|
Stockholms Blodbad Stadsportarna stängs igen. Medborgarna uppmanas att genast bege sig till stortorget. De skall nu bevittna en makaber tillställning, en av de grymmaste och blodigaste i den svenska historien - Stockholms blodbad. Riksföreståndaren, Sten Sture d.y, hade dött efter att ha blivit träffad av en dansk kula på sjön Åsunden i Västergötland. Danskarna hade därefter under ledning av Kristian II tagit sig upp i landet och till slut stod man utanför Stockholms stadsmurar. Längre kom de inte. Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, försvarade tappert staden och hon vägrade ge upp - trots påtryckningar från många högt uppsatta svenskar, bland dem Gustav Vasas far. Kristian II:s situation blev allt mer pressad, arméns matförråd minskade snabbt och dessutom stod det klart att en militär stormning var otänkbar. Det enda han kunde göra var att erbjuda Kristina Gyllenstierna och de andra motståndarna goda villkor om de gav upp, bl.a. lovades att alla som kämpat mot kung Kristian skulle få amnesti och förlåtelse. Detta lovades skriftligt. Han lovade dessutom att alla oförrätter mot biskop Trolle skulle vara glömda - ingen skulle behöva frukta några hämdaktioner. Den 4 november 1520 kröntes Kristian II i Storkyrkan av den nyinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle. Trolle som bara några år tidigare tvingats avsäga sig sitt ämbete och dessutom fått se sitt slott, Stäket, jämnas med marken tillsammans med sina ägodelar. Efter kröningen började en het, vild fest som skulle pågå under tre dagar i Stockholms slott och ute på gatorna. Danskar och svenskar var plötsligt de bästa vänner: man skålade, drack och omfamnade varmt varandra. Kungen själv lär ha varit på ett strålande humör. Glädjen skulle få ett snabbt slut - den 7 november slog portarna på slottet igen, ingen släpptes ut. Adel, biskopar, präster, borgare, Stockholms borgmästare och många högättde kvinnor bl.a. Kristina Gyllenstierna fördes upp till den stora slottsalen där kungen väntade. Vid sin sida hade han ärkebiskop Trolle och sin rådgivare Didrik Slagheck. Inför den den förvånade församlingen läste Trolles sekreterare upp en klagoskrift som innehöll de oförätter och orättvisor som drabbat Gustav Trolle och hans företrädare. Man anklagade den döde riksföreståndaren, Sten Sture, och hans anhängare för kätteri för de brott de begått mot kyrkan. Nu kände säkert de flesta närvarande hur nackhåret reste sig på dem - straffet för kätteri kunde bara bli ett: döden. Kristina Gyllenstierna, förklarade nu att man enhälligt vid riksmötet den 23 november 1517, beslutat att avsätta Trolle och förstöra hans slott. Det fanns bevis för detta - ett skriftligt dokument där de som var med och beslutade hade skrivit under och satt sitt sigill på dokumentet. Kungen lär ha blivit förvånad. Beslutet var alltså fattat på ett formellt och korrekt sätt vid riksmötet. Det är nu biskop Brask petar upp sitt sigill och plockar fram en lapp, där man till allas förvåning kan läsa: "Till denna besegling är jag nödd och tvungen." Lappen räddar den listige biskoppens liv. Kristian medger att han personligen förlåtit alla motståndare - men här hade man ju bevisligen med kättare att göra och då blev det ju kyrkans sak sak att döma. Detta kunde han inte lägga sig i, framför allt då påven själv utfärdat en banbulla över Sture och hans anhängare. Dagen därpå tillsattes en domstol där ärkebiskop Trolle kom att fungera både som åklagare och domare. Domstolen konstaterade - helt väntat - att samtliga anklagade gjort sig skyldiga till kätteri och dömdes därmed till döden. Kungen som tidigare lovat att allt var förlåtet visade inga tecken på samvetskval - nu blev han ju på ett smidigt sätt av med Stureanhängarna. Så meddelade man befolkningen i Stockholm att ingen fick gå ut genom stadsportarna, vidare skulle man bege sig upp till Stortorget. Avrättningarna skulle ske omedelbart, de dömda fick inte ens tid på sig att ta nattvarden. På torget höll en dansk rådsherre tal där han bl a påstod att de anklagade konspirerat mot kungen och lagt kruttunnor under slottet. De flesta var rädda och vågade inte göra annat än att lyssna trots att de visste att allt som sades var lögn. Men biskop Vincentius, en av de dödsdömda, tvekade inte att ge svar på tal - han kallade kungen lögnare och förrädare. Några av rådsmännen stämde in med biskopen och uppmanade dessutom stockholmarna att ta hämnd på tyrannen Kristian. Biskoparna Mattias och Vincentius blev de första att ställa sig vid stupstocken för att möta bödelns svärd. Bödeln lär enligt samtida berättelser ha bett Vincentius om ursäkt för att han nu tvingades hugga huvudet av honom. I tre dagar pågick sedan massavrättningarna på Stortorget. Närmare nittio personer antas ha slutat sina liv där. Endast de adliga hade förmånen att avrättas med svärd, andra med yxa och de simplaste personerna hängdes. En barberare vid namn Lambrekt, slets ut från sin rakstuga och halshöggs. En annan borgare, Lasse Hass, föll i gråt då han tvingades se de makabra avrättningarna. Följden av detta blev att han själv blev ett huvud kortare. Kropparna fick sedan ligga kvar på torget under de tre dagarna blodbadet pågick - en fruktansvärd stank spred sig i gränderna runt gamla stan. Därefter tändes ett stort bål på Södermalm dit kropparna släpades för att slängas på elden. Kristina Gyllenstierna, undkom bödelns svärd men fördes till Köpenhamn där hon spärrades in i det fruktade Blå Tornet. Hon överlevde dock vistelsen där och återkom sedan till Stockholm. Kung Kristian, helt oberörd av vad som hänt dessa kusliga novemberdagar, åkte sedan nöjd och belåten hem genom Sverige. På vägen avrättades ytterligare ett flertal personer. Väl hemma i Danmark ökade hans popularitet och det danska folket gav honom smeknamnet Kristian Bondekär efter att han bl.a. avskaffat livegenskapen. Han var nu nordens mäktigaste man. Men vindarna skulle vända - bland svenskarna ökade hatet allt mer efter blodbadet på Stortorget och i Dalarna hade en viss Gustav Eriksson (Vasa) utropats till hövitsman. |