Tiden är framför oss sade hon när de möttes. Där. Då. Det fanns inga andra, det fanns bara de. De hade hittat varandra, hittat sig själva i varandra. Hittat fram. Nu var de två fulländade människosjälar som möttes. Två själar som dansade en sedan länge inövad, men ändå helt ny, dans. Båda två visste att de aldrig skulle skiljas, visste att nu var det dem det handlade om och inga andra. Denna gång gick det inte att förstöra. Allt gammalt var helt plötsligt som bortblåst, som från en annan tid. En tid som aldrig skulle komma tillbaka. Passionen var så fullständig, så overklig, men ändå så närvarande. Närvarande i båda tvås hjärta. Den första tiden.

Sedan kom bådas barn. Hans barn trodde att hon var ute efter pengar, likaså trodde hennes. Barnbarnen slutade att komma på besök, deras föräldrar kunde inte stå ut med tanken att man kan vara förälskad vid hög ålder. De hade gjort försök att få barnen att förstå, samlat alla och förklarat, svarat på frågor. Men ingen ville förstå. De ville bara skrika, ville inte se. Så det blev jul ensamma. Bara de två. Barnen hade lämnat dem i vredesmod och inte hört av sig efter det. Om någon av dem försökte ringa så svarade ingen. Det fanns ingen kontakt.

Båda hade kommit från tunga liv med få glädje ämnen. Barnen hade lyst upp bådas liv, och senare barnbarnen, men nu var de borta allihop. Glädjen nu fann de i varandra. Hon 78 år och han 71 år. Liven de levt började gå mot sina slut, men båda hade livsglädjen kvar. Dom hade planerat båda förlovning och bröllop, men nu kändes det utan glädje. Färgerna och glädjen försvann med familjerna.

"Två pensionärer hittades i dag förolyckade i en mindre mellansvensk stad. Paret hittades av en granne som stördes av den höga musiken vilken strömmade ut ur parets lägenhet. Polisen är förtegen men säger att inget tyder på brott, man arbetar nu på teorin om att det var självmord. Dödsorsak är ännu inte fastställd."

Så lydde notisen i tidningarna dagen efter. Ingen kunde se vilken kärleks saga som utspelade sig bakom notisen. Ingen kunde förstå, inte ens deras vuxna barn. Själva ville de inte såra, de ville inte bråka de ville bara leva med varandra och de sina de sista åren. Nu fick de i alla fall begravas tillsamans.