Härlig stämning med Bob Dylan

Ett inte riktigt fullsatt Scandinavium fick se en övertygande Bob Dylan på
söndagskvällen. Utan åthävor och övervägande vitt ljus blandade han gammalt
och nyare material.
Ofta var det de lågmälda partierna som lyste klarast, som inledande Roving
Gambler och The Times They Are A-Changin', men kanske allra mest Don't
Think Twice, It's All Right.
Efter de inledande sex, sju låtarna fick publiken nog av sittplatserna och
en försvarlig klunga bröt sig fram till staketet nedanför scenkanten. Det
verkade inte bekomma bandet, som fortsatte med tunga versioner av Can't
Wait, klassikerna All Along The Watchtower och Leopard-Skin Pill-Box Hat.
Stundtals var det härlig stämning på både parkett och läktare och Dylan
verkade trivas bra på scenen. Såväl sång som gitarrspel gick ut klart och
bra.

Stor uppmärksamhet
Vid några tillfällen kändes det lite onyanserat med tre gitarrer bredvid
varandra i de tyngre partierna, men de fem musikerna gjorde ändå ett solitt
intryck.
Som avslutning på en gedigen spelning fick publiken efter nära två timmars
musik lämna Scandinavium med tonerna av en annorlunda Blowin' In The Wind i
öronen. Uppmärksamheten är som alltid stor när Bob Dylan kommer till
Sverige. Den här gången ännu mer eftersom han i kväll tar emot The Polar
music Prize i Stockholm.

- Lennart Spetz (ELA 000515)

Stundtals magiskt, Dylan!

Det är alltid en upplevelse, en händelse, att se Bob Dylan.
Sedan spelar det ingen roll om han gömmer sig i en munkjacka och vänder
ryggen mot fansen eller om han tar fram sina mer publikfriande sidor.
Konserten i Scandinavium var förstås inget undantag även om den inte blev
den klassiker som många kanske hade hoppats på nu när legenden var i landet
för att firas och få pris av kungen. Man får ta Bob Dylan som man får honom
och i går var det ömsom vin ömsom vatten.
Han var på ett avspänt humör, absolut inte sur. Men han pratade bara med
sin publik en enda gång och då blev det ett kort och enkelt tack.

Suggestiv blues får en att rysa
Men strunt i det. Första halvtimmen var fullkomligt glimrande. Dylan och
hans band spelade akustiskt och tätt och naket och studsade smidigt från
kontrollerad bluegrass via en enkel men självklar The Times They Are
A-Changin' till en suggestiv, sugande och minimalistisk blues i Masters Of
War som i alla fall fick mig att rysa i hela kroppen och som bevisade att
Dylan fortfarande fungerar också som sammanbiten, stenhård protestsångare.
Under det första, långa sjoket av låtar hittade bandet ofta också det där
självsvänget som målmedvetet byggs upp och som sedan plötsligt bara finns
där, det nästan oförklarbara, magiska flytet som känns i varenda fiber av
kroppen.

Rejäl formsvacka när elgitarrerna plockades fram
Svackan kom samtidigt som elgitarrerna plockades fram. Ett tag kändes
musiken bara fattig och ointressant och showen tog en sådan där vändning
som den kan göra när Dylan står på scenen. Plötsligt tappar han kraften i
trollstaven, ja, det kan till och med hända mitt under en låt. Nu blev det
i Leopard-Skin Pill-Box Hat som hela tiden svajade vildsint mellan
grovhuggen, stampig bluesrock och rått, elakt gitarrös.
Samtidigt besitter många av hans sånger så mycket inneboende kraft att de
liksom förlöser sig själva om och om igen. Det handlar bara om att mästaren
ska vara där med sin vårdande hand för att de ska blomma ut helt och fullt.
Men låtarnas energi, och inte minst mytologiseringen av dem, gör dem på
samma gång väldigt lynniga. Hur hanterar man Like A Rolling Stone? Hur gör
man den rättvisa? Dylan försöker under extranumren men lyckas inte riktigt
den här gången.
Bara för att sedan leverera en varsam Forever Young och en totalt hudlös
version av Don't Think Twice, It's All Right som blir till ett förtroende
där både sången och Dylan för några minuter lägger ner alla vapen och akter
och masker.
Då är jag tacksam över att få vara med.

