Kultur
Polen tillhör sedan gammalt den centraleuropeiska kultursfären, med många kulturella band med Italien och Frankrike, även om ett östligt inflytande också märks inom den folkliga konsten och musiken. I de äldre städerna finns rika byggnadsminnesmärken från medeltid och renässans. Under andra världskriget blev många äldre stadsdelar helt sönderbombade - såsom i Warszawa - men har senare pietetsfullt återuppbyggts och restaurerats. 1400- och 1500-talen var "gyllene tider" för den polska kulturen med poeter som Jan Kochanowski och vetenskapsmän som Nicolaus Kopernikus. Efter en nedgångsperiod på 1600- och 1700-talen reste sig det intellektuella livet återigen under upplysningstiden. Dess höjdpunkt kom med antagandet av den för sin tid mycket moderna och demokratiska Tredje maj-författningen 1791.

Musiklivet blomstrade på 1800-talet, då kompositören Frederic Chopin vann internationell ryktbarhet. Långt dessförinnan fanns dock en livaktig musiktradition, som exempelvis frambragt den i Sverige så populära dansen polska, som kom till vårt land på 1600-talet. Till följd av självständighetsförlusten (se Historia) koncentrerade sig 1800-talets stora författare på nationella problem, i synnerhet under romantikens storhetstid, då nationalskalden Adam Mickiewicz blev en europeisk klassiker. I brist på egna politiska och sociala institutioner fick författarna spela rollen som nationens samvete. Litteraturen tjänade som vapen mot det nationella förtrycket. Traditioner av ett oberoende, ofta underjordiskt bildnings- och kulturliv, som grundades under 1800-talets sista decennier, återupplivades under den tyska ockupationen under andra världskriget och var aktuella även på 1970- och 1980-talen.

Den polska litteraturen fortsatte att blomstra under 1900-talets första decennier, vilket markerades bl a av två Nobelpris: Henryk Sienkiewicz 1912 och Wladyslaw Reymont 1925. Efter andra världskriget ledde en sovjetorienterad och repressiv kulturpolitik till att kulturpersonligheter, bland andra den senare nobelpristagaren (1980) Czeslaw Milosz, utvandrade. Efter en kort liberalisering i samband med avstaliniseringen 1956 blev klimatet åter kärvare under sextiotalet och bland andra filosofen Leszek Kolakowski, författaren Slawomir Mro·zek och regissören Roman Pola´nski lämnade landet.

Under Giereks regim på sjuttiotalet åtnjöt åtminstone delar av kulturlivet större frihet än på andra håll i det dåvarande Östeuropa, vilket bland annat Andrzej Wajdas, Krzysztof Kieslowskis och Krzysztof Zanussis filmer vittnar om. Vid sidan om och i motsats till den dirigerade officiella kulturverksamheten uppstod sedan mitten av 1970-talet icke-officiella verksamheter såsom fria föreläsningar och teaterföreställningar, underjordiska bokförlag och stencilerade kulturtidskrifter.

Under den korta Solidaritetstiden bröt den statliga kontrollen samman och hela detta kulturliv kom upp till ytan. Det tvingades åter gå under jorden med införandet av krigstillståndet 1981. 1989 avskaffades allt vad censur och statlig kontroll av kulturlivet hette. Alla gränser mellan officiell, icke-officiell, underjordisk eller exillitteratur har suddats ut. Marknadskrafterna har dock gjort situationen mycket svårare för många kulturinstitutioner och kvalitetsprodukter.