Vad man hoppas på är att en pjäs ska leda vidare till diskussioner, att barnen går hem med en ny insikt som de pratar om. -Så är det alltid med mig själv, när jag sett bra teater.Jag kan ha en föreställning med mig i många år, tänka tillbaka på just den föreställningen, få lite distans till mitt liv. Det är så jag vill att teater ska fungera. Barn som publik är omedelbar, låter sig inte luras. -Det räcker inte med fint ljus och vackra kläder, säger Martin. Förstår de inte historien , lägger de av med att titta. De kan också bli väldigt påtagliga i sin uppskattning. Ibland har små barn försökt klättra upp på scenen, då gäller det att på ett snyggt sätt att försöka få dom att kliva ner utan att tappa tråden i spelet. Spelet blir ofta väldigt intimt

med Unga Riks uppsättningar menar han. -Vi har en låda, en teater på tio gånger tio meter, som vi bygger upp i klassrum och gymnastiksalar. Det ställer vissa krav på pjäser och skådespeleri, man tvingas komprimera berättandet. Ruben pottas eländiga salonger, tror Martin mycket på. -Det ska bli en varm föreställning, lekfull, hjärtlig. Jag hoppas ungdomar kan känna igen sig, bli stärkta av historien, få bättre självförtroende. Johan Björk i pjäsen kommer lite närmre sitt eget jag mot slutet. Han inser att han duger som han är.

Kenneth Gysing / frilansjournalist