Capoeira Angola skiljer sig på många sätt från andra spel och kampsporter. I Angola så värderar vi musiken väldigt högt, för utan den skulle spelet vara meningslöst. I det här kan man dra paralleller till andra Afrika baserade traditioner, den intima relationen mellan musik, andlighet, lek och rörelse. Musiken hjälper till att knyta samman kropp och själ, plus att den bidrar till den lekfulla sidan av spelet. Det är inte bara musikens intensitet, fart och kvalitet som bestämmer capoeiristans timing till sin motparts rörelser. Där kommer det estetiska kravet på att capoeiristans ska röra sig i musikens rytm in och det förhindrar att speltet blir simpelt och aggresivt. En bra angoleiro måste lära sig att balansera det estetiska och atletiska, det konstnärliga och stridsaspekten i Capoeira som att gå på eggen av ett knivblad, det kan vara förödande om man inte kan lika mycket av allt om motparten ser det, för då vänder han det mot en. Drivna av musikens sammansmältning av rytmer, rör sig de två samtidigt till rytmen av dans och strid. Ibland kan man finna att man gör saker som logiskt sätt inte ska vara möjliga att göra, tack vare musiken, vilka man inte kan klassa som annat än andliga upplevelser. Att säga att Capoeira är djupt betyder inte att den inte kan vara lekfull. Tvärtom det kombinationen mellan respekt och intimitet, humor och allvar som gör att rodan blir en plats där vardag och andlighet möts. Därför går man in i roda med glädje och djup vördnad. Där för musiken samman det övernaturliga med det naturliga och skapar ett gemensamt språk mellan Gudar och människor, som gör att man kan kommunicera på ett högre plan. Instrumenten och musiken i en roda är en länk till gamla religiösa traditioner och inte bara musikaliskt ackompanjemang för spelet. Musiken skapar ett band mellan åskådare och spelare eftersom den kräver ett gensvar från åskådarna likväl som från spelarna. Genom musiken och sången kan ledaren för rodan kontrollera spelet så att det inte blir för hetsigt och aggresivt, och samtidigt tillföra energi till spelet. Instrumenten Instrumenten som används i Capoeira kom inte att bli del av Capoeiran förrän det kom till Brasilien. En traditionsenlig bataria i Capoeira Angola består av tre berimbauer med olika toner, två pandeiros, en reco-reco, en ago-go och en atabaque och formar en sida av rodan. Det viktigaste instrumentet är berimbau som också många gånger används för att symbolisera Capoeira. Den ser ut som en pilbåge med en stålsträng och en nöt på knyten längst ner. Gungan är den berimbauen som har störst kalebass och har den djupaste tonen. Det är den berimbau som håller takten och bestämmer vad för slags spel som skall spelas. Den är oftast i mestrens händer för att det är har som har mest erfarenhet och han vet hur han vill ha spelet. Det behöver inte vara en mästare som bestämmer, det kan vara en som har fått tillåtelse av mestren eller den person som mestren litar på. Medio är den som har en mellan stor kalebass och har en mellan ton, där av namnet Medio. Den håller också takten men kan göra vissa improvisationer. Den sista berimbauen också den med ljusast ton heter Viola och har till uppgift att göra variationer och improvisationer. Det finns olika Toques som mestren väljer ur beroende på situation, Angola, San bento Grande, San bento Pequeno, Jogo de dentro, Iona, Cavaleria do Jogo, etc. Alla dessa rytmer har sin egen innebörd och det skulle ta ganska lång tid att berätta dess mening. Reco-reco, ago-go, pandeiro, berimbau( gunga, medio, viola), pandeiro och atabaque. I den här ordningen från vänster till höger är det traditionella sättet att rodan på, men beroende på vad gruppen har för Mestre, så har han sitt sätt att ordna rodan. Instrumenten måste vara i händerna på duktiga angoleiros för att skapa inspirerande och energigivande rytmer, så att spelarna skall kunna visa upp sin fulla kapacitet i rodan. Cantar - Sjunga Enligt tradition så är sången uppdelad i tre stycken, ladainha, chula och corrido. Varje del kräver sitt sätt att sjunga på. sången är inte bara till för att roa åskådarna, det är ett väl utarbetat sätt att stimulera spelet och ge energi åt spelarna. Ladainha - är den solodel som öppnar rodan. Sångaren kan berätta en historia , reflektera filosofiskt över något eller föra vidare ett meddelande till de lyssnande. Dessa sånger kan vara improviserade för stunden och de är en av de viktigaste sätten att sprida Capoeira angolas historia vidare. Medan ladainhan sjungs sitter det ett par angoleiros vid foten av mestrens berimbau och lyssnar till vad mestren vill ha sagt genom hans Ladainha i väntan på att spelet skall börja efter chulan. I chulan hedrar sångaren gamla mestres och dess visdom och människor som förtjänar sådan respekt. Spelare och åskådare svarar till sångaren, genom att repetera varje mening i chulan. Övergången till corridon signalerar till de angoleiros som suttit och väntat att spelet kan börja. I corridon så skall åskådare och spelare, likt i chulan, svara ledaren. Men den här gången så är svaret det samma varje gång , tills att ledaren byter sång. En bra försångare improviserar med kommentarer på spelet under corridon och det gör man också vid val av sång, t ex: Man väljer en sång om ett stort träd som faller, efter det att en liten spelare har fått en större spelare att falla, eller så uppmuntrar man spelarna att spela fint, när man ser att de börjar att bli trötta.