Fakta och skötsel av geckos från släktet Coleonyx

Artikeln skriven av Johan Åhlund i samråd med Jan Malmgren

Förord

Syftet med den här artikeln är att puffa lite extra för en grupp geckos som jag vurmar lite extra för, nämligen bandade geckos. Den här artikeln ska relativt kortfattat beskriva några arter av just bandade geckos som jag tycker är mycket intressanta och trevliga. Artikeln är riktat till vanligt folk (forskare och experter kan säkert hitta bättre fakta någon annanstans! i någon svindyr och prålig bok tex), och är baserad delvis på mina egna erfarenheter, samt fakta hämtat ur några böcker som jag nämner i slutet av texten. Artikeln kommer att behandla en art lite extra noga, nämligen Coleonyx elegans. Det beror på att jag själv har haft ett par och tycker att de var väldigt trevliga och intressanta att studera. För tillfället är jag ägare av 4 Coleonyx mitratus. Jag tänker dock inte gå in på ämnet uppfödning i den här artikeln, det får du läsa om någon annanstans eller i någon av de böcker eller artiklar som nämns nedan. Okej! Let's go!

Coleonyx, en intressant och vacker liten ödla!

Putte, min Coleonyx elegans nemoralis!
Janne Malmgren höll i kameran!

Om du är intresserad av geckos har du kanske drömt att hålla en relativt robust marklevande geckoart i ditt terrarium. Om så är fallet ska du ta en titt på det geckosläkte som kallas Coleonyx eller som man på svenska kallar bandad gecko. Man kanske ska nämna att bandade geckos inte är riktigt lika tåliga som t.ex. leopardgeckon utan kanske bör man ha lite mer erfarenhet av ödlor innan man skaffar sina djur. Därmed inte sagt att de är speciellt svårskötta. Nu finns det ju relativt gott av svenskfödda Coleonyx mitratus att få tag på och en frisk och kry sådan bör kunna glädja en ödlefantast i många år!
Det bör nämnas att i USA är en del av nedanstående arter hotade i sin ursprungliga miljö och därför skyddade genom vissa lagar och särskilda bestämmelser. Inga Coleonyxarter är dock uppsatta på CITES-listan så en del av dessa arter kan och får exporteras från USA.
Just släktet Coleonyx kan delas upp i två grupper, den sydliga och den nordliga. Den sydliga gruppen består av följande två individer: Coleonyx Elegans som också kallas The Yucatan banded gecko. Samt den centralamerikanska Coleonyx mitratus. Båda dessa arter är generellt sett något större än deras mer nordliga artfränder (dvs de som lever i USA )och de når en totallängd av 16-18 cm. De andra arterna i Coleonyxsläktet (som tillhör den sk norra gruppen) beskrivs kortfattat nedan men vi ska i huvudsak behandla arten Coleonyx elegans i den här texten.
Här följer lite fakta om en del andra Coleonyxarter som jag tycker är intressanta.
Coleonyx brevis: Kallas även Texasgecko och lever som namnet antyder i Texas (särskilt vanlig i Texas västra och södra delar) och påträffas ofta längs gränsen till Mexiko där den håller till bland stenar och klippskrevor. Man har även konstaterat att den lever i vissa delar av New Mexiko samt nordöstra Mexiko. Den är inte särskilt aktiv på dagarna men när det börjar skymma på kan man ofta se dem på jakt efter spindlar och andra insekter. Den uppnår en längd av 10-12 cm, (honorna blir något större än hanarna). Den har en slank kropp och ett ganska kraftigt huvud. På huvudet har den stora ögon med vertikala pupiller som har fungerande ögonlock. Dess levnadsmiljö är mycket lik Coleonyx variegatus, den skiljer sig dock utseendemässigt från C. variegatus p.g.a. att dess bandade mönster bryts upp i ett stort antal fläckar med tiden den växer upp. Just brevisen har ett mycket mjukt och lent skinn (nästan som sammet) till skillnad från övriga bandgeckos som har ett betydligt strävare skinn. I fångenskap är den känd att vara relativt lättodlad och honorna lägger ett flertal kullar med två ägg per år.

