25 februari ~ Det närmar sig! Haha, jag kom på att jag inte har talat om att jag fått jobb! Startdatumet närmar sig med stormsteg, dvs. på måndag! Jag ska ta hand om ett företag som heter Westbit AB's administration. Det är en heltidstjänst, tillsvidare anställning och kommer att ha mitt kontor mitt i centrum och jobba dagtid. Perfekt! Om jag inte fått detta jobbet så hade jag nog inom kort fått återgå till Danzas högsäsong, men nu är jag enormt lättad eftersom jag då riskerat att få jobba skift och det har aldrig passat mig. Jag ryser inför tanken att dag ut och dag in jobba sena kvällar. Det räckte med de veckor jag jobbade kväll i somras. Huga. Nu är och förblir Danzas ett minne blott ~ även om jag saknar många av killarna därifrån. (Vissa mer än andra) ~ ett mycket härligt minne. Nu blir det nya utmaningar och en för mig helt ny bransch att sätta sig in i, och det ska bli spännande. Det ska bli enormt kul att få jobba med bokföring igen (ja, jag vet att det låter knäppt men jag tycker det är skoj) även om man känner sig lite ringrostig. Jag är så glad över det nya jobbet samtidigt så pirrar det rejält i magtrakten, fast det ska det väl göra antar jag. Men för att det inte ska bli ett så jobbigt uppvaknande så har jag letat reda på mina böcker från skolan i redovisning och beskattning och märker att det vaknar fort. Vi har haft sportlov en vecka och det spenderade vi med att vara sjuka i stort sett hela tiden. Jag åkte på en omgång bihåleinflammation ~igen~ och Linnéa blev hostig och febrig. Denna hoppande feber har nu killarna åkt på så de har ännu inte fått gå tillbaka till skolan. Den sista veckan har varit äventyrlig även från soffkanten och jag tänker närmast på skidåkning på tv'n. Vilken dramatik i stafetten men den tjatar alla om så jag ska låta bli. Jag tycker de var duktiga ändå! 12 februari ~ Motion och kondisbesök! Jag har blivit en duktig nybörjarmotionär! Jag hatar att erkänna det men det verkar som att brorsan trots allt får rätt. Snälla ~ säg det inte till honom *fast det är klart att ska han hitta hit och läsa här så vore det väl typiskt om han gör det nu, när jag skrivit detta* Han har länge talat om för mig att jag måste börja röra på mig om min nacke ska ha en möjlighet att bli bättre. *den blir lite stel ibland efter en wiplash-skada från en trafikolycka 1987*. Jag har alltid leende svarat honom; "varför ska jag det när jag har en massageterapeut till bror!" Nu tycker inte lillebror att det är så där jätteskoj att lägga ner tid och energi på storasysters nacke och rygg när hon inte vill göra något själv mellan masseringarna. *han har ett underbart handlag och fixar snart nog så att axlarna sluttar neråt och stelheten försvinner några dagar* Dessutom tror jag att han tycker att syrran betalar för dåligt. En söndag morgon för två v. sedan vaknade jag med ont i ryggen, det har börjat kännas som normaltillstånd. Den molande värken trodde jag skulle försvinna efter sängbytet, vilket det inte gjort. Vid frukosten så poppade tanken upp att brorsan trots allt kanske hade rätt............. Beslöt mig för att ta en promenad och detta har jag gjort nu varje dag sedan dess utom de gånger då vi far till badhuset och då simmar jag istället 1000m. *vilket jag förstod dagen efter första gånen att det var en dum sträcka att börja med efter att det gått så lång tid sedan sist = träningsvärk överallt.* Jag förstår om många nu tänker att jag måste vara fruktansvärt otränad om jag får träningsvärk för så lite. Jag kan garantera att jag är precis så otränad som det verkar. Jag har aldrig funnit någon som helst nöje i att röra på mig, mer än nödvändigt. Jag är uppväxt med sportande föräldrar *pappa har alltid spelat och tränat fotboll, dessutom tränade och tävlade både mamma o pappa i bowling* så möjliheten har funnits men det fanns ett stort minus under min barndom och det var att jag aldrig fick vara med. I klassen valdes jag ~ och två killar som ingen ville ha i laget ~ alltid sist när lagen skulle delas. Ofta fick man höra att om vi får den