Jag slår mig ned på en träbänk mitt i terminalen. Med mitt vänstra ben nonchalant uppslängt på det andra spanar jag ut över det stenbelagda golvet. Vid Aeroflotdisken står fyra medelålders ryssar i svarta ullrockar. De sprider en odör av cigarettrök och billigt rakvatten omkring sig. De fyra männen pratar i mun på varandra samtidigt som värdinnan vid disken försöker prata med dem. Ryska tänker jag, ett för mig helt obeskrivligt läte. Ryssarna försvinner bort mot pressbyrån med svängande rockar. Ska de månne köpa Pravda som reslektyr under flygningen hem till moder Ryssland?

En man i 30-års ålder slår sig ned bredvid mig på bänken. Han är klädd i uniform, hmm... marinen. De har de där axelklaffarna som liknar en knop av något slag. På bagagevagnen ligger en svart ordinär kabinväska och en militärväska med tygmärken på. Jag tycker mig ha sett en sådan väska förut men kan inte placera den. Plötsligt dyker en väktare upp, han hälsar på den uniformerade mannen. - Jag känner igen märket, säger väktaren och fortsätter, stab och tross? - Det är riktigt, Ba 06, säger mannen i uniform. - Jag har också varit i Bosnien, fast jag var på 07:an, säger väktaren. Visst ja, där har vi det. Min polare som också varit på FN-tjänst har ju en likadan väska. Den uniformerade mannen reser sig och går, jag gör detsamma.

På väg bort mot terminal fyra passerar jag långa rader av incheckningsdiskar. Mitt i femman står en splitterny silverglänsande Volvo S80 som betraktas av skinande asiatiska ögon. Kanske industrispioner? Det finns en slipsbutik vid entrén till terminal fem. Skall den butiken vara långlivad gäller det att var och varannan resenär glömmer att packa ned finslipsen till resan.

Sky City, en galleria med gigantiska panoramafönster mot landningsbanan. Mängder av affärer, kaféer och restauranger delar på ytan, men framförallt, delar på kunderna. Jag känner att det rycker till i kaffetarmen. Då jag är koffeinist är det bäst att stilla sitt begär snarast, innan huvudvärken och tröttheten kommer. På Roberts coffee erbjuds en kaffedrink för 28 kronor, hutlöst men ändock spännande. Är jag så nära internationell mark skall jag passa på att vara internationell.

Priserna i restaurangerna ligger en bit över det normala. I gengäld får man fika eller äta i en unik miljö. Flygplan som startar och landar och en massiv kulturupplevelse med folk från hela världen som lunchgäster. En avsats i Sky City är avsedd för rökare. Jag går upp och sätter mig med min nyinköpta kaffedrink och spanar ut mot landningsbanan. Läppjande på kaffedrinken känner jag mig lurad. Drinken smakar som en dålig, väldigt dålig Irish coffee. Hundratalet meter framför mig och ett tyskt par, står en Boing 767 färdigt för att taxa ut på startbanan. Fönsterna vibrerar när piloten varvar upp jetmotorerna. Ångorna från flygbränslet tränger genom de stora fönstren och ersätter den vedervärdiga smaken av kaffedrinken.

Jag lämnar min knappt rörda kaffedrink och beger mig vidare mot terminal fyra. Efter ett femtiotal meter blir jag omkörd av en kostymklädd man på sparkcykel. Jag tänker på min egen sparkcykel och uppskrapade knän. Samtidigt som mamma tröstar mig med saft och bulle inser jag att jag kommit till terminal fyra.

Flygplatsinformationen säger att terminal fyra bara har inrikesflygningar. Trots detta bjuder fyran på en harmonisk atmosfär med sin karaktäristiska flygplatsarkitektur. Incheckningsdiskar konkurrerar med restauranger och affärer om resenärerna. Det kan lätt liknas med Gallerian i Stockholm en folktät lördag. Det som möjligen motsäger sig likheten är att huvuddelen av personerna i fyran ser ut som unga affärsmän. Småspringande med portfölj i den ena näven och yuppienalle i den andra ser de nästan ut som de missat sina privata jetplan.

Längst bort i terminal fyra finns ett smultronställe: ett panoramafönster. Här blir flygplansälskare tillfredsställda. Det är det bästa stället på hela Arlanda att se starter och landningar. En femårig kille tittar fascinerat på de stora flygmaskinerna som trotsar all logik och lyfter från marken. Femåringen pekar upp ler med hela ansiktet. I hans mun ser jag att det saknas två framtänder. Med vemod lämnar jag den ljushåriga lintotten och terminal fyra.

Under den senaste halvtimmen har jag varit på karnevalen i Rio, lyft iväg mot Miami och spelat golf i Portugal. Drömmarna har tagit mig till många olika platser här i världen. Det är bara den egna fantasin som sätter gränserna på Arlanda. Nu återstår bara den drygt två timmar långa bilfärden hem till den grå och småtråkiga vardagen.

© Johan Dyfvelsten 9904