Sidrubrik

2002-2006 Torsdagsklubben, Inge Nöjdh ©. Innehållet må icke mångfaldigas utan upphovsmannens skriftliga tillstånd.

Min första tanke gav sig genast iväg till kulturen - vår svenska kultur. Med vetskap om de kraftansträngningar som gjorts för att stimulera anrik svensk kultur inom alla dess former, så kände jag verkligen våra historiska rötter omslingra oss i allt vi gjorde och sade. Jag kunde till och med inbilla mig att en sten, liggande utanför rådhuset i denna stad, på något märkligt vis liknade Gustav Vasa! (För mycket Herrljunga Cider kanske…). Nåväl, genom denna kulturella stimulans hade man automatiskt i motsvarande grad uppnått en "avamerikanisering", det vill säga stängt portarna till det amerikanska lågvattenmärket. Tillhör vi Europa kommer influenserna i första hand härifrån, inte från Nordamerika, hade man naturligt resonerat sig fram till.

Inatt jag drömde en sådan märklig dröm. Jag drömde att den blågula fanan fladdrade majestätiskt mot den blåa molnfria himlen, högt uppe på flaggstången framför rådhuset i en liten stad någonstans i Sverige. Det var på den tiden när man kunde säga att hela Sverige levde. Att stå på denna plats och beskåda detta stillsamma skeende var kan man säga en innerlig upplevelse. Det betydde mer än bara ett visuellt intryck. Det gav upphov till en mängd associationer med ett oerhört symbolvärde. Det gav ett par tankar...

Kyrkan hade (åter) blivit en aktiv del i samhället, en stödinsats för barn och ungdomar som hamnat snett från början, för vuxna som tappat tilltron till sig själva och tröttnat på livet, för kriminella som tappat sina referensramar. En stark aktör på planen med moral och etik som specialistområden.