Bob Dylan gillade ruinen

Han sa inte ett ord på två timmar. 

Bob Dylan sa inget men ändå allt. 
   
Och varför slösa med energin och snacka bort en underbar spelning? 
   
Det var ju en så ljuvlig kväll. Snudd på magisk. 

Bob Dylan med band i strålande form - vi såg till och med några försiktiga danssteg - 

och med ett fantastiskt ljud där varje detalj gick fram. 
   
Det är då man kan vända blicken mot en molnfri Ölandshimmel i skymningstillstånd och njuta in Forever young 

i hela sin skapelse, och tänka så sant, så sant. 
   
Forever young. 
  
60-årige Bob Dylan var alltså precis så bra vi hade kunnat fantisera ihop. Koncentrerad och sammanbiten, 

förstås, men utan att för ett ögonblick maskera att även han led av hög trivselfaktor. 
   
Han gillade ruinen och oss, det var uppenbart. 
   
Bjudningarna, de improviserade munspelsutflykterna, lekfullheten, allt stämde. 
   
Även om han i vanlig ordning bråkade med låtarna och möblerade om flera av sina mest glittrande 

smycken till nästan oigenkännlighet. Vad sägs om It«s all over now, baby blue i renodlad countrytappning? 

Eller Desolation row och Tangled up in blue som mjuka och runda akustiska gitarrbomber? 
   
Totalt respektlöst. Fräscht. Otrohet mot eget material, kill your darlings, det funkade. 
   
Konserten var överhuvudtaget en uppvisning i kontraster. 

Ständigt skiftande i nyanser, dramatiska hopp från country till blues till akustiska drömmar och ettrig rock. 
   
Hela tiden oberäknelig och kryddad av detaljer som Bob Dylans fräsande röst på toppen av en kärleksfull Lay Lady Lay 

eller en oväntat stökig och larmig All along the watchtower. 
   
Vi fick publikfavoriten Like a rolling stone i en mycket mild och god kramversion och Blowin« in the wind i liknande skepnad. 

Vi fick en orgie i feta gitarrer och en kompott av blandade hårdrocksriff i Highway 61. 
   
Det blev en oerhört bluesig och ösig Leopard-skin pill-box hat. 
   
Det blev massor. 
   
I bland kanske för mycket. I ett par låtar drog han över tiden, tillät sig själv och bandet att tänja ut och tappa konturerna. 

Det fanns några såna tillfällen. 
   
Och hans röst har aldrig varit nåt vidare. 
   
Men just den här kvällen lät det bättre än det brukar, eller så var det bara inbillning för att allt annat lät så bra. 

Varje instrument hördes och trycket i de tre gitarrerna var läckert. 
   
Men faktum kvarstår, en annan artist med Dylans röst hade garanterat inte dragit tio personer till ruinen. 
   
Då hade vi inte stått där och sett lika förtvivlade ut när de sista tonerna av Cat«s in the well ekade ut och Bob Dylan 

med en hemmagjord bugning lite generat tackade för vår support. 
   
Han råkade ju bara ha vägarna förbi. 
   
Inte mycket att snacka om. 
   
Världsklass. 
    

Dennis Andersson