Karin Nordberg: "Aschberg som folkbildare. Om begrepp och dess komplikationer"
Uppsatsen berör medias roll i folkbildningen. Efter
en inledning där läsaren får följa med till
ett av Robert Aschbergs program, följer en genomgång
av medias roll för folkbildningen från radions barndom
fram till dagens kommersiella tv, där även debattprogram
av modernare snitt fått en plats.
Radion fick i början kritik från folkbildarna själva
för att de tyckte att det nya mediet inte gav lyssnaren tid
till eftertanke och reflektion, vilket de ansåg var en viktig
del av folkbildningen. Således som den sett ut i studiecirklar
och diskussionsklubbar.
Efter den inledande kritiken som radiofolket tog åt sig
utvecklades radion som en del av folkbildningen och läsaren
får följa med i hur radion förändrades under
åren. Till exempel hur andra världskriget gjorde att
nyheterna fick en ny och viktigare roll och att journalister blev
de nya radiomedarbetarna istället för som tidigare akademiker.
"En 'roligare' radio eftersträvades även för
det folkbildande utbudet." Radion förändrades från
att ha varit en slags "folkhögskola" till att vara
ett publicistiskt företag. Under 70-talet försvann även
det uttalade folkbildningskravet från avtalet som Sveriges
Radio hade med staten och man fick istället "kulturpolitiska
uppgifter". Utbildningsradion fick folkbildningsansvaret.
Författaren noterat att folkbildare sällan reflekterat
över mediernas förhållande till folkbildningen
och finner det anmärkningsvärt. (Något även
vi kan fundera över, som jag ser det)
När vi kommer fram till tv:s roll för folkbildningen
i ser författaren programmet "Striptease" som ett
banbrytande program. Varför då? Jo, nu kom programledaren,
i det här fallet Jens Orback, att spela en mycket centralare
roll i debattprogrammen än tidigare då innehållet
varit det viktigaste. Samhällsprogram har sedan även
fått sitt namn efter programledaren. Dessa program har dock
många gånger börjat kombinera underhållning
med ett tydligt folkbildande ambitioner.
Något som benämns som "Valla-seminariet"
har berört folkbildningsbegreppet och dess innebörd
och av de förslag som gavs till definition var det inget
som underkände etermedierna som folkbildare. Istället
kan man även om program som "Diskutabelt" som Robert
Aschberg höll i, tala om att det satte i gång processer
hos tittaren som i förlängningen skapar ny tolkning
av tillvaron.
Under detta seminarium i Valla talade man även om att
i den moderna medieforskningen talar om att publik och tittare
är medskapare i programmen och detta vill författaren
skriva under på och ser även det som en del av folkbildning
(så tolkar jag det i alla fall).
"Ett folkbildningsbegrepp som inte tar hänsyn till
de maktaspekter som är inbyggda i varje medieutbud, blir
ett tandlöst och avpolitiserat begrepp, fjärran från
de demokratiska strävanden som ligger i den ursprungliga
folkbildningstanken."
Kritiker till media och framförallt tv finns ju naturligtvis
och författaren tar bland annat upp Neil Postman, som ser
skriften som en förutsättning för ett modernt och
civiliserat samhälle och då blir tv det största
hotet mot demokrati och förnuft.
Med tanke på den nya infoteknologi som växer fram
med en väldig fart kommenteras även farhågorna
kring internet och det som benämns som "modemdemokrati".
Helt enkelt att den traditionella demokratin ersätts med
ett samhälle där beslut tas genom att mänskor trycker
på en knapp.
I dagens samhälle kan Aschberg, enligt Karin Norberg,
ses som en folkbildare.
Hon ställer en intressant fråga när hon undrar:
"Vad kan folkbildningen bidra med i mediesamhället?"
(Verkligen något att fundera vidare tycker jag)
För att inte ge oss alldeles för hemska funderingar
kring etermediernas inverkan på folkbildningen, vill författaren
avslutningsvis visa på att mänskor söker sig bort
från tv:ns värld och de gör saker tillsammans
och är inte passiva. Till exempel uppmärksammar hon
oss på att det aldrig funnits så många studiecirklar
som nu.
Staffan Larsson: "Folkbildningen och vuxenpedagogiken"
Denna uppsats handlar om begreppen folkbildning och vuxenpedagogik
och svårigheten att egentligen veta och bestämma vad
de står för. Staffan Larsson kommer snabbt fram till
att de två begreppen saknar en fast innebörd. Och han
fortsätter efter en stund med att säga det är svårt
att hitta en fast grund för begreppen, att de blir "lealösa".
Det går inte att finna en "ren" eller entydig
innebörd i begreppet folkbildning, istället handlar
det om att se en mängd fenomen som kan föras till detta
begrepp i och med att de har något slags "familjeband".