Coleonyx fasciatus: Kallas även Sierra Madre bandgecko eller The black banded gecko. Detta är en art som det inte verkar finnas så mycket material om. Det beror främst på att man år 1988 bara hade stött på en handfull exemplar i naturen! Den lever i Sinaloa, Sonora och Durango provinserna i Mexico. Utseendemässigt är den så pass lik Coleonyx variegatus så att man i flera år trodde att det var en underart till den.

Coleonyx mitratus: Kallas för centralamerikansk bandad gecko. Coleonyx mitratus håller dock till i större delarna av och runt Panama, Honduras och El Salvador. Där träffar man ofta på den i den tropiska och subtropiska skogsmiljön där den springer omkring bland grenar och löv på skogsgolvet. Det här är en art som börjar bli relativt vanlig i svenska terrarier. Det kan bero på att den är förhållandevis lätt att sköta, trivs rätt bra i terrarium och är ganska lättodlad. En annan bidragande orsak kan vara att den har en ganska lång livslängd. Man känner till exemplar som levt i fångenskap i över tio år. Den kan uppnå könsmognad efter 6 månader men vanligtvis blir den könsmogen runt nionde månaden. Honorna lägger många kullar med två ägg. Att en hona lägger mellan 12-18 kullar under ett år är inte ovanligt. I rätt temperatur (ca 29 grader) kläcks äggen efter 46-55 dagar. Om man håller en temperatur på 29 grader i kläckaren får man ungar av båda könen enligt Vivariums avelsprojekt.
Coleonyx variegatus med följande sju underarter:
Abbotti: Kallas ibland för The San Diego Banded gecko och den lever i sydvästra kalifornien samt på Bajahalvön. Beskrevs för första gången 1945 av Lawrence Klauber. Den kan uppnå en nos till kloaklängd av 6,1 cm.
Bogerti: Kallas även för The Tucson banded gecko och lever i sydöstra Arizona och sydvästra New Mexiko. Den är relativt stor och har en nos till kloaklängd av ca 7 cm, totallängden kan uppnå till 13,4cm och det gör den till den näst största coleonyxarten.
Peninsularis: Kallas även för The San Lucan banded gecko och lever på den södra delen av Bajahalvön. Beskrevs för första gången 1945 av Klauber. Den har en nos till kloaklängd av 5,4 cm. Tyvärr är detta en art som man inte vet så mycket om.
Slevini: Kallas även för The Santa Ines Island banded gecko och lever således på Santa Inez Island som är en ö i den Kaliforniska gulfen. Den upptäcktes 1921 av J.R Slevin. Den här underarten har en nos till kloaklängd på maximalt 4,2-4,3 centimeter vilket gör den till den minsta av coleonyxarterna.
Sonorensis: Kallas för The Sonoran banded gecko och lever i Kaliforniens Sonoraöken. Den beskrevs för fösrta gången 1945 av L.M. Klauber. Den har en nos till kloaklängd som ibland kan överstiga 5,6 cm. Det här är en art som man inte vet så hemskt mycket om.
Uthaensis: Kallas även för Utah banded gecko. I Utah där den här arten lever är denna ödla en så kallad "controlled reptile". Detta innebär att man inte får inneha eller sälja ett exemplar utan att ha ett särskilt tillstånd (nästan som ett registreringsbevis) från staten. Den här arten beskrevs för första gången av Ross Hardy 1941. Den kan uppnå en nos till kloaklängd på ca 6,6 cm vilket gör den till den tredje största coleonyxen.