- Johan Lindqvist (GP 000515)

Göteborgarna bjöds på en magisk kväll

 
Robert Zimmerman gjorde det igen. Började med ett av alla sina
självporträtt "Gambling Rover" och gav oss en två timmar lång, magnifik
konsert och ännu ett minne för livet. Bob Dylans konsert i Scandinavium på
söndagskvällen var fantastisk. Minns att konserten på samma scen 1978 gav
en liknande lyckokänsla.
Det var alltså 22 år sedan. Den mindre harmoniska konserten i
Trädgårdsföreningen i början av 90-talet (med en mulen Dylan iklädd
munkjacka och huvan uppdragen) var även den en upplevelse, dock inte av det
direkt upplyftande slaget, medan konserten i Scandinavium den 11 juni 1998
lär ha varit magnifik den också. Då var undertecknad tyvärr i Chile.

Tar sig själv på allvar
Nu tar Dylan sig själv på allvar igen, och det är bara att tacka. Han har
alltså slutat att nödslakta sina låtar (som då i Trädgårdsföreningen).
Istället tolkar han dem på det mest innerliga och gripande vis.
Det är inte heller sant som någon skrev att han inte talar med sin publik
utöver ett "thank you". Han utropade tack flera gånger och presenterade
sina skickliga, samspelta musiker med uppenbar glädje och stolthet. Och -
som de flesta av oss förstår - talar han i första hand genom sångerna,
genom sitt låtval som varierar från kväll till kväll. Det kan inte vara mer
tilltal än så här.
Glädje och stolthet och kärlek spred han i det som vanligt iskyliga
Scandinavium.
Han ger oss det bästa han förmår. Vi får naturligtvis klara oss utan en rad
mästerverk, men  på listan härintill ser ni att det blev åtskilliga ändå.
Speltiden var ganska exakt två timmar, utan paus.
Han sjunger med en innerlig, varm röst som han låter brytas ibland, med en
uppriktighet och med en känsla som nästan går att ta på. Han textar
omsorgsfullt. "Compassion" strålar ut från scenen. "My love she speaks like
silence, without ideas of violence..."

Byter gitarr ofta
"Masters of War" börjar lugnt och övergår till den skoningslösa vidräkning
med krigets profitörer som den är.
Han byter gitarrer ofta, använder munspelet ibland, och det finns inte
någon disharmonisk ton utan bara ett gudabenådat inspirerat flöde. Han har
knappast varit bättre.
"Forever Young" är överjordiskt vacker, liksom "Don't Think Twice...". Man
vill gråta. Han drabbar oss med kärlek, sorg, glädje och smärta. Han sänder
varma stötar in i våra hjärtan. Om detta vittnat flera efteråt.
Han spelar rock, blues, ballad, jazz, bluegrass/country. Svänget är ofta
sanslöst. Ljuset underbart.
Det enda felet med att Dylan igår fick Polarpriset är att han borde fått
det före Bruce Springsteen och de andra som haft Dylan som förebild i flera
decennier. Undantagen är naturligtvis Ray Charles, Quincy Jones och Stevie
Wonder. Ray Charles kunde ha fått det först, sen Dylan - i rättvisans namn.

- Maria Rudberg (Arbetet. Ny Tid 000516)

Världsklass

Ännu flera timmar efter att Bob Dylan avslutat med ännu en tolkning av sin
egen "Blowin' in the wind" sitter jag och ryser. Fortfarande tagen av en
uppvisning från en mästare som jag sent ska glömma.
Jag försöker begripa vad som hände, nyper mig i armen så att jag blöder,
men kan fortfarande inte fatta.
Han smyger in på scenen. Iklädd vit kostym, vita boots, svart skjorta, vit
slips och det alltmer grånade, yviga håret. Bandet? Charlie Sexton, gitarr,
Larry Campbell, gitarr, pedal steel och elektrisk slide, Tony Garnier, bas,
och David Kemper, trummor är lika stramt eleganta.
De börjar med akustiskt, söker, trevar och skapar ett känslomässigt
samförstånd som redan från första ton är fantastiskt.
Tonerna liksom lirkar sig ur sina positioner, flätas samman och spinner nya
mönster ur de välkända låtarna.

