Denna sida vill jag tillägna de sponsorer, Kämparna, mamma och pappa och inte minst skyttelandslaget utan Ert stöd har jag aldrig nått så här långt.

Min skyttekarriär började en solig höstdag i Sundsvalls sporthall. Handikappidrottsföreningen Kämparna  hade en prova på dag och trots en förkylning begav vi oss dit pappa och jag. Där visade en man som hette Bernt mig elektronskytte (skytte för synskadade) vilket inte visade sig vara min grej. Sköt i gardinen på sidan om tavlan. Bernt berättade då att de hade köpt en dyr utrustning till klubben som gjorde det möjligt för svårt funktionshindrade att skjuta, Nu hade de bara ett problem! De saknade en skytt. Så sagt och gjort vid deras nästa träningstillfälle åkte jag dit och provade, denna gång gick allt mycket bättre då jag fick titta istället för att lyssna, men inte var det kul precis. ( har alltid varit aktiv och hunnit prova på det mesta: ridning, friidrott, simning, rullstolsdans, pingis, orientering m.m) och nu skulle jag sitta stilla och sköta geväret med en joystick inget för mig. Tänkte lägga av efter tre försök, men då kom Barbro (Bernts fru) på att vi provar ett vanligt gevär och då vände allt. Efter ytterligare några träningstillfällen köpte pappa ett eget gevär till mig. Han tyckte nog att det var kul att jag äntligen hade börjat med en sport han förstod sig på. I december då jag hunnit träna ett par månader gick en tävling av stapeln i Strömsund. Då jag alltid varit en tävlingsmänniska så följde jag med. Jag var nervös vill jag lova men trots det och ett skott i väggen slutade jag femma. Detta gav mig blodad tand.

Idag, 10 år senare trängs priset jag vann den gången med en massa andra priser i mitt prisskåp. Jag har hunnit med en hel del SM, nordiska mästerskap, öppna mästerskap ute i Europa, 2 VM,  2 EM ett OS (Atlanta 96). 

Våren 93 blev jag kontaktad av vår landslagstränare Anders Sundell som ville ha mig med till EM i Belgien den sommaren. 
Det var en rolig upplevelse som tyvärr inte ledde till någon medalj, men jag kom 5:a i en av klasserna och jag såg och lärde.

Efter det här var jag "inne" i truppen tävlingar inom och utom Sveriges gränser blev till vardagsmat, under dessa aktiva år har jag varit iväg på 2 st resor utan geväret i packningen. Alla tävlingar utom OS har hittills för min del legat inom europa  så jag har sett många motorvägar och skjuthallar. 

1996 blev jag uttagen att representera Sverige i Paralympic som gick i Atlanta, hela det året bestod av träning vi åkte över redan i April en sväng för att titta på world cup, få en möjlighet att provskjuta banorna och känna på klimatet. Dirkekt från Atlanta mellanlandade vi i Köpenhamn och Nordic cup, det var en tuff tävling med tidsomställning och allt, men trots det gjorde jag min bästa tävling någonsin, 

Drömmen var Sidney 2000 men ödet ville annorlunda 1999 drabbades jag av epilepsi något man tydligen kan få av mitt handikapp. läs mer under Arthrogryposis. Jag hamnade i ett chocktillstånd och det i kombination med medicinen gjorde att mina resultat dalade och trots stort stöd lyckades jag inte vända det hela innan uttagningen var klar. Detta skulle bli min sista stora tävling hade jag bestämt. sen skulle jag läsa vidare, skaffa barn, resa (utan gevär i packningen). Men nu känner jag mig lurad på konfekten det var inte så här min karriär skulle sluta. Det går ett VM i Korea 2002 som lockar och sen kanske Kina får OS 2008... Jag saknar medaljer från dessa tävlingar så vem vet.

I höst skall jag i alla fall låta mitt eget skytte vila och försöka hjälpa de yngre i vår klubb att utveckla sitt skytte. Jag vet hur mycket det betydde för mig att ha någon att fråga när jag började så då tycker jag det är viktigt att dela med mig av det jag lärt mig till dem.

Nästa år får vi se. Det går ett EM i Danmark nästa sommar och kanske ges jag möjlighet att åka med dit.