Variegatus variegatus: En mellanstor gecko med ett mjukt skinn med relativt korta ben och små fötter som saknar klor. Den lever i sydöstra Kalifornien runt San Diego där man kan hitta den bland stenar och klippskrevor. Den lever i vissa områden tillsammans med Coleonyx abbotti. Den är som alla coleonyx nattaktiv och tillbringar dagarna under stenar för att på natten jaga efter byten (spindlar, skalbaggar och andra insekter). Den är mest aktiv under våren. När den springer har den sin svans uppsträckt, svajande från sida till sida likt en katt. Likt vissa andra Coleonyxarter kan den när den blir skrämd utstöta korta hesa skrik. På grund av dess färg och teckning händer det att folk som är ute i naturen ibland förväxlar den med juvenila gilamonster! Dess parningsperiod är mellan maj till september då den lägger ett antal kullar (upp till 23 st är inte ovanligt) med 2 ägg som kläcks efter 45-60 dagar. Dess huvudsakliga fiender i naturen är skorpioner, ormar och ugglor.
Coleonyx reticulatus: 1956 hittades av en slump en stor och kraftig bandad gecko i en råttfälla i Texas. Man hade aldrig sett en liknande ödla och man beslutade att kalla den för The Big bend gecko. Man hittade som sagt var bara ett exemplar och det skulle dröja ända till 1971 innan man fann fler exemplar av den i det vilda! Det säger en del om hur ovanlig den här arten är. 1997 gjorde därför herpteologen Earl Turner en resa till Chuahuanöknen i Mexiko. En mycket ensligt område med höga berg som i folkmun kallas "despoblado"- The badlands. Hans mål var att försöka hitta levande exemplar av en av världens mest sällsynta ödlor- The Big bend gecko. Efter en dryg timmes letande fann han två honor. De hittades vid en klippformation ca 30 meter från varandra. Där levde de i små underjordiska håligheter. I dessa håligheter finns det gott om syrsor och skalbaggar som den lever av, (den behöver alltså inte lämna sin håla för att jaga efter foderdjur). Man har genom studier av maginnehållet konstaterat att den även äter små skorpioner och en del mångfotingar. Dess huvudsakliga föda består dock i huvudsak av syrsor och termiter. Dess fiender i naturen är ormar (t.ex. crotalus l. Lepidus) och små exemplar blir ofta offer för den stora ökenlevande mångfotingar. Earl Turner har en teori varför ödlan anses vara så sällsynt: Det beror på att den lever i en så pass ogästvänlig miljö där människor sällan vistas. Man måste alltså leta efter den på oerhört avlägsna och svårtillgängliga platser för att överhuvudtaget kunna få syn på den. Det gör ju inte saken lättare när de bara verkar leva i vissa regioner i Mexiko och i USA. Framtida forskning kommer säkert att klargöra mer om denna ödla och dess liv i naturen. Några utvalda herpteologer i USA har fått tillstånd att hålla några exemplar i terrarie för att få reda på mer fakta om just den här arten.
Den har likt Texas geckon ett stort huvud med stora ögon, fungerande ögonlock. Den har små tår utan häftlameller (likt alla Coleonyx). Den blir relativt stor, ca 12-17 cm. och har ett beteende som nästan är identiskt med den lite mindre Coleonyx brevis. Den håller i det vilda troligtvis till i Brewster och Presidio counties i Texas som ligger i den så kallade Big Bend National Park, den finns också som sagt i Mexiko. Anledningen till att man försöker hemlighålla exakt vart arten lever är att man inte vill ha en massa folk omkring dem för att skydda arten. I Texas skyddas den här arten av vissa djur och naturskyddslagar och för att få samla in och hålla ett exemplar krävs ett tillstånd från Texas Park and Wildlife.
