Valdemar Birgersson ca 1230-1302, kung 1250-75.

Valdemar var Birger jarls son och samregerade med sin far till dennes död 1266. Valdemar är den förste kungen av den släkt som på felaktiga grunder kallas folkungaätten (de "äkta" folkkungarna är de som störtade Erik Eriksson år 1229. Se Erik läspe och halte). Efter Birger Jarls död börjar de brödrastrider, som skulle fortgå i två generationer ända till 1318.

Valdemar har av sina efterträdare utmålats som mycket lättsinnig med ett starkt intresse för vackra kvinnor. Han inledde ett förhållande med sin svägerska, den sköna prinsessan Jutta av Danmark och hon födde honom en son. Som botgöring nödgades Valdemar företa en pilgrimsresa till Rom.

Vid Valdemars hemkomst gjorde hans bröder, hertigarna Magnus (Ladulås) och Erik, med dansk hjälp uppror och segrade i slaget vid Hova i Västergötland. Valdemar avsattes, och Magnus kröntes till Sveriges konung. Valdemar gjorde senare flera försök att återta makten, men utan framgång. Kampen avgjordes slutgiltligt 1288, då han sattes i fängsligt förvar på Nyköpingshus där han avled 1302.