För att kunna ge begreppen en fastare innebördsdefinition
menar författaren att man måste se hur de använts
hittills. I denna betraktelse får man då inte glömma
bort att innebörden förskjutits under historiens gång.
Han funderar kring begreppet "vuxenpedagogik". Det
andra ledet i begreppet "pedagogik" har sin definition
inlagt flera aspekter. Problemet blir att när man för
ihop dessa med "vuxen" och sedan försöker
se vad det står för i den konstellationen, blir det
inte helt enkelt. På nåt sätt uppfattar jag det
som att det blir en motsättning helt enkelt.
Begreppet "folkbildning" används både
för institutioner som folkhögskola och studieförbund,
men även om "en speciell process, där tanke och
känsla påverkas". Hur reder man ut relationen
mellan dessa, som kan vara separata, men även höra samman?
I försöket att reda ut vad "folkbildning"
står för, börjar Staffan Larsson med att reflektera
över folkbildningen som en process, som är knuten till
samhällets tillstånd och förändringar. Han
vågar sig även på att fråga varför
folkbildningen överhuvudtaget existerar. Det beror bland
annat på att folkbildningen kom att stå för något
nytt och det fick agera som kil mellan kopplingen elit och bildning
respektive folk och obildning.
Folkbildningen kom inte bara att stå för gammal
kunskap på nytt sätt, utan även för ny kunskap
som fick en plats i de nya institutionerna. Den nya kunskapen
kom att knytas till "folket" och deras behov i kunskapstillägnandet.
Men även till att maktförskjutningen som påbörjats
i samhället i stort, folket hade fått en förändrad
ställning.
De sociala relationerna hade även de börjat förändras
och här spelade folkbildningen en roll eftersom den bidragit
till att nya grupper kunnat utmana eliten gällande kunskap
och tillgången till kunskap. Således har folkbildningen
haft en avgörande roll för att maktförskjutningen
under de senaste 100 åren skulle få den karaktär
som den fått i Sverige.
Idag har dock bilden förändrats och folkbildningen
har fått nya användare och användar-områden
jämfört med tidigare.
I artikeln berörs även folkbildningens "grammatik".
Den vanliga skolan har en slags inneboende grammatik, en form
som är fast sedan länge. I motsats till denna "grammatik"
har folkbildningen lyckats skapa sig en egen "grammatik",
med en avvikande praxis. Bland annat handlar det om hur man använder
tiden i speciellt studiecirklar, men även hur examination
och prov inte finns med i folkbildningen. Noterbart är, enligt
Larsson, att folkbildningen, jämfört med skolan har
ett betydligt friare förhållande till systemen. Men
framtiden för folkbildningen ligger även i man behåller
sin unikhet och inte fastnar i "systemrationalism" eftersom
det kan leda till nya och inte så positiva mönster.
Avslutar min sammanfattning med att citera Staffan Larsson:
"Med andra ord: en verkligt förnämlig bildningsprocess
uppstår när en människas personliga folkning utmanas
av andras tolkningar. Då kan vitala om verklig "bildning",
som går på djupet. Det egna måste "vara
med"."
Alvar Svensson: "Att se på folkbildning. Om vad folkbildare
menar att det är"
Folkbildningens fyra grenar är enligt den gängse
uppfattningen folkbibliotek, folkhögskolor, föreläsningsföreningar
och studieförbund. Denna uppsats tar upp hur studieförbunden
uppfattar begreppet "folkbildning".
"Fritt och frivilligt" är det som brukar känneteckna
folkbildningen och har så gjort sedan länge. Man talade
dock om att målen var allmänbildning; personlighetsutveckling
och medborgerlig bildning. Folket skulle helt enkelt få
en demokratisk fostran.
När vi kommer så långt som till 1974, när
riksdagen beslutade om ny kulturpolitik ser vi hur folkrörelser
och föreningsliv ses som viktiga delar av kulturlivet. Studieförbunden
sågs som viktiga för att genomföra denna kulturpolitik.
Deras estetiska studiecirklar sågs som den viktigaste formen
av kollektiv skapande verksamhet och den gav många människor
möjlighet att delta i kulturlivet.
Under tidens gång har den officiella synen på folkbildningen
förändrats och man kan utifrån 70-talets kulturpolitik
skönja två sätt att se på folkbildningen.
Dels ska folkbildningen agera som organ inte bara för folkrörelser
utan även för andra ideologiska intressen. Enligt det
andra synsättet har studieförbunden tilldelats bestämda
uppgifter inom vuxenutbildning och kulturliv.
