| "Varför ska man behöva se ut som en kärring bara för att man sjunger I dansband?" |
| Det kan tyckas att karriären har gått snabbt
för Charlotte Nilsson. Från lilla Hovmantorp utanför Växjö
rakt in i svenska kändisiliten. Först sångerska i Anders
Engbergs orkester, i höstas värvad till storsäljande dansbandet
Wizex, och bara för ett par veckor senare blev det klart med roller
som aerobic-tränaren Milla Svensson i TV 3:s "Vita lögner". Men
sanningen är att Charlotte har längre erfarenhet än de flesta
i branschen. Redan för tio år sedan sjöng hon i sitt första
dansband, Bengt-Ingvars.
- Det var förstås lite skruvat att stå i skinnkjol och högklackat som 13-åring, säger Charlotte. Jag menar, egentligen fick jag ju inte ens uppträda efter tio på kvällarna utan att ha målsman på scenen. Charlotte är också en av dem som fört dansbandsmusiken långt ifrån Lotta Engbergs blommiga klänningar och gulliga frisyrer. Har handlar det om urringat och högklackat, ett tidvis rymligt shoppingkonto och närmare 200 par skor. - Jag har aldrig fattat varför man ska behöva se ut som en kärring bara för att man sjunger i dansband, säger Charlotte på sitt rättframma vis. - Sex säljer, så är det bara. Dansmusiken är inget undantag. Det kan tyckas som hon ganska noga vet vad hon vill, Charlotte. Bestämda åsikter och genomtänkta synpunkter på hur hennes karriär ska utveckla sig. Men så har det inte alltid varit, säger hon. - jag har alltid varit så jättesnäll och haft svårt att säga ifrån. det ät först på senare tid jag lärt mig att bli tuffare - annars kör folk helt enkelt över mig, märker jag. - Dansbandsvärlden är hård, att vi skulle vara en enda stor familj är bara skitprat. Alla slåss om jobben. Själv lyssnar hon hellre på Aretha Franklin och Oleta Adams om hon får bestämma, dansmusik ska dansas till och inte lyssnas på, säger Charlotte. Och gör hon en egen platta (som hon redan fått erbjudande om) så blir det något helt annat än det hon sjunger nu - jazz kanske. Utåt sett står Charlotte ovanligt stadigt på sina högklackade, men en kris i höstas har fått henne att omvärdera mycket. En stor cysta växte blixtsnabbt på halsen, och Charlotte levde flera veckor i ångest och ovisshet om den var dödlig eller inte. - Nu vet jag att den är helt ofarlig, jag ska operera bort de sista spåren efter den i vår. Men det är klart att man inte längre tar allting för givet på samma sätt längre. Hemma i lilla Hovmantorp finns också tryggheten med mamma och pappa och lillasyster Kina, dessutom djupa jordiga rötter i familjens bondgård. Att Charlotte är vegetarian har knappast något att göra med att "det är synd om djuren". - Ha, jag kan slakta en gris själv om det behövs, säger Charlotte. Än i dag rycker jag gärna in och mockar skit. Ur: Exxet 1997 Av: Anna Hultgren |