SMARAGDBOA

Mycket vacker, kanske vackrast, bland ormar är smaragdboan (Corallus caninus) från de fuktiga tropiska skogarna i Guyana, Brasilien, norra Bolivia och östra Peru. Ormen, som också kallats hundhuvudboa, är strikt trädlevande och därför också försedd med en välutvecklad gripsvans. Den tar sig ytterst sällan ned på marken.
Namnet, som för tankarna till smycken och juveler, har den naturligtvis fått för sin utsökta gröna kamofleringsfärg, vilken gör att den smälter in i omgivningen uppe i trädens gröna lövverk. Beroende på var ifrån ormen geografiskt kommer kan inslaget av gula/vita streck vara större eller mindre.
Smaragdboan har ett annorlunda sätt att vila. Den lägger sig då prydligt ihopringlad på en gren, rättar till sig så att den får jämnvikt, alltså så att lika mycket kroppsvikt finns på båda sidor om grenen. Sedan förankrar den sig med svansen och så ligger den sedan och vilar.
Den här arten är aktiv i skymning och på natten. När dagen kommer och solen strålar för fult ligger den ihoprullad kring en gren som exemplaren på bilderna här intill.
Ormen, som blir drygt två-tre meter lång, livnär sig av bland annat fåglar och fladdermöss. I fångenskap kan den utfordras med möss och kycklingar, även i djupfryst form. Efter att fodret tinat får man använda en grilltång eller liknande för att presentera fodret för ormen och locka den till hugg.

Bitsk orm

Den här arten är, märkligt nog, ingen jättepopulär orm bland herpetologer i vårt land. Sannolikt hänger det samman med att ormen är mycket bitsk och aggressiv. Det gäller att vara mycket försiktig då man lyfter den. Det sägs att smaragdboan är den art bland "kramarna" som har längst tänder. Det kan ju bara bra att ha då det gäller att gripa och hålla fast ett fjäderklätt byte högt uppe i träden. Men för den herpetolog som blir biten är det mycket smärtsamt.
Eftersom smaragdboan är en art från regnskogen, måste förstås terrariet inredas därefter. Att den lever hela sitt liv upp i träden ger en tydlig vink om hur terrariet bör se ut. Det ska vara högt och försett med kraftiga grenar som ormen kan inta sin viloställning i.

Värme och grönska

Den mest utmärkande egenskapen för ett regnskogsterrarium är fukt, värme och grönska. Värmen bör ligga på ca 30 grader, med en ytterligare fem grader uppvärmd punkt någonstans i terrariet. Nattemperaturen bör vara några grader lägre. Normalt åstadkoms den sänkningen behändigast genom att belysningen släcks.
Den höga luftfuktigheten kan åstadkommas genom att terrariet och inredningen ofta (ett par gånger om dagen) sparyas med vatten. Man kan också ha en uppvärmd vattenbehållare inne i terrariet. Eller om man har råd och är lite fiffig, en luftfuktare.

Rengöras

På bottnen behöver man inte ha grus, sand eller jord. Ormarna kommer ändå aldrig att befinna sig där. Men för att göra det hela tilltalande för ögat kan man placera stenar och s k mangroverötter för akvariebruk på bottnen.
De gröna växterna kan antingen vara äkta (krukväxter från blomsterhandeln) eller platsväxter, vars fördel är att de enkelt kan rengöras under en dusch.
Som andra boaormar föder också den här arten fram levande ungar och på sina håll ute i världen och i vårt land sker en framgångsrik uppfödning. Honan kan föda upp till tio ungar per gång och de är vid födseln drygt 40 cm långa. Den smaragdgröna färgen får de inte förrän efter ett par hundömsningar. Födelsefärgen är rostbrun eller roströd.

Infraröd strålning

Snabbt och elegant kan, som bekant, en orm med sin spelande tunga som "känselspröt" avgöra om det är fiender eller bytesdjur i grannskapet.
Men tungan är inte det mest fantastiska i ormvärlden. Det finns ormar vars sinnen får en att tänka på en science fiction-värld.
Flertalet boa- och pytonormar och gropviperor har förmågan att fånga upp och analysera infraröd strålning.
Detta märkliga sinne finns hos gropviperorna i gropar på huvudets sidor och hos boa- och pytonormarna längs plåtarna på läpparna och hos smaragdboan kan de här läpplåtarna särkilt tydligt ses (bilden).

Träffsäkert

I dem finns hyperkänsliga värmereceptorer som kan urskilja riktningen och uppskatta avståndet till ett föremål som bara är 0,001 grader varmare än omgivningen.
En fågel, eller en fladdermus, eller något annat litet däggdjur skiljer sig förmodligen inte mycket i temperaturhänseende en varm dag i regnskogen från den övriga omgivningen. Men det räcker alltså för en smaragdboa med "värmeseende" att utdela ett något sånär träffsäkert hugg.

Text och bilder: HANS NORLING

Ankare. Smaragdboan är helt trädlevande. Den tillbringar sin tid uppe i träden, där den jagar bland annat fladdermöss och fåglar. När den vilar ringlar den ihop sig som den här ormen och använder sin gripsvans som ankare..

Känslig orm. Längs plåtarna på läpparna och hos smaragdboan finns hyperkänsliga värmereceptorer som hjälper arten i jakten på varmblodiga byten. Även om lokaliseringen för det här organet syns tydligt hos den här arten är den ingalunda ensam om förmågan.