Coleonyx Switaki switaki med underarten gypsicolus: Just coleonyx switaki kallas även för The barefoot gecko och är en mycket vacker och tyvärr en mycket sällsynt ödla. Trots att den lever i södra Kaliforniens (runt San Diego) klippiga och vulkanlika ökenområden och i det angränsande området kring och på Bajahalvön, dvs områden där det finns mycket gott om herpteologer som traskar omkring ,så har den på ett skickligt sätt undgått att bli upptäckt. Den håller gärna till i håligheter i marken vilket ju inte direkt gör den mer lättupptäckt. Det var först 1974 när K.H Switaki upptäckte den som den blev känd och artbestämd. Detta beror på att den är väldigt skygg och försiktig. Den visar sig nästan aldrig i öppen terräng, inte ens på natten. Eftersom man så sällan träffar på den i det vilda kallas den skämtsamt för The Magic gecko. Man tror dock att det finns relativt gott om exemplar ute i naturen trots att man sällan ser den. Den blir relativt stor, upp till 16 cm och den har stora kattlika ögon med vertikala pupiller. Dess parningsperiod börjar i mitten av maj och håller på tills i slutet av juli. Honorna lägger flera kullar med två ägg som sedan kläcks efter ca 70 dagar. Den lever som andra bandgeckos av insekter som den jagar på natten. Tyvärr blir den ibland själv offer för andra rovdjur (ugglor och liknande) när den är ute för att jaga. Den här arten likt Coleonyx reticulatus skyddas i USA av vissa djur och naturskyddslagar. Man får med andra ord inte gå ut i naturen för att försöka samla in några exemplar till det egna terrariet utan att ha speciella tillstånd utfärdade av diverse myndigheter. Även om man har lyckats att få tillstånd så är det långt ifrån säkert att man har turen att hitta ett exemplar eftersom de är så sällsynta.
Coleonyx elegans: med underarten Coleonyx elegans nemoralis. Kallas som sagt för The Yucatan banded gecko. Just Coleonyx elegans är en mycket intressant art som jag redan sagt lever i Södra Mexiko, (den förekommer främst vid Yucatanhalvön och i Chiapasområdet men även i närheten av Vera Cruz och Oxaca) Belize samt i norra Guatemala. Coleonyx elegans nemoralis lever dock på lite mer sydliga breddgrader och finns främst i Jaliscoregionen söder om Oxaca. Till skillnad från de flesta andra bandgeckos så lever Coleonyx elegans i mer buskig och skogig terräng. Där tycker den mycket om att ligga under grenar och löv på skogsgolvet. Både Coleonyx elegans och Coleonyx elegans nemoralis finns i det vilda båda med ett bandat och ett stripat mönster. Detta är den största av alla bandade geckos och kan nå en totallängd av 18 cm. Kroppen är lång och slank med ett relativt kraftigt huvud. Den här arten vill gärna ha en relativt hög luftfuktighet. Just den här arten har en tendens till att få ett mer stripeat mönster än sina artfränder. Till skillnad från andra bandgeckos får just elegansen något längre klor på sina små fötter.

