"...men Bob Dylan slocknade efter första halvan av konserten"

I sina värsta stunder kan en Bob Dylan-konsert vara exakt som de där skolresorna till Stockholm 

då man var tvungen att beundra regalskeppet Vasa. 

Det var alltid väldigt deprimerande. 

Något som en gång varit storslaget och pampigt var nu en torftig träbit utan något som helst liv. 

Snarare framstod det som en sorts skiss som fick en att förstå en storhetstid som för länge sedan var över. 

Och en känsla av beundran över att nån överhuvudtaget fått upp ett sånt gammalt vrak på torra land.

I sina värsta stunder har Bob Dylan väckt exakt samma känsla. 

Fast i går var första halvan helt fenomenal. 

Låtar som ”You gotta serve somebody”, ”Spanish boots” och ”Deselation row” 

framförs med ett så argsint bett i rösten att man tror att han ska sticka ner nån med gitarren som han faktiskt också håller lite som ett spjut. 

Då gör det inte så mycket att ”I want you” har fått en småtrist dansbandsinramning 

och att han mest av allt låter som en ful farbror, som försöker locka in minderåriga i en herrgårdsvagn med hjälp av godis, 

när han harklar och väser ”oooh… I waaaant youuu”.

Det är efter en timme, och ”It’s alright Ma (I’m only bleeding)” som han så klart ska börja spela lite blues.

Partiet varar kanske tjugofem minuter. Men efter det är gnistan släckt. 

Det märks plötsligt att geniet på scen framfört ”Like a rolling stone” si så där 98 000 gånger. 

Nu gör han den dessutom i en så genomvidrigt slapp version att ingen som är vid sitt sunda förnuft överhuvudtaget kan vilja höra den igen.

Och de bluesrockiga ”All along the watchtower” och ”Highway 69” går också på ren uttråkad rutin. 

Det är först med finalen, ”Rainy day woman”, 

där han argt sjunger raden ”Everybody must get stoned” som han vaknar till liv igen. 

Men så vet vi ju också att Dylan föraktar hela världen. 

Och antagligen trivs med tanken på att vi inte ska komma ifrån känslan att ha betalat dyra pengar för att sto och glo på en gammal träig figur.

Det är bara att tacka och buga 

Han var en legend redan på 60-talet. Ändå känns det konstigt att tänka sig att det fanns 60 ljus på tårtan när han fyllde år senast (24 maj). 

Men Bob Dylan fortsätter att turnera oförtrutet och kommer säkert att göra det så länge han överhuvudtaget orkar ta sig upp på en scen. 
 
Av KLAS ERICSSON
   

Fredagens konsert i Göteborg hade bästa tänkbara förutsättningar. 

En varm sommarkväll i vacker parkmiljö, ljudet var i stort sett perfekt, volymen precis lagom hög och Dylan med band verkade trivas. 
    
Sin vana trogen har han arrangerat om låtarna rejält på gott och ont. 

Man vet aldrig riktigt vad han ska göra av sina klassiker mer än att de inte kommer att låta som väntat. 

För det mesta fungerar det bra. 

Det är bara "Love minus zero/No limit" i en lite för såsig countrytappning som känns förlorad i sin helt nya inramning. 

Oscarsbelönade filmlåten "Things have changed" är heller inte riktigt lika vass som den version han släppte på liveplattan tidigare i våras. 
    
Men Dylan har en status som gör att publiken blir extatisk och börjar jubla bara han plockar fram sitt munspel 

(vilket han faktiskt inte gör mer än två gånger denna kväll). 
    
Samma status gör att man har överseende med hans ibland ganska patetiska försök till gitarrsolon 

där han kan stå och plinka mellan två toner en längre stund. 
    
Men det är förlåtet när han levererar magiska versioner av "Forever young", 

"It«s alright ma, I«m only bleeding" och riktigt rockiga renderingar av "Drifter«s escape", "Highway 61 revisited" 

och "All along the watchtower". 
    
Annars är kvällens två rysarlåtar en countryfierad "I want you" och evigt rullande klassikern "Like a rolling stone". 
    
Dylan sätter punkt med en stunds jammande i slutet av "Rainy day women # 12 & 35". 

Det har gått två timmar och tio minuter när han bugar och tackar för sig. 

Det är bara att buga tillbaka och tacka för en fantastiskt fin kväll. 
    
MÅRTEN SAMUELSON