Jag ville ha barn långt innan Mattias ville det, kanske är det en kvinnogrej.
Män är mer skrämda av allt ansvaret medan kvinnor inte ser det på samma sätt.
Min vännina Malin fick barn Nov - 96 och hennes lilla Brandon hade jag övat mig
ganska mycket på. På vår bröllpsresa till Paris blev jag gravid för första gången.
Jag var hel glad men Mattias var mycket tveksam, han ville gärna plugga färdigt först.
min graviditet varade i fem veckor sen fick jag ett missfall.
Det var en hemsk upplevelse. Jag vågade inte hoppas och tro att det skulle bli ett
nytt barn för läkaren saatt chanserna var små eftersom jag bara har en äggledare.
Mattias och jag slog våra kloka huvuden ihop och bestämde att vi lika gärna kunde försöka
igen och att det fick gå som det gick.
Två månader senare blev jag akut inlagt på sjukhuset för operation av
 cystor på livmodern. I det läget var jag säker på att barn, det var kört med det. Men....... gravtestet som gjordes när jag kom in på akuten var positivt !!!
"du får inte hoppas på förmycket" sa läkaren till mig innan operationen "babyn klarar kanske inte av narkosen". Min första fråga när jag vaknade upp var om babyn hade klarat sig. Och det hade hon. Då visste jag att det skulle gå bra denna gången.
Mattias var glad han också. Om än lite orolig inför framtiden
men vilken blivande förälder är inte det?

Så här framskred min graviditet:

Mån 1
Börjar må illa. Gör ett positivt gravtest. Tycker själv att
magen börjat växa, ingen annan ser det dock.
 

Mån 2
Mår mer och mer illa. Kan inte äta någonting. Går ner tio kilo på
en månad. Blir akut inlagt på sjukhuset för att få näring. Gör det första ultaljudet på
min lilla baby. ( v8 )Man kan knappt se att det är en baby. Men om man anstränger sig så.....

Mån 3
Jag tycker själv att magen verkligen syns och går och putar med den. Mattias
skrattar åt mig. När jag tittar på kort nu ser jag att den lilla magen tyvärr var obefintlig.
 

Mån 4
I v 17 är det dax för ultra ljud.  Nu ser man att det är en liten en där inne.
den blivande farbrodern Ulirk tycker sig se en gorilla på kortet vi fick hem. Mattias ser snoppar
överallt, han är övertygad om att det är en pojke, nån man kan leka med lego med.
( Michelle älskar lego så där fick han för pojke...ha)
 
 

Mån 5
Går på fest, men det känns inget bra med en stor mage så jag går hem tidigt.
Nu finns det ju verkligen en mage på mig. Äntligen. Det sa bara tjoff och så var den där
. Först inget och sen inget och sen PANG jättestor.
 

Mån 6
Firar den tjockase julen någonsin. Picasso drar ner mig för två trappor och jag
blir jätte orolig over om babyn är skadad. Jag får komma till barnmorskan Eva när jag vill för
att höra hjärtljuden hos babyn, det känns bra eftersom jag blir övertygad varannan dag
ungefär att babyn är död.  Har jätte ångest för förlossningen. Fick se en hemsk film i
föräldragruppen om en hemförlossning som tog två dygn. Inte direkt kul att se.
Vill ha ett kejsarsnitt menvågar inte be om det.
 

Mån 7
Min vännina får sin baby den 1/1 98 vilket gör att min väntan känns ännu längre.
Jag är redan mycket trött på det och ändå så har jag tre månader kvar. Har ingen ångest
för förlossningen längre, Lolas gick smidigt och det var verkligen inte som i den hemska
filmen. Får åka in till förlossningen den 10/1, har fått värkar ( det känns lite tidigt även
om jag är trött på magen ) Jag får värk hämmande sprutor och det hela lägger sig igen.
Är på sista ultraljudet 20/1 Vi kommer att få en liten flicka !!!!!!!!!
Bestämmer oss för namnet MICHELLE.
 
 

Mån 8
Jag dööööööör. Känns mycket tungt och jobbigt. Har fått foglossning och
kan knappt sitta ner. Ont överallt. Om jag tyckte att jag var stor och tjock innan är
det ingenting mot hur det är nu.  Är så stor om fötterna så att jag bara kan ha Mattias
skor på mig. Kläderna är det allra största problemet, tänk att få vara gravid på sommaren
då man bara kan ha lösa klänningar på sig. Nu måste man ju hitta varma kläder i storlek jättestor.
Orkar knappt gå någonting alls. Blir trött himla snabbt.
 
 
 

Mån 9
Nu är jag trött på dena väldiga mage. känner mig stor tung och ful.
Dagen D kommer och går. Babyn sparkar och går på. Känns som om hon sparkar sönder
mina revben. Min kompis som är läkare berättar att barn kan sparka sönder revbenen på
mammorna, det får mig att må ännu bättre.
Bm ger mig akupunktur som ska kunna sätta igång det hela när jag
gått en vecka över.
Får olika råd om hur jag ska kunna sätta igång det hela bla ricin olja - provar det, dricker en
hel flaska, men ingenting händer. Möblerar om hela lägenheten själv - ingenting.
Jag kanske är skendräktig ?????
Får ett löfte om att bli igångsatt dag 14. Det är den 19 Mars. Kommer mitt barn att
ha den 19 Mars som födelsedag ??
Är ute och äter födelsedagsmiddag med en kompis den 14 Mars. De slår vad om att jag kommer att
få åka direkt till förlossningen efter maten. Antagligen ser jag sprickfärdig ut..
De har fel.. Jag får vänta tills jag blir igångsatt den 19 Mars.
 