Coleonyx elegans och dess terrariemiljö
Ett terrarie bör vara en prydnad tycker jag, ett substitut för en tavla eller liknande. Man kan på ett ganska lätt sätt bygga upp ett jättesnyggt terrarie för bandade geckos om man bara anstränger sig lite. Mitt terrarie är ganska lagom stort för mitt par, 70x50x50cm. Som bottensubstrat kan man med fördel använda så kallad reptilbark. Det bör vara ett lager som är ca 4-5 cm djupt. När det gäller just Coleonyx elegans tror jag personligen att den i det vilda lever i brynzonen mellan en skogsliknande miljö och en lite torrare dito. Jag har därför en dryg fjärdedel av terrariets yta bestående av ca 3-4 cm djup sand. Nu kanske några av er är skeptiska till valet av just sand eftersom en del sandkorn kan hamna i magen på dina små ödlor? Det trodde jag också först men jag frågade en professionell uppfödare och han påstod att den risken var väldigt liten. Jag har själv använt sand som substrat både till mina Leopardgeckos, Stenodactylus petrii, och delvis till mina Paroedura pictus och jag har aldrig haft något problem.
För att djuren ska ha det bra krävs det att man sprayar terrariet med vatten helst en gång per dag för att på så sätt få en bra luftfuktighet. Jag personligen sprayar lite oftare, typ innan jag går till jobbet och när jag kommer hem, dock inte så att terrariet dränks. Detta är mycket viktigt eftersom dessa ödlor lätt kan torka ut om man glömmer att spraya ett par dagar. Om man har reptilbark som substrat kan man hälla ner lite vatten i substratet för att sedan spraya lite vid behov. Djuren behöver också ett par gömställen att ligga och trycka under, till det använder jag korkbarksbitar samt en del grenar. Vill man att terrariet ska se ut lite mera som en liten klippöken (med lite större sanddel) kan man använda stenar som gömställen och liknande. Glöm dock inte att limma ihop stenarna med t.ex. siliconlim så att de inte kan rasa ihop och på så sätt skada dina djur. Som dekoration kan man med fördel använda sig av diverse plastväxter och liknande. Vill man ha levande växter så går det också bra, det kräver förstås lite mer skötsel men kan vara väldigt snyggt. Självklart ska en grund vattenskål med rent vatten alltid finnas i terrariet så att djuren själva kan välja när de vill dricka. Jag har för säkerhets skull också en liten liten skål med kalkpulver stående i ena hörnet ifall att ödlorna skulle bli lite sugna på vitt pulver:)
För att få upp temperaturen till en lagom nivå dvs 25-30 grader används med fördel spotlights eller en ljusramp. Jag använder två lysrampsarmaturer. I den ena sitter ett Zoo-MED uv-ljusrör och i den andra armaturen har jag två lampor. En 40 watts glödlampa som precis som uv-röret lyser 10 timmar per dag, och en separat kopplad blåfärgad 25 wattslampa. Den blå lampan är även den kopplad till en timer och den lyser 2 timmar per dag. En timma innan de övriga lamporna tänds och en timma efter att de andra har släckts. Anledningen till att jag använder blåljus är att jag tycker att det är intressant att sitta och titta på de små djuren när de börjar jaga de syrsor som jag slänger in ett par minuter efter att den blå lampan har tänts. Att sitta och titta på djuren när det blå ljuset är på tror jag minskar risken för att ödlorna ska känna sig stressade och iakttagna. Tänk på att det är viktigt att skapa en temperaturgradient i terrariet så att det alltid finns en plats där djuren kan sola respektive svalka sig. En termometer som mäter temperaturen på två ställen i terrariet är alltid bra att ha för detta ändamål. I mitt terrarie mäter tre termometrar på olika ställen upp 24, 27 och 33 grader under spotlighten. Jag har i mitt terrarie en plats där djuren kan ligga och sola på en torr trädgren, över den sitter en 25-watts spotlight som hänger ner från uv-armaturen. Under den ligger temperaturen på ca 32-33 grader och det verkar vara alldeles utmärkt för där ligger ödlorna ofta. Som nattemperatur fungerar det utmärkt med normal rumstemperatur dvs runt 18-20 grader. Lämplig storlek för ett par eller en liten grupp djur är 60x40x40 cm.
Coleonyx elegans och dess beteende i terrariet
