Bob Dylan - du är störst

Du är störst, Bob. Det bevisade du i går på Ullevi, inför ögon och öron på
alla de 51 118 vittnen som samlats där. Synd bara att de inte alla fick
samma möjlighet att uppleva konserten på det sätt den - och de - förtjänat.
För tyvärr var ljudet av väldigt skiftande kvalitet, beroende på var i
Ullevis jättegryta man befann sig. Själv valde jag att bevista konsertens
första halvtimme mitt i publikvärmen och trängseln ett tiotal meter framför
scenen. Placerad där fick jag vara med om en av mitt livs största
konsertupplevelser. Allt är perfekt. Musiken, stämningen, ljudet, agerandet
på scenen.

Tjugo minuter efter utsatt tid rullar tonerna av Highway 61 Revisited ut
över oss. En öppning i toppklass. Under det dussin dagar som gått sedan
turnépremiären i italienska Verona, har Dylan och hans band hunnit spela
ihop sig ordentligt. Nu fanns den täthet i musiken som då saknades.
Självförtroende heter förklaringen. Colin Allen, Ian McLagan och Gregg
Sutton i kompet har hittat rätt, Mick Taylors kvidande på gitarren sitter
där det ska i låtarna. Och Mr. Dylan själv - kostar han inte rentav på sig
ett leende då och då mellan låtarna.

Det obönhörliga rockgunget från det klassiska öppningsnumret övergår i en
fin version av Jokerman från senaste LP:n Infidels. I ett långt solo får
där också Mick Taylor första tillfälle att visa vilken god gitarrist han
är. Sen plockar Bob Dylan fram sitt munspel och blåser en av sina
oefterhärmliga, melankoliska snuttar som introduktion till All Along The
Watchtower. Och det blir en fruktansvärd höjdarlåt. När precis allting
stämmer på en rockkonsert kan man känna musiken krypa utmed ryggraden och
sända vällustrysningar genom kroppen på en. Det händer inte så ofta, men
det här är en sådan gång.

Ja, det här är faktiskt ett så unikt tillfälle att t o m tårarna trycker i
sina kanaler! ÅååhS vad är det som händer? Jag tittar runt på publiken
närmast intill mig. Från Rolling Stones och David Bowie tidigare år har det
just här framför scenen böljat av kroppar och viftande nävar, men så är
inte fallet nu. Många står istället med något drömskt och inåtvänt, men
ändå uppmärksamt uttryck i ögonen. En harmonisk känsla?

Mannen däruppe på scenen berättar uppenbarligen något viktigt om livet för
oss just i dag. Något som inte beskrivs med ord enbart. Denna närmast
förtrollande situation håller i sig även över nästa låt, Just Like A Woman,
som jag personligen aldrig hört låta bättre någonsin. Vilken konsert!
Maggie's Farm är nästa nummer. Också en gammal 60-talsklassiker, upprockad
och kanske en smula fyrkantigt hanterad av Colin Allen bakom trummorna. Men
den växer för varje takt, rytmen får våra fötter att röra sig, axlarna
gungar, hjärtat slår och slår.

För objektivitetens skull söker jag mig sedan till läktarhavet utmed ena
långsidan. Fy och usch, säger alla jag möter, vilken usel tillställning!
Och jo, här uppe är det inte samma konsert längre. Ljudet är mullrigt och
ojämnt, det slår igenom och försvinner om vartannat. Här uppe är det inte
tal om så mycket vällustrysningar. Skall det vara så omöjligt att år 1984
få till ett bra ljud vid ett arrangemang av denna storlek? Är det inte vad
man som betalande publik har rätt att kräva, nu när biljettpriserna är
desamma över hela stadion?

I And I och License To Kill, också två låtar från senaste plattan, lider
svårt av dessa omständigheter. Men sedan gör Bob entré ensam med sin gitarr
(sedan bandet fått göra ett solonummer med Greg Sutton som sångare) och
jublet stiger mot den kvällsblå himlen. Mr. Tambourine Man, It Ain't Me,
Babe och den makalösa It's Alright Ma (I'm Only Bleeding) gör Dylan med
inlevelse och skärpa. Det är märkligt hur dessa gamla sånger, framförda av
en ensam man där längst fram på scen, nästan 100 meter bort, kan kännas så
nära och aktuella!

När bandet åter kommer in följer ytterligare två toppnummer - It's All Over
Now, Baby Blue och Masters Of War. Här lyser åter det nyfunna
självförtroendet igenom. Då Dylan och hans band startade i Verona för tolv
dagar sedan, saknades en sammanhållande känsla i musiken. Flera gånger
halvrusade man genom låtarna, det lät stressat och obearbetat. Nu flyter
musiken fram, lugn och varm - men intensiv - över oss. Briljant rockmusik
rakt igenom, precis som avslutningsnumret Like A Rolling Stone.

Ja, avslutning och avslutning. Nu lyfter konserten plötsligt drastiskt
igen. Dylan kommer in ensam på scen, sjunger Tangled Up In Blue och Don't
Think Twice, It's All Right. Och därefter följer - tillsammans med bandet
och Carlos Santana som gäst - Blowin' In The Wind (vilken allsång!) och
Tombstone Blues. Och sen hör och häpna, blir det faktiskt extranummer. En
påtagligt uppsluppen och tänd Bob Dylan bjuder som sista nummer Love Minus
Zero och The Times They Are A-Changin'. Och nu böljar publiken, tusentals
händer viftar i luften. Det är bevis nog på att detta är en konsert som
såväl publik som artist har all anledning att känna sig tillfreds med,
trots olyckliga ljudförhållanden. Men det sistnämnda är ju heller inte det
man minns längst. Utan musiken. Musiken från den störste av dem alla - Bob
Dylan.

- Anders Hansson (GP)