Bob Dylan intonerar texterna som om det är första gången han sjunger orden,
som om han inte alls är säker på sina egna rader. Som om allt när som helst
ska haverera och spänningen är olidlig.
Bara en världsartist, säker på sig själv, klarar den balansgången. Det är
utstuderat skickligt.
I 35 minuter spinner de som katten kring het gröt. Sedan tonas ljuset ner
och samtidigt som bandet drar igång elektriskt med "Country pie" stormar
publiken parkett.
De kommer från läktarna, hoppar över staketen och driver fram mot
scenkanten. Hur nära fullständigt kaos det är, vet ingen.
Bandet vevar vidare. Slamrar kaxigt genom versioner på "Like a rolling
stone", "All along the watchtower" och andra klassiker som maniker. Det är
pricksäkert, drivet och fullständigt häpnadsväckande bra.
Emellanåt duellerar Larry Campbell, Charlie Sexton och Bob Dylan om
soloutrymmet med en förlösande magi jag inte hört sedan Eric Clapton
undersköna Duane Allman under Derek & the Dominos-tiden. Magiskt,
magnetiskt och mästerligt.

Efter en dryg timme vandrar bandet av scen och jag är tagen. Vad mig
anbelangar hade jag nöjt lyrisk kunnat gå hem, men Bob Dylan kommer åter
in. Kör ytterligare tre kvart för att göra ett avslutande, glimrande
extranummer med "Blowin' in the wind".
Jag vet inte om Bob Dylan fick tillbaka livsglädjen efter sin svåra
sjukdom, som höll på att kosta honom livet för några år sedan. Men det här
var ingen spelning av en livsgrubblare. Detta var sprudlande underhållning
från en man som bejakar livet, publiken och sin egen musik.
I kväll kommer han motta Polarpriset ur kung Carl XVI Gustafs hand. Jag
förmodar att kungen bockar djupt.

- Kai Martin (GT 000515)

Manfred - ett riktigt Dylan-fan 100 böcker, 800 skivor och har varit på 36 konserter

Det finns fans. Och det finns Fans. Och det finns FANS.
Manfred Piltorp tillhör den sista kategorin. Han har snart varit på 36
Dylankonserter.
- Inom loppet av en vecka ska jag till Lund, Göteborg, Helsingfors,
Stockholm och Oslo, berättar Manfred som bor i Alingsås.
Ryktet säger att Dylan är ojämn på scenen, men experten Piltorp håller inte
med.
- Nej, det är sällan dåligt.
Det finns fler anmärkningsvärda siffror. Manfred har 100 böcker om Dylan
och 800 (!) skivor.
- Det mesta är liveupptagningar. Jag har kompisar i Europa som levererar.
Vi har ett nätverk som även köar till bra biljetter och fem gånger har jag
suttit längst fram.
Den äldste sonen är 25 år och har varit med på fem konserter. Men Manfreds
fru delar inte lidelsen för Dylan.
- Hon gillar varken munspelet eller sången. När jag säger att Bob ibland
har len röst undrar hon om jag är riktigt klok, skrattar Manfred.
Dylans mest hängivna supportrar är nästan alltid män. Varför fängslas inte
kvinnorna av honom?
- Han är väl inte tillräckligt snygg. Men kärlekssångerna borde tilltala
alla och i England är det fler kvinnor i publiken, har Manfred märkt.
Förutom kärlek handlar sångerna ofta om politik eller religion. Dylan har
förnyat sig många gånger.
- Han är en kameleont. Texterna är viktigast och man upptäcker nya detaljer
hela tiden.
Manfreds favoritskiva är Desire med låten om boxaren "Hurricane" Carter.
Två andra starka spår är berättelsen om gangstern Joey och hyllningen till
hustrun Sara.
Vissa av Dylans lärjungar går farligt långt i sin dyrkan och vill veta allt
om mästarens privatliv. Men Manfred tillhör inte den halvtokiga gruppen som
har bättre koll på Dylan än sig själva.
- Nej, men när jag reste i Kalifornien tittade jag på hans två hus, medger
Piltorp.
När det gäller konserterna tycker Manfred att publiken alltid är för
entusiastisk vid ett speciellt tillfälle.
- Det är ritual att alla tjuter vid första munspelstonen. Men Dylan slarvar
ofta och det låter illa när han bara andas in och ut. Det är inget att
jubla åt, menar Manfred.
Hörde ni det, alla fans, Fans och FANS som ska till Scandinavium på söndag?

- Elmer Eliasson (GT 000513)