|
Den sista offentliga avrättningen i Stockholm Söder om Skanstull låg Stockholms sista avrättningsplats - Galgbacken. Där hade man sedan slutet av 1700-talet verkställt åtskilliga dödsdomar. Enligt traditionen kom de dödsdömda åkande på rackarkärran efter Götgatan då den för en kort stund stannade till vid källaren Hamburg i hörnet av Folkungagatan (eller Pilgatan som den då kallades). Här fick den dömde stiga in och tömma sitt sista glas. Bland de mer kända avrättade kan nämnas kungamördaren Anckarström som besteg schavotten den 27 april 1792. Drygt ett halvsekel senare skulle människorna i Stockholm få beskåda den sista offentliga avrättningen på denna plats. På påskdagen 1861 hade rekryten vid andra livgardet, Per Victor Göthe, misshandlat en ung flicka till döds med en kniv i hennes bostad. Kroppen hade sedan skändats. Detta brutala mord hade givetvis väckt upp mycket upprörda känslor hos stockholmarna, och så snart dödsdomen mot Göthe blev officiell talades det om detta i hela stan. Man samlades efter Götgatan flera lördagar i rad i hopp om att få se och följa kärran med den dömde upp mot Galgbacken. Lördagen den 8 januari 1862 fördes Göthe ut från cellfängelset vid gamla Rådhuset. En journalist från tidningen Aftonbladet fanns på plats och refererade hela händelsen: "Han åkte baklänges i en öppen vagn med rådstuguvaktmästaren bredvid sig. Mitt emot sutto fångpredikanten Afzelius, som berett honom till döden, och fängelsedirektören. Delinkventen var blek, men lugn, till och med obekymrad, och såg titt och ofta uppåt på åskådare i fönstren invid hans väg . Hans vagn följdes i hack och häl av en mängd åkdon med nyfikna och en ofantlig skara människor som sprungo av alla krafter för att hinna lika fort som delinkventen fram till avrättningsplatsen. På de gator som löpa parallellt med Götgatan såg man åkarna köra i kapp för att där, utan hinder av gående, komma framom den dömde till målet." Uppe på Galgbacken var allt färdigt, schavotten hade rests och flera tusen åskådare, även kvinnor och barn, hade samlats för att beskåda halshuggningen. På plats fanns redan skarprättaren Johan Fredrik Hjort med biträden.. Hjort hade innehaft detta speciella yrke sedan 1859, och fram till sin död 1882 skulle han komma att verkställa femton avrättningar. Därefter övertog Johan Persson Palmgren ämbetet som han dock avsade sig efter ett år utan att ha varit aktiv. Hans efterträdare, som även blev den siste skarprättaren i landet, hette Anders Gustav Dahlman och han kom att verkställa de sex sista avrättningarna i Sverige. Här kan nämnas bl.a. mördaren på Gerells växelkontor, Ander, som avrättades med en från Frankrike inköpt giljotin. Dahlman, som var en präktig och skötsam man, höjde statusen på det föraktade skarprättaryrket. På dörrskylten till hans våning, på S:t Eriksgatan, kunde man läsa "A. G. Dahlman skarprättare" och på pianot inne i salongen , instoppat i ett fiolliknande fodral , låg den fyrtiofyra centimeter långa bilan . Ett mästerverk av svensk smideskonst, lär han själv en gång ha yttrat vid en intervju. Nu tillbaka till, den på plats, refererande journalisten : "När vagnen nalkades uppsteg konungens fogat herr von Schoultz på schavotten. Skarprättaren Hjort var där förut med sina biträden. Vagnen kördes ända fram till spetsgården. Sedan de övriga åkande stigit ur, gick även Göthe ner därur och omedelbart därifrån upp på schavotten. Det skedde med säkra raska steg. Uppkommen gjorde han en djup bugning för fogaten, tryckte därefter fängelsedirektörens och slutligen fångspredikantens hand. Härefter lade han ifrån sig sin mössa, tog av sig den mörka rock, som han haft på sig, lade den över barriären som omgav schavotten, tog likaledes av sig västen och lade den på samma ställe, knöt av sig den långa vita halsduk, som han hade om halsen, och uppknäppte slutligen bak i nacken den med öppning i ryggen försedda skjorta som han var iklädd. Fångpredikanten Afzelius erbjöd sig nu att knyta den vita halsduken såsom bindel för hans ögon, men Göthe förklarade, att detta icke behövdes, och gick med öppna ögon fram till stupstocken samt föll på knä. Fångpredikanten lade därvid delinkventens rock över hans nästan blottade rygg; därefter läste han välsignelsen över honom. Delinkventen, som själv lagt sig ned framstupa över stupstocken, jämkade under välsignelsen med ett par rörelser sin hals i ett passande läge. När välsignelsen var läst syntes en blixt och hördes i samma sekund ett dovt ljud. Exekutionen var gjord." Avslutningsvis skall nämnas att dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921 i Sverige. |