så kan ni ta de där 3 andra. Det kan jag tala om sätter sina spår. Nästan alla i klassen spelade dessutom fotboll även på fritiden och jag har fortfarande lite svårt att se orsaken till att man ska sparka på den lille runda saken. Vad har den gjort för ont. Tidigt lärde mamma oss att man inte ska sparkas. Jag har tagit för givet att det gäller allt!!! Det förstod dock inte brorsan som har spelat och fortfarande spelar och är duktig i fotboll, han har dock inte kunnat ge mig en vettig förklaring på sparkandet.... Jag har heller inga viktproblem som gör att jag måste motionera, snarare tvärt om. Kilona har rasat under hösten och de 10 kilo jag en gång lyckades kämpa till mig har nu försvunnit och med dem ett par till. Väger nu under 50, vilket är på tok för lite. Promenaderna har dock satt igång matlusten igen ~ även om jag alltid ätit så känner jag nu suget efter lite sötsaker ~ och jag hoppas att kilona snart kommer att stanna kvar. I alla fall en 6-7 st eller så. Jag märker dock att promenaderna gör nytta ~ ryggen är bättre ~ och känner behovet att varje dag få ge mig ut och ta min runda, insupa lite frisk luft och kondisen blir sakta bättre. Kanske ska jag när den blivit ytterligare lite bättre följa med M eller Å till ett bas-bräde-gympa pass. Men hör nu vänner ~ jag skrev kanske, så det är ännu inget löfte. Jag gör inte om misstaget att lova något sådant. Jag gjorde det en gång och anser att har man lovat så har man. Jag följde alltså med Å på ett pass. Det var det absolut värsta jag någonsin varit med om. Vilka knäppgökar det finns! Hoppa och springa runt i en ring, viftandes med armar på än det ena än det andra sättet. Sit ups och armhävningar och allt annat det kallas, flera av dem gör det dessutom en eller flera gånger i veckan! Hualiga ~ Nej, det är inget för mig. Men jag ska också säga att även jag kanske fastnar i det så småningom. Även om jag har svårt att tro det så har jag lärt mig att man aldrig ska säga aldrig................. Den sista tiden har jag kännt att jag skulle vilja ha lite mysigt med barnen, men ett och ett, så jag instiftade små mysiga "på-tu-man-hand" stunder med dem på ortens bästa kafé ~ Violen. Först så hämtade jag Robban från fritis i onsdags och vi smög oss iväg utan syskonen och valde precis det vi ville ha *smaskiga bakelser* Efter en mysig pratstund om allt möjligt som en åttaåring känner för att prata om och haft stenkoll på vad ortens drägg hade för sig borta vid bänkarna i gången, så gick vi till bibblan och lånade lite böcker. Vi var ju tvugna att skaffa oss en täckmantel för vad vi pysslat med. Sedan lovade vi att inte avslöja hemlisen ~ det är vår hemlis. Lillasyster blev givetvis grinig och fruktansvärt ilsken över att inte fått följa med till bibblan och välja böcker. Jag lovade att vi kunde lämna tillbaka böckerna när vi läst ut dem och då hitta på en liten hemlis bara hon och jag..... Linneá tjatade i flera dagar och det var bara att ge sig. Plockade samman böckerna och hämtade henne tidigt igår på fritis. Föööre mellis, sedan åkte vi till Violen. Valde ut varsinn smaskig bakelse och sedan pratade vi om det som en pratglad sexåring vill tjattra om, vi läste om boken med Plupp eftersom den nu skulle lämnas tillbaka. Det gladde även en äldre dam vid bordet brevid. Sedan blev det bibblan och nya böcker valdes ut till brorsorna och henne själv. Hemlisen är avslöjad för pappa men killarna vet inget. Nu är det snart Mackes tur! Jag ska bestämma en date vid Violen med honom någon dag, efter skolan men jag måste erkänna att suget efter att fika på kondis inte är lika hög längre. *Dessutom var det inget billigt mys-pys jag hittade på* Vad gör man annars här på orten? Barnen har uppskattat det och det är ju det viktigaste. Ibland kan man behöva en stund eller två för sig själva, kanske kan man få förtroendet till en alldeles egen liten hemlighet. Ett litet avslöjande från skolan eller bara vetskapen om att det är bra. Bygga en närmare kontakt. Att vikten kanske får sig en kick uppåt blir ju bara en bonus.