Sidan 8
Att vara på ett live
Lukten av rök ligger tät genom hela skogen. Långt bort hör jag hur någon gör ett kort rop. Allt är tyst, en svag vind påminner mig om den kalla och fuktiga natten. Trött och hungrig tänder jag elden, spanar runt mig men ser inga varelser. Det är tyst. Jag klär på mig allt och sätter mig vid den allt mer tilltagande elden. Jag tillagar en lätt frukost som inte verkar mätta tillräckligt. Gnuggar sömnen ur ögonen, släcker elden och tar på mig mitt bälte och mantel. Stänger ingången till mitt tält och slinker in i den täta skogen. Då hör jag ljud bakom mig och hukar mig snabbt ner samtidigt som jag vänder mig om. Jag ser just dom tre legosoldaterna som verkade ha letat efter mig redan i går. Då dom var ytterst intresserade av mitt ärende i byn. Dom vet troligen om att jag har släcktklenoden med mig tänker jag, och om dom får tag på mig är jag en död man. Ingen kommer att sakna mig här ute då jag inte har några vänner eller någon i släkten kvar nu efter fejden om klenoden. Om jag inte hinner fram till Ulrik i tid är det ute med mig. Soldaterna letar igenom mitt läger men verkar inte ha sett mig gå in i skogen. Nej vänta, dom kommer åt mitt håll. Mitt hjärta dunkar allt fortare. Nu dör jag tänker jag, måste gömma mig. Jag kryper baklänges ner för en slänt och utom synhåll för soldaterna. Jag vänder mig om och springer hukad så fort benen håller, bort från platsen och försöker att ge så lite ljud i från mig som möjligt. Men förgäves, när jag slänger ett öga bakåt ser jag hur dom går och letar rakt åt mitt håll. Men det verkar som om dom inte har sett mig, än. Jag är inte helt skärpt, måste ha fått lite sömn i natt, för jag glömmer bort att jag har ögonen bakåt och inte framåt och springer rakt in i en sten. Av farten ramlar jag över stenen och blir liggande kvidande av smärta på rygg. När jag slutat att åma mig över minna smärtor kommer jag på mig att jag är i livs fara. Jag reser mig stönande upp och försöker att inte tänka så mycket, utan koncentrerar mig på att bara ta mig där i från. Nu hör jag soldaterna. Dom verkar ha tagit in på mig. Jag ser framför mig hur skogen öppnar sig framför mig. Jag kommer ut på en väg, springer tio meter drar mina huggare för nu gäller det. Jag kan inte fly dem, i detta läge är bara en vinst i strid det som kan rädda mig. Jag söker snabbt av området runt mig efter ett gömställe. Hittar ett på sidan av vägen. Ett träd som är grovt nog att täcka mig ungefär där jag sprang ut ur skogen. Snabbt som ögat springer jag ditt och söker skydd. Jag hör redan skramlet från soldaterna. Jag lyssnar spänt och försöker upptäcka var den första av dem skall komma ut någonstans. Jag upptäcker snabbt hur någon sprang förbi på anda sidan trädet. Jag vänder runt och hoppat fram samtidigt som jag ser hur soldaten höjer svärdet, men då hugger jag till. Slaget tar över axeln på honom och han faller ihop. Jag backar och ser hur dom andra soldaterna kommer ut ur skogen. En lång tystnad uppstår när vi betraktar varan med stort hat. Jag vet att det nu inte finns någon chans att fly. Då jag ber att detta inte hade hänt hör jag tre saker, alla på en mycket kort stund. Den första är hur soldaterna skriker till för att rusa fram och krossa mig. Det andra ljudet är någonting som brakar till, jag tror att det är mitt skelett som ger vika för rädslan och spricker i tusen bitar. Men inte, så fel man kan ha, det är Ulrik och en handfull skara vapendugliga krigare som brakar genom ut ur skogen. Det tredje ljudet är ett strids rop få Ulrik som samlar till attack. Då samlar jag mitt mod och rusar mot soldaterna och vi brakar ihop. Jag får ett otäckt hugg i sidan och segnar ihop på marken. Jag var slagen, Ulrik verkar klara soldaterna och kommer fram till mig, - Bra min vän, äran är räddad på grund utav dig. - Jag är döende Ulrik, säger jag med stor besvär och försöker hålla skenet uppe. - Vi skulle inte mötas här Ulrik, vad jag minns och absolut inte så som jag ser ut nu. Ulrik ler håller ett stadigt tag om min hand och ser mycket besvärad ut när han granskar min kropp. Allt kommer att ordna sig, säger han och sänker sitt huvud ner till mitt och viskar i mitt öra, - Jag kommer aldrig att glömma dig min vän. Vänta på mig i riket, dit vi alla kommer den dag vi köttets väg går. Med dom orden blir det svart framför ögonen på mig. Jag försöker säga något men huvudet är alldeles för tungt och ramlar bak.
Ulriks dagbok 15 November 1214 Min vän Tonapas är nu död. Han blev ihjäl slagen av den giriga sidan av människan, eftersom människan gör allt för att öka på sin rikedom och makt. Tonapas blir dock inte känd för att han dog. Det var inte det viktigaste. Hans roll skulle ingen vilja ha. Smyckesklenoden som han bar på, viste han inte själv vad det var. Om det skulle hamna i fel händer som soldaternas, vilka troligen var lejda av häxmästare i trakten, skulle det bli ett fruktansvärt vapen åt dem. Tonaps insattas var mer än godkänd. Hans insatser kommer det att för evigt sjungas sånger om, och historierna om honom kommer leva i århundraden efter hans död.