventionerad privat hushållsservice. Men sådant ger inte mer resurser i den reella ekonomin. Grundfrågan är förstås hur mycket resurser nationen och samhället kan avsätta till dessa behov. 

När det gäller alternativet försäkringar bör vi begrunda bl a följande

1. Det innebär flera nya led mellan finansiering och faktisk service och sådant är inte gratis.  

2. Det är mycket svårt att definiera behov och bestämma vilken service som ska utgå. Och det ska formuleras i eller översättas till juridiska och ekonomiska termer. Det för med sig allehanda icke önskvärda effekter som höjer kostnaderna - som vi kan lära av sjukvården i USA. Inom social service och vård - som saknar den naturvetenskapliga grunden och den "beprövade erfarenheten" som finns inom medicinen - är dessa svårigheter närmast oöverkomliga. Även i nuvarande ordning är utredandet och beslutandet en mycket svag punkt. 

3.Det tar tid innan inbetalningar gjorts så att systemet kan fungera. Flera årtionden. 

4. Försäkringar ökar med säkerhet konsumtionsbenägenheten. Varför ska man avstå när man har en avtalsenlig rätt? Och det civila samhällets potentiella givare känner förstås inga krav på att ställa upp.

5. Däremot har inte avgiftssystemen ännu konstruerats smart nog och i det uttryckta syftet att begränsa och styra konsumtionen (utan att starka sociala behov eftersätts). Och det är det avgifter ska vara till för. Som intäktskälla, för att fylla hål i de kommunala budgetarna, är de mindre intressanta. 

I det kortare perspektivet är det inte den demografiska utvecklingen som oroar utan de stora skillnaderna mellan kommunerna och det som kan ligga bakom den. Inom den närmaste framtiden behöver vi inte göra några nya häftiga saker. 

Det torde räcka med att åter etablera vanlig politisk styrning, sunt förnuft, lite snålhet kombinerad med mänsklig inlevelseförmåga i det konkreta arbetet - allt gammaldags kommunala dygder.

Staten måste förstås också överge sin princip att inte styra kommunerna och istället ta ledningen. Svårare än så är det inte!  Från år 2020 har vi alltså något annat att ta itu med.

Vi kan också säga att eftersom vi inte vet särskilt mycket om hur det står till idag inom äldreomsorgen och vi inte kan förutsäga framtiden får vi inrätta oss på den fasta grunden av genuin osäkerhet. Vilket inte är en alldeles meningslös utgångspunkt.