När man tittar in i terrariet mitt på dagen händer det oftast inte så mycket. De små rackarna ligger oftast under någon av de grottor som jag har byggt upp med hjälp av hoplimmade stenar. Konstigt nog har jag märkt att de under seneftermiddagen ofta går och lägger sig under spotlighten för att sola en stund. Just mina ödlor håller inte på och klättrar upp och ner på de granar som finns i terrariet. Däremot visar de ofta att de har ett stort intresse av att gräva och undersöka vad som finns runt stenar och grenar. Kanske de letar efter något tänkbart byte? Det kanske mest intressanta med dessa ödlor är deras sätt att agera när jag slänger in ett par kalkade syrsor i terrariet. Då jäklar blir det liv i luckan! Jag matar alltid mina djur när den blå lampan är tänd och precis när jag slängt in syrsorna kommer de farande ur sina gömställen. De springer snabbt fram med svansen svajande från sida till sida precis som en katt. När de kommer nära syrsan stannar de tvärt för att sedan fokusera blicken på syrsan. Just vid detta tillfälle rycker det ganska okontrollerat i deras tunna svansar. Ett ögonblick senare kommer ett blixtsnabbt och oftast mycket välriktat hugg, och sen var den syrsan historia. Detta beteende bör helst ses med egna ögon, för det är en rätt cool syn att se ödlan löpa omkring och nyfiket spana efter byten. Så här går det oftast till när jag matar mina djur, de har aldrig vägrat mat och tar gärna både syrsor och mjölmask när tillfället ges.
Utfodring av dina ödlor
Basfödan för dina coleonyx bör vara syrsor av lämplig storlek. Juveniler kan man mata varje eller varannan dag, adulta exemplar kan matas två till tre gånger i veckan med lämpligt antal syrsor, (jag brukar ge dem 5 syrsor var tre gånger per vecka). En tumregel är att inte ge dina ödlor bytesdjur som är något mindre än ödlans huvud. Kalk och mineraler bör också tillsättas när du matar dina djur. Detta görs lämpligen som så att du placerar syrsorna i en burk eller påse med kalk/mineralpulver och sen skakar om alltihop. Då fastnar pulvret på dina syrsor som sen åker ner i magen på dina hungriga ödlor. Om man nu inte skulle få tag i syrsor kan man i värsta fall mata sina djur med mjölmaskar. Detta är dock inte att rekommendera eftersom mjölmaskarna innehåller så mycket fett. Jag själv brukar dock en dag i veckan sätta in en matskål med några kalkade mjölmaskar för att på så sätt variera ödlornas kost lite. Som kalk och mineralpulver har jag alltid använt Rep-Cal och Reptivite och det har inte varit några problem.
Könsbestämmning
Att bestämma könet på en bandad gecko kan ibland vara lite knepigt. När de är små kan man med säkerhet inte se på den om det är en hane eller hona. Man måste helt enkelt vänta med att könsbestämma den tills den blivit lite större. Hanarna utvecklar dock relativt stora utbuktningar bakom kloaken (detta har även honorna men de är dock inte alls lika välutvecklade). Honornas utbuktningar bakom kloaken har också en tendens till att sitta mer i sidled. Fullvuxna hanar har oftast större och bredare huvud och är generellt sett något större än honan.
Referenser och tips på bra böcker som jag har använt till denna artikel:
Keeping and Breeding geckos av Hermann Seufer Den här boken är nästan ett måste för alla gecko fans! Geckoälskarnas bibel! Rekommenderas verkligen! Vettigt upplagd och massor av fina färgbilder! Och skötselråd för en mängd arter.
Breeding and keeping geckos av John Coborn Nästan lika omfattande som ovanstående mästerverk, boken är nästan en kopia av Seufers bok. Lika fina bilder och samma upplägg. 160 sidor med massor av bilder och fakta.
Lizards of the world av Chris Mattison Behandlar kortfattat men på ett bra sätt massor av ödlor. Bara korta fakta om många geckoarter (14 sidor) men tyvärr inte så många bilder. Tar istället upp de flesta ödlearter i världen. 192 sidor.
Lizards in captivity av Richard H. Wynne En ganska trist bok som tyvärr bara behandlar 7 geckoarter MYCKET kortfattat. 190 sidor.
Geckos av R.D.Bartlett En kanonbok i budgetutförande med bra text och fina bilder, tar upp en massa geckoarter! Skriven av en mycket duktig författare som på ett mycket bra sätt förklarar både det ena och det andra om geckos. 104 sidor med många bra färgbilder.
Reptiles april 96 Innehöll en bra artikel om Leopardgeckos och dess släkte.
Reptiles oktober 97 Innehöll en bra artikel om Bandade geckos.
The Vivarium 5 (2) Innehöll en artikel om Coleonyx mitratus
Slutord

Det finns alltid någon som läser detta och tycker att mina djur har fel terrariemiljö när det tex gäller temperaturer och sånt. Det skiter jag i, mina djur fungerar UTMÄRKT under beskrivna förhållanden och jag ändrar inget.

Copyright Johan Åhlund