Mot betoningen av folkbildningens "fritt och frivilligt"
måste dock ställas de krav som staten ställer
på den för att få finansiella förutsättningar,
statsbidraget.
Författaren har intervjuat människor som är
anställda inom de olika studieförbunden för att
se vilken syn de har på och vilken innebörd de lägger
i begreppet "folkbildning". I intervjuerna återkommer
vissa kännetecken som i stort sett alla kan skriva under
på.
Arbetsformen, vilket innebär samarbete i den lilla gruppen,
ses som ett för folkbildningen viktigt kännetecken.
Studiecirkeln är specifik för folkbildningen helt enkelt.
Bildning är mer än utbildning är en annan formulering
som de flesta samtycker om.
"Folkbildning handlar om en utvecklingsprocess, kunskap
som egenvärde, den innefattar sådant som inte kan mätas."
"Folkbildning står för kreativitet och befrielse."
Under intervjuerna kommer fyra distinkta perspektiv i synen
på studieförbundens uppgifter att framträda: Samhällsperspektivet,
organisationsperspektivet, bildnings- eller kunskapsperspektivet
och till sist ämnesperspektivet. I sin analys av materialet
har Alvar Svensson valt att utgå från dessa perspektiv
och inte de olika dimensioner som tas upp i andra avhandlingar
gällande bildningsideal. Och i sin tämligen snäva
utgångspunkt att analysera studieförbundens syn på
folkbildningsbegreppet kommer han fram att inte ens här finns
en enhetlig syn på begreppet.
Vid genomgången av materialet har Svensson visat att
på vissa punkter har företrädarna för studieförbunden
gemensam folkbildningssyn. Vid närmare genomgång måste
man dock se att man kan få tala om en folkbildning som är
studieförbundens minsta gemensamma nämnare. Utifrån
de skilda ideologiska sammanhang man företräder, har
egna synsätt skapats. Vad folkbildning blir beror helt enkelt
på vem det är som arbetar med den.
Även här avslutar jag med ett citat från uppsatsen:
"Begreppet folkbildning har ingen entydig innebörd.
Det har stått för skilda innehåll över tiden
och mellan olika organiserade krafter som alla betecknar sig själva
som folkbildningsorganisationer. Sådana skilda uppfattningar
om begreppet finns också bland studieförbunden, de
organisationer som nu starkast förknippas med begreppet folkbildning."
Nils-Åke Sjösten: "Hitler som folkbildare. Tankar
runt ett folkbildningsbegrepp"
Återigen handlar det om att definiera vad egentligen
begreppet "folkbildning" står för. Nils-Åke
Sjösten tar ett djärvt grepp när han funderar kring
möjligheten att se Hitler som en folkbildare.
Han konstaterar att man genomgående ser begreppet "folkbildning"
som något som fått ett innehåll som egentligen
inte förändrats särskilt mycket. I det sammanhanget
är det inte helt fel att fundera kring vad folkbildning är
och vem som var folkbildare igår, men även vem som
blir det i morgon, ja, vem är det idag?
Avstamp kan göras vid den traditionella starten för
de första folkrörelserna på 1840-talet, då
folkbildning kom att stå för att skapa instanser för
att folket skulle få självbildning/självfostran
på fri och frivillig basis. Ett annat avstamp kan dock göras
vid att folkbildning står för en allmän pedagogisk
verksamhet.
Hur kan man ens försöka se Hitler som en folkbildare?
Jo, Sjösten menar att Hitler hade en syn på hur folket
skulle bildas och vi vet ju hur den skulle se ut, eftersom han
hade en egen världsbild och den ville han förmedla till
folket. Redan här kan man tala om ett magstarkt försök
att pressa in Hitler i ett folkbildningsbegrepp, med traditionellt
innehåll, men även om begreppet utvidgades.
Vad den här uppsatsen egentligen handlar om är att
Sjösten vill att forskningen kring folkbildningen ska förändras
så att man även tar med bakgrunden till denna företeelse
och inte ser den som något som egentligen helt plötsligt
"ploppar fram". Han efterfrågar en annan syn på
hur det kommer sig att folkbildningen växer fram i Sverige.
Vad som också efterfrågas är en gemensam tolkning
av begreppet. Han ser det som om att det finns två oförenliga
tolkningar av ett begrepp och han menar att man kan inte hoppa
mellan tolkningarna som det passar en själv, utan efterfrågar
konsekvens i det hela.
Någon lång sammanfattning blir det inte av denna
uppsats eftersom han egentligen tuggar om samma sak flera gånger
som jag ser det. Avslutar återigen med ett citat:
"Folkbildningsbegreppet är redan så fullt av innebörder
både för forskare och för lekmän att det
inte finns någon plats för en bredare folkbildningsdefinition.