Mean Guns

1 ska vinna

100 mördare samlas i ett ännu inte invigt fängelse

10000 vapen som ramlar ner bland dem

10.000.000 dollar till den som överlever

Jag fick tipset att se den här actionrullen av en polare med någorlunda lik filmsmak. Jag letade reda på den i den dammigaste av videobutikens hyllor och fann den tillslut. Den var dessutom tillsalu. Den kom ut 1996 och i huvudrollen ser vi en människa som inte kan varken tala normalt eller agera. Naturligtvis talar vi om Christopher Lambert. Aj aj tänkte jag och lång var den också (1.45) enligt fodralet. Men men en fan av nånsensaction kan nog ha behållning av den så jag hyrde den. Precis när jag kom ut ur butiken såg jag till min fasa att regissören heter Albert Pyun. För er som inte vet det så är herr Pyun en regissör som producerar b-filmer i rask takt. Dessa filmer kommer alltid ut direkt på video. Han är dessutom en filter-entusiast, dvs han tycker om att använda sig av mysko färgtoner i filmerna. I Mean Guns är det det blå filtret som regerar. Herr Pyun har regisserat filmer som The Blast och den ytterst mediokra Postmortem med Charlie Sheen.

Handlingen är som det står överst och är tunn som luft. Man samlar 100 mördare och gangsters i en stor lokal, man ger dem 10000 vapen och talar om att den som lyckas överleva kommer att få tio miljoner dollar. Man har 6 timmar på sig och när Ice-T blåser i visselpipan så börjar det.

Filmen är förstås späckad med action och det pinnar på rätt bra. Huvudrollerna görs av Ice-T, Christopher Lambert och Michael Halsey. Av dessa klarar sig Halsey bäst och gör en torr men ganska bra roll som mr Marcus. Lambert har på senare år uteslutande bara gjort skräpfilmer och det mest positiva med Mean Guns är att handlingen inte enbart kretsar runt honom.

Filmen vore faktiskt helt okej om det inte vore för ett par jättetabbar som herr Pyun står för, den första är att det under hela filmen spelas Mambomusik. Faktum är att hela soundtracket verkar bestå av Mambo och det mår i alla fall inte jag bra utav. Är man å andra sidan Mambo-freak så blir man nog glad. Den andra tavlan är ju det här med filtren, alltid en blå färgton i hela filmen blir rätt tröttsamt. En positiv grej är dock att ljudet håller hög klass och att filmen visas i Widescreen. Som betyg får filmen godkänt men inte mycket mer.

Johan Åhlund

Klicka här för att komma tillbaka till Filmregistret!