1995 kom han till Unga Riks, och en roll i Resan till Ugri-La-Brek.-Den handlar om två barn som reser till dödsriket i fantasin, för att leta efter sin döda morfar, förklarar Martin. Man kan väl säga att den gestaltar ett sorgearbete på ett lekfullt sätt.-Det är ofta svåra ämnen som Unga Riks tar upp, men barn klarar det, bara man ger dem en öppning i slutet. De måste få en chans till en möjlighet, ett ljus. Man får inte lämna dem i sticket. Det är viktigt att man berättar med värme och lekfullhet. Han gillar att arbeta med Unga Riks, tycker att det mycket påminner om arbetet i en fri grupp. -Här uppstår hela tiden nya konstellationer med nya
skådespelare och nya regissörer. Skillnaden från en fri grupp är att de ekonomiska förutsättningarna är bättre här. Här har man en hel produktionsapparat bakom sig. Det känns väldigt skönt. Han är uppvuxen i Karlshamn, Blekinge, och vågade knappt tänka tanken på att en dag bli skådespelare. -Jag spelade lite teater på mellanstadiet, och jag tyckte mycket om det, men det var ändå för långt ifrån min verklighet för att jag skulle våga satsa på det. På gymnasiet gick jag träteknisk linje, flyttade sedan up till Stockholm för ett jobb som slöjdlärare i Bagarmossen. Till slut sökte han sig ändå till Kulturamas Teaterstudio, gick

kvällskurser, prövade nya jobb, hankade sig fram. Så en dag, Scenskolan. -Jag tycker att jag är lyckligt lottad som fick en sådan väg in i yrket, säger Martin. Som skådespelare har jag nytta av mina olika yrkeserfarenheter. De har gett mig perspektiv. Livingstones barn, har beskrivits som en Lars Norén-pjäs för barn. -Det är en slags framtidsvision, där några barn lämnas på ett barnhem, där de skapar sig en egen verklighet, säger Martin. Pjäsen handlar om hierarkier mellan barn, och makt som barn utövar på varandra. -På sätt och vis en grym pjäs, men man kände att barnen satt som tända ljus när vi spelade den. vidare...