Min förlossning:
 
 

Michelle föddes den 19 mars på Lunds lasarett. Då hade jag gått exakt
två veckor över tiden och trodde inte att hon någonsin skulle komma ut. Efter att antal falsklarm inne
på förlossningen trodde nog inte Mattias heller att ungen skulle komma ut, alla hade för länge
sedan slutat ringa för att höra om hon kommit eller inte. Den tystnaden var nästan värre är
när telefonen ringde hela tiden.
När jag gått 10 dagar över fick jag ett löfte av barnmorkan att exakt på dagen 14 dagar över
skulle jag få bli igångsatt. det var en stor lättnad, att äntligen kunna se ett konkret slut på
det hela. Kvällen innan den stora dagen åkte vi på eget bevåg in till förlossningen för att det
kanske fanns en möjlighet att få det igångsatt ännu tidigare. Jag var så fruktansvärt trött på
magen. De ville inte riktigt som vi men vi fick sova där över natten.
Först satte de en retning på livmoder tappen kl 11, ingenting hände. Jag började tro att jag i
nte var gravid på riktigt utan bara skendräktig.
Jag blev igångsatt igen klockan 17.00 och födde efter sex timmar fram en flicka på 3860g.
Jag var helt förvånad över att det gick så fort. Jag började få värkar direkt efter att de satt ytterligare retning på livmodertappen men alla sa till mig att det bara var förvärkar och att
mitt barn skulle kommatidigast den tjugonde eller ännu senare. Visst hade jag ont men det var liksom
inte så överdrivet farligt så jag trodde dem och badade och tog det lugnt.
Värkarna kändes rätt så bra efter ett par timmar och plötsligt fanns det liksom inget
mellanrum mellandem utan de bara kom och kom och kom. Då fick jag panik !
Mattias visste inte vad han skulle göra, han
trodde att jag var ovanligt klen eftersom personalen sagt att detta inte var de riktiga värkarna,
Hur skulle jag då klara av de riktiga om jag hade så ont nu ?
Själv låg jag och trodde att jag skulle dö, eller nej inte riktigt, ont gjorde det men det var
inte jätte hemskt.klockan tio klarade jag inte ut det längre och ringde på sköterskan
som kom och sa att de skulle kolla hur öppenjag var om ung en timme. Hon hann inte ut
genom dörren förrän jag berättade lugnt att nu kommer det nåt.
Hon tittar efter och just det en liten baby är på väg ut ( huvudet ialla fall ) Då blev det fart på hela
avdelningen och efter något som inte kändes speciellt hemskt föddes Michelle klockan 23.00.
En timme senare när allt var frid och fröjd och vi beundrade vårt underverk, började jag
känna mig ganska yr och vi ringde efter en sköterska. Hon tog mitt blodtryck och hittade det inte.
Hon skämtade och sa: lilla gumman du är nog död för här är inget tryck. Då svimmade jag.
Mattis har berättat att det blev kaos på rummet. Flera läkare och alla systrar på avdelningen kom
och jag blev kopplad till en massa maskiner och fick blod och bedövningar och jag vet inte allt.
Mattias blev satt i en stol med vår en timme gammla dotter. Han var fullt övertygad att jag
skulle dö och han skulle få uppfostra Michelle ensam.
Jag kom tillbaka efter ett tag och blev skrapad gång på gång eftersom min livmoder inte ville sluta blöda.
Det blev besämt om en akut operation men läkaren ville vänta en kvart för att se hur det utvecklade sig.
Tillslut stabiliserade allt sig och han avbokade operationen men under restriktioner om fortsatt koll.
Vi kunde inte få vår efterlängtade fika förän långt senare när de såg att allt var stablilt och jag fick
lov att börja äta och dricka igen.
Detta gjorde att vi blev lagde på BB avd istället för patient hotell.
Det var ganska skönt eftersom det är besöks förbud där och man behöver
lugn och ro med en ny baby.

Här är Michelle bara ett par timmar gammal

Hela den nya familjen fick komma hem två dagar senare den 21 Mars ( efter att ha tjatat sig till det )
Väl hemma var det dax för hundarna att bekanta sig med sin nya syster. De älskade henne direkt .
 
 
 

En pappas reaktioner:

Det var det mest fantastika jag någonsin sett när den lilla luddiga skallen stack fram.
Pernilla såg ut som om hon sett ett trolleritrick när Michelle kom upp på hennes mage.
 
 
 

Vi fick även ganska mycket besök dagarna efter hemkomsten och många presenter.

Ett axplock av vad vi fick:

Ett hemmasytt lapptäcke av pappas bästa vän Jon och hans flickvän Jenny
Kläder och blommor av farmor
En BB sele av morfar
En sparkdräkt av mammas bästa vän Malin och hennes familj
Kläder av tant Candy från USA

[Detta är jag]]Anslagstavla][Hundar][Vänner][Webvänner][Graviditet och Förlossning]
[Fotografier][Mail][Dagbok]
[Awards][Michelle][Länkar] [Framsidan]