I kretsloppsföreningens ambitioner ligger att så mycket som möjligt av livsmedlen bör vara producerade så nära konsumenterna som möjligt. Skälen är enkla:
• Det finns ingen anledning att transportera livsmedel längre väg än nödvändigt. Ju längre transporter desto mera av de miljöproblem som är förknippade med transporter. Kortare transporter minskar energibehovet.
• Lokal produktion ger försörjning och sysselsättning inom bygden.
• Samhällen där man strävar efter så hög självförsörjningsgrad som möjligt blir mindre sårbara om det skulle uppstå en krissituation av något slag.
Ännu flera positiva effekter får man om livsmedlen är framställda på ett ekologiskt sätt. Bland annat följande:
• Det minskar ytterligare den totala användningen av energi för livsmedelsproduktion genom att konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel utesluts, liksom slöseriet med t ex den ändliga råvaran fosfor.
• Det bevarar jordens produktionsförmåga på lång sikt.
• Det minskar i bästa fall näringsläckaget till vattendragen. Man sprider stallgödseln jämnare över åkermarken om man inte har tillgång till konstgödsel; har man det blir det vanligen stallgödsel på vissa marker och oorganisk gödning på vissa, varvid det totala näringsläckaget blir större än om de båda gödselslagen hade tillsatts lika över hela arealen. Den som inte använder konstgödsel tvingas att hushålla bättre med den näring som finns.
• Det bevarar den biologiska mångfalden i odlingslandskapet (t ex genom att insekter inte sprutas bort, även till glädje för insektsätande fåglar).
• Det ger djuren goda levnadsvillkor.
• Man tillför inte grödor och jord några bekämpningsmedel, och minskar därmed kemikaliespridningen i världen. Det ger konsumenten livsmedel som inte innehåller bekämpningsmedelsrester (även om det inte brukar finnas några halter över gränsvärdena i konventionellt odlade grödor heller).
Är livsmedlena fullvärdiga?
Som våra matvanor ser ut nu går det inte att framställa alla livsmedel lokalt. Idag äter vi apelsiner, ris och russin till vardags, men kan vi i det långsiktigt uthålliga samhället unna oss denna "lyx"? Man måste i sammanhanget se till att inte näringsinnehållet i den lokalproducerade kosten blir sämre än annars. De bristsjukdomar som förekommit tidigare i historien, men som nu är ovanliga vill ingen ha tillbaka, t ex rakitis och skörbjugg.
Hur är det till exempel med vitamin C ? Riskerar man brist om man inte dricker apelsinjos? Enligt litteraturen finns tillräckligt med C-vitamin i svenska grönsaker, frukt och bär. Som extra rika kan nämnas svarta vinbär och nypon, vilka är överlägsna citrusfrukterna. Jordgubbar och hallon ligger inte långt efter. (Det gäller bara att inte förstöra vitaminerna vid tillagningen.)
Vitamin D kan man ägna en extra tanke. För att minska risken för D-vitaminbrist hos befolkningen berikas mejerimjölk och margarin med vitamin D. Men detta kan inte betecknas som lokalproducerat i detta sammanhang, och som ersättning är fisk (från trakten!) och i viss mån ägg, mjölk och kött betydelsefulla under de tider på året då vi inte är tillräckligt åtkomliga för solljuset.
Ett spårämne som kan tas upp i detta sammanhang är selen. Eftersom vi har selenfattiga jordar i Norden så får vi i oss ganska lite selen med enbart lokalproducerad mat. Det är inte så att man får några men av den låga selenhalten, men däremot finns det positiva effekter att uppnå med lite extra selen. Havsprodukter och importerade livsmedel från selenrikare länder, eller kosttillskott, kan ge detta extra tillskott.
Visst kan man utan att riskera näringsbrist leva på livsmedel som kan produceras i vår närhet. Alla delar i den välkända "matcirkeln" kan ju härstamma från vårt närområde. Men många skulle nog tycka att matsedeln blev tråkigare utan utländska inslag. Det krävs alltså stor vilja och planeringsförmåga för den enskilde konsumenten om bygden ska kunna bli verkligt självförsörjande med livsmedel.
Det är också viktigt att tänka på att maten måste vara lika näringsriktig hela året; grönsaker kan ju tappa i kvalitet med tiden som de lagras. Jordkällare, kylskåp och frys är viktiga medel för att bevara matens kvalitet. Frysens fördelar är trots dess elbehov stora: den är nödvändig då man vill förvara fisk och kött om man inte vill salta eller torka, den är ett utmärkt sätt att bevara vitaminer t ex i bär, och den ger möjligheter att året runt få äta grönsaker som annars skulle vissna, t ex spenat.
Försäljning av följande fungerar redan:
• vete-, grahams- och rågmjöl (KRAV)
• mjölk (KRAV)
• honung
• potatis, abonnentsodling, självplock (KRAV)
• morötter, gul lök och purjolök
• ägg i viss utsträckning
Försäljning av mjöl och honung sker i en bod på Norrgården. Där brukar det även finnas en del presentartiklar o dyl till försäljning, gjorda av traktens hantverkare. Mjölk hämtar man i mjölkrummet, och man betalar en gång varje månad för sina varor. Potatis får konsumenten förbeställa ett visst antal rader av. Man får själv hålla undan ogräset och plocka när det blivit dags för skörd. På så sätt kan odlaren i förväg veta hur mycket potatis som verkligen behöver sättas, och för konsumenten hålls priset nere. Den gemensamma potatisplockningen på hösten har också ett socialt värde.
Morötter och en del andra grönsaker odlas av många gemensamt på mark som tillhör familjen Geijer i Sandebo. Marken är då beredd och vattnas också av markägaren. Några har odlat morötter, gul lök och purjolök i överskott så att en viss mängd kunnat säljas.
|
Senast uppdaterad: 